Willy beskriver sig som en visionär och praktisk genomförare. I Uppsala har han fått initiera och jobba med intressanta projekt.
Kan du berätta om dig själv?
-Jag är 70 år och min uppväxt i Afrika i en missionärsfamilj har påverkat mig mycket. Som 8-åring kom jag till Sverige. Då redan präglad av att göra saker tillsammans och med en kristen livssyn.
– Jag påverkades också av hippierörelsen på 70-talet med ideal som fred, gemenskap, hjälpsamhet, kärlek. Och det har jag tagit med mig in i kulturarbetet. Jag har jobbat inom vården, varit aktiv i föreningslivet och scoutrörelsen, i barn- och fritidsverksamhet.
– När mina barn blev stora fanns det mer tid. Flyttade då till Uppsala och det visade sig vara en väldigt kulturvänlig stad.
Du driver olika kulturprojekt, t ex en festival för barn under sportlovet. Vad handlar det om?
– Det började med hjälpsamhetsinstinkten i mig. Jag och Janne, en kompis som är pappa till två tonårsflickor, vi följdes åt för att titta på isskulpturfestivalen i Uppsala Stadspark. De visade sig vara iskonst gjord av vuxna konstnärer, för en vuxen publik.
– Men jag upptäckte att flickorna blev så ivriga, de ville prova själva. De letade bortsågade, slängda isbitar och försökte låna ett vasst verktyg, men fick inte. Fler barn inspirerades av material och verktyg och letade möjligheter att vara kreativa. De var inte intresserade av beskådan av verken, utan ville göra själva.
– Det slutade med att vi fyra tog varsin isbit hem till pappans garage, hittade några verktyg som passade och satte igång med att vara kreativa. Det blev en fantastisk schweizerost, ungefär 75 cm lång och 50 cm hög med massor av hål i. Vi placerade en batteridriven cykelbelysning inuti, det gnistrade så vackert.
– Jag cyklade förbi stadsparken med isskulpturen på hemvägen. Kände att jag också ville vara en del av det här. Smygutställde skulpturen vid entren till parken, kände mig glad, positiv och lyckad.
– Morgonen efter började jag utforma en idé om att ha en barnanpassad del av stadsparken också. En barnens snöskulpturfestival som skulle kunna vara kan vara en del av nästa års festival, parallellt med de vuxnas. Där barnen kunde få barnanpassade verktyg och snö istället för is, som är lättare att jobba med. Och med färgläggning på snön och handledare som visar och sätter igång.
– Jag presenterade den här idén några veckor senare för min konstnärskompis Kajsa, hon tipsade om Studiefrämjandet. De tyckte det var en jättebra idé, vi fick hjälp både byråkratiskt och ekonomiskt och dessutom en mycket bättre plats, Vasaparken. Där har det rullat på i 11 år nu.
– Det viktiga med det hela är grundinställningen, att det ska vara för barnen och det passade för barnfamiljer. Kommunen hade behov av utomhusaktiviteter under sportlovet och gav bidrag till Studiefrämjandet som organiserade allt för oss.
– Behovet är stort, föräldrarna kanske jobbar och har inte råd att åka till fjällen under sportlovet. Och det är så roligt att se invandrarfamiljer komma fler och fler, år efter år. Barnen går ju på fritids och fritidsgruppen drar iväg till Barnens snöskulpturfestival på lovet. Och då får barnen upp ögonen för hur roligt det är och pratar med sina föräldrar, som pratar med andra föräldrar.
– Så blir det en spridning och en familjegrej.
– Vi har en “stammismormor” som var där med sina barn och nu går dit med barnbarnen. Hon uppskattar det här så mycket, så hon fick hjälp av sin man, som jobbar inom en annan kommun.
– Den kommunen skulle också göra en snöskulpturfestival för barn, men de missade det kreativa grundmålet för barnfamiljerna. Det anställdes en proffskonstnär som skulle göra en stor fantastisk skulptur och så skickade de dit en barngrupp från en skola som fick hjälpa till att bära fram snö till konstnären.
– Hon berättade att det blev en total flopp. Inte alls den fantastiska sociala insats som det blev i Uppsala. Där gjorde de tyvärr som vuxna ofta gör, kollar inte med målgruppen först!
Varifrån får ni snö till festivalen?
– Problem är till för att lösas. Vi har fått lägga ner festivalen under två år pga brist på snö, men då la jag märke till stora högar med snö vid studenternas isbana. Och det är isskrap från de här stora maskinerna som både skrapar och vattnar isen. Det började vi experimentera med och det fungerade alldeles utmärkt.
– Vi gjorde upp med ishallen i Gränby om att vi skickar en lastbil 3 gånger i veckan som hämtar snö och en lastmaskin som lägger ut den.
– Vi har haft många besökare, upp till 200 personer per dag. Det minsta antalet vi haft under en snöovädersdag var 40 personer. Det har varit ett bra upplägg med den här konstsnön som vi kallar den. Vi har kört söndag och till och med fredag under sportlovsveckan.
Du har engagerat dig i en karneval också, berätta!
– Ja, lite liknande är det med kulturföreningen KulturAlla och Kulturernas Karneval. Det började med en kulturarbetare under utbildning, Magnus Lindén. Den klass han gick i fick i uppgift att skriva ihop ett kulturevenemang. Och hans kulturevenemang lever kvar ännu efter 15 år.
– Det är ett karnevalståg i Uppsala, på gågatan, alltid den 6 juni varje år. Innan pandemin var det tio gånger större med en budget på 800 000 kr som mest. Två dagars evenemang och med två stycken anställda. Efter pandemin fick vi göra det mycket mindre och mer lättarbetat. Men det har fungerat bra nu också.
– Det är dansgrupper från olika föreningar som deltar. Många av föreningarna har verksamhet för barn också, så det är kanske 10-15 procent barn i själva karnevalståget. Karnevalen är verkligen multikulturell, folk från så många olika kulturer deltar. Men vi efterlyser fler svenska dansgrupper som kan komma med och dansa nästa år.
Vad är ditt största driv i det här?
– Mitt största driv är att få göra det roligt, utvecklande och kreativt för alla människor. Och den sociala delen är väldigt viktig för mig. Det tror jag att jag har med mig från uppväxten i Afrika. Där man är gruppsocial på ett helt annat sätt än i vårat Jantelags-Sverige med all vår enstörighet. Som jag tycker är en riktig folksjukdom!