Flickor som inte får leka med pojkar, pojkar som inte lyssnar på kvinnlig personal, flickor som inte får ha kortärmat, manlig personal som inte får byta blöjor på flickor, personal som undviker att orosanmäla. Det är några av missförhållandena på landets förskolor som beskrivits i olika rapporter de senaste åren.
Devin Rexvid, universitetslektor knuten till Stockholms universitet, har i sin studie ”Förskolans möte med hederskulturen” fokuserat på de allra yngsta barnen. Han menar att det har funnits en föreställning om att hedersförtryck inte är ett problem förrän flickorna kommer in i puberteten, eftersom det i grunden handlar om föräldrarnas kontroll av den kvinnliga sexualiteten. Men både Rexvids studie, och andra, visar på att det finns skäl att ändra den föreställningen.
Rexvid har gjort djupintervjuer ett 30-tal ur personalen vid sex kommunala förskolor och en öppen förskola i tre olika städer. Alla som han intervjuade i samband med studien hade behövt hantera situationer då det uppstått en kollision mellan vårdnadshavares hedersrelaterade krav och förskolans värdegrund.
Föräldrar kräver stopp för manlig personal
Något som framkommer i intervjuerna är exempelvis att det inte är ovanligt att föräldrar är negativa till manlig personal på förskolan. Det finns föräldrar som kräver att blöjbyten på deras döttrar enbart får utföras av kvinnlig personal. Det finns också föräldrar som förväntar sig att den kvinnliga personalen ska klä sig anständigt och visa så lite som möjligt av sin kropp så att de inte är ”dåliga föredömen” för barnen.
En del föräldrar anser att förskolan ska vara helt fri från manlig personal. En intervjuperson beskrev hur 16 av 17 barn på avdelningen stannade hemma efter att de anställt en manlig förskollärare. Föräldrarna hade gått ihop och vägrade släppa iväg barnen till förskolan. Rektorn stod dock på sig, och en tid senare kom alla barn tillbaka.
Personalens metoder för att hantera situationerna som uppstår varierar dock. Vissa undviker konflikter med föräldrarna medan andra gör kompromisser. Det finns även de som försöker anpassa sig efter föräldrarnas hedersrelaterade krav. Rexvid har en rad olika råd till personalen som alla har ett tydligt budskap: ”Ni måste sätta ner foten, ni måste ta konflikten. För barnens skull.”
I situationer som kan vara besvärliga som till exempel om barnet själv påtalar att den inte vill att en manlig personal ska byta dess blöja så måste man fråga sig om det verkligen är flickans egen vilja eller om det snarare är ett eko av hennes hedersfostran. Vad är det bästa för barnet i ett längre perspektiv? Jo, att de slipper könssegregation och att de får lära sig att även män kan ha en omhändertagande roll.
Rexvid tror att kollisionen mellan föräldrar och personal kan bli mindre dramatisk om personalen fördjupar dialogen med vårdnadshavarna, berättar om förskolans uppdrag och betonar att pojkar och flickor utvecklas mer om de får leka och lära tillsammans.
Rädsla för konfrontation
Men det finns en rädsla hos en del personal att konfrontera föräldrar som bär på hedersnormer. Bland personal med svensk bakgrund kan rädslan exempelvis bero på att de inte vill bli anklagad för att vara rasistiska. Bland de med utländsk bakgrund kan det handla om att de inte vill bli anklagade för att vara illojala med den egna kulturen. Sedan finns det även personal som själva är bärare av hedersnormer och som därför villigt går föräldrarna tillmötes.
Rexvid påpekar att det är långt ifrån all personal som tillmötesgår föräldrarnas krav. Men många känner en osäkerhet i hur de ska hantera dessa föräldrar som förespråkar hedersfostran i förskolan. Förskolans arbete för jämställdhet och integration överlag skulle kunna gynnas av mer systematiserad samverkan mellan förskolan, introduktionsprogrammen och BVC (barnavårdscentralen). Det finns även ett behov av utbildning och kompetensutveckling för personalen.
Flera av personerna som Rexvid intervjuat tog upp problemet med pojkar som övervakar sina systrar. I sådana fall menar Rexvid att det vore bra att placera syskonen på olika avdelningar. Även pojkar behöver skyddas. De ska slippa att vara ”miniväktare” som ska hålla koll på sina syskon.
Barn måste skyddas från hederskulturen
Oavsett vilket skäl som pedagogerna har för att frångå förskolans uppdrag blir konsekvenserna desamma: hederskulturen vinner över barnens rättigheter. Att förneka att det här försiggår på landets förskolor och den negativa påverkan på både flickors och pojkars liv det ger, innebär att vi blundar för en problematisk verklighet som många människor befinner sig i varje dag. Förändring kan endast ske genom att öppet diskutera och kritisera hederskulturen. Genom att undvika att prata om att detta existerar underminerar vi alla ansträngningar att stå upp för individens rättigheter och jämställdhet.
Hederskulturens kränkande normer, som ligger till grund för det förtryck som utövas, hör inte hemma i ett demokratiskt land som dessutom framställer sig som ett av världens mest jämställda länder. Barnen måste skyddas från dessa normer som inskränker deras rättigheter och begränsar deras normala utveckling. Förskolan måste sluta kompromissa med föräldrars krav på att följa deras hedersnormer. Men hela ansvaret för detta kan inte ligga enbart på förskolepersonalen. Personalen måste veta att de backas upp av både rektorer och ansvariga skolpolitiker.
Det finns en hel del att göra.