Regeringen har beslutat ett införa ett kraftigt höjt återvandringsbidrag för invandrare som vill lämna Sverige. Den som vill lämna landet ska, från och med den 1 jan 2026, kunna få 350 000 kronor i bidrag. Beslutet tas mot bättre vetande – detta då regeringens egen utredning avrådde från att införa bidraget då det dels inte kommer att ha den effekt regeringen vill, dels riskerar att försvåra integrationen.
Efter valet 2022 tillsatte Tidö-partierna en utredning kring införandet av ett höjt återvandringsbidrag för flyktingar. Frågan har varit ett av Sverigedemokraternas favoritkrav under de senaste åren och man har, som ofta annars, Danmark som förebild. I Danmark kan utvandrande flyktingar få upp till 330 000 kr om de återvänder till sitt hemland. Som utredare tillsattes Joakim Ruist, en ekonom som blev känd i den offentliga debatten när han 2018 presenterade en studie kring kostnaderna för den svenska flyktingpolitiken. Utredningsresultatet, som presenterades i mitten av augusti, måste beskrivas som ett stort nederlag för Sverigedemokraterna (och för hela Tidö-gänget).
I utredningen framkommer ett flertal viktiga fakta för den som intresserar sig för frågor om invandring och integration. Ruist har tittat på utvandringen bland invandrargrupper genom historien och konstaterar att en mycket liten andel av invandrare (flyktingar och andra) väljer att flytta tillbaka till sina ursprungsländer. Under åren 2010-2013 låg siffran på några promille per år för de viktigaste länderna. Siffran är större endast i situationer där hela grupper tvingats att lämna – som i Tyskland där 90 procent av bosniakerna återvände till sitt hemland i slutet på 1990-talet då kriget på Balkan tagit slut och deras uppehållstillstånd dragits in.
Få söker återvandringsbidrag
Det finns redan idag ett återvandringsbidrag i Sverige. Det ligger på 10 000 kronor plus resekostnader. Bidraget kan fås av den som inte själv har pengar till resan. Nästan inga sådana bidrag betalas ut. Under de senaste elva åren har bidraget betalats ut till sammanlagt 41 (!) personer. Men inte heller i Danmark, där en vuxen person alltså kan få upp till 330 000 kronor, är det speciellt många som ansöker om återvandringsbidrag. Ungefär 300 personer årligen utvandrar från Danmark med bidraget – vilket motsvarar endast en promille av de som skulle kunna ansöka om stödet. Baserat på erfarenheterna från Danmark uppskattar utredaren att återvandringen från Sverige skulle öka med 700 personer per år om man införde ett bidrag på 350 000 kr. Ett ytterst blygsamt antal med tanke på att den totala gruppen som skulle vara aktuella för bidraget är 1 100 000 personer.
Ruist ställer sig frågan om detta skulle vara ekonomiskt lönsamt för det svenska samhället. Han pekar på att invandrarnas sysselsättningsgrad är en avgörande faktor för en sådan beräkning. De senaste decennierna har sysselsättningsgraden varierat kraftigt beroende på varifrån invandraren kommer. Vid arbetskraftsinvandring, där människor fått en god utbildning finansierad i hemlandet och får jobb direkt i Sverige, innebär invandringen en ekonomisk vinst för det svenska samhället. Vid flyktinginvandring, där människor oftare kommer från länder med låg utbildningsnivå, har det tagit lång tid för den inflyttade att etablera sig på arbetsmarknaden – ibland över ett decennium. När det gäller dessa grupper har invandringen inneburit en kostnad för samhället – i form av socialbidrag, bostadsbidrag, a-kassa osv.
Erfarenheten från Danmark visar att de flesta som erhåller återvandringsbidraget antingen är arbetslösa eller pensionerade. Det innebär att bidraget, även om det låg på en hög nivå, vid en första anblick skulle se ut att innebära en ekonomisk vinst för staten. Efter 25 år skulle staten tjäna 200 miljoner varje år på bidraget. Men Ruist slutar inte sin beräkning med detta konstaterande. Han pekar på att 200 miljoner är en väldigt liten summa för staten.
Riskerar att försvåra integrationen
Ruist framhåller också en stor risk med återvandringsbidraget: ”Ett sådant bidrag skickar en signal till bidragets målgrupp att den är oönskad i Sverige – till den grad att staten till och med är villig att betala höga belopp för att bli av med delar av den”. Han fortsätter: ”Det kan knappast undvikas att en sådan signal verkar negativt på målgruppens vilja – och syn på sina egna möjligheter – att bli en integrerad del av det svenska samhället. Få vill bli medlemmar i en grupp som tydligt uttalar att den inte vill ha dem som medlemmar. Det skulle kunna få konsekvenser som lägre arbetskraftsdeltagande och högre brottslighet i de grupper av invandrare som bidraget skulle riktas mot”. Bidraget skulle alltså kunna försvåra integrationen ytterligare!
Utredaren avråder
Ruist avslutar med att konstatera att enbart de sammanlagda intäkterna (exempelvis från inbetalad skatt, m.m.) från alla flyktingar i Sverige är 600 gånger större än de 200 miljoner som staten skulle tjäna varje år på ett högt återvandringsbidrag. ”Det skulle därmed… räcka med att de årliga offentligfinansiella intäkterna från flyktingar minskade med så lite som en sexhundradedel till följd av försämrad integration på arbetsmarknaden, för att den direkta offentligfinansiella vinsten skulle utraderas”. Ruist avslutar med att avråda regeringen från att införa ett högt återvandringsbidrag.
För Sverigedemokraterna, och de övriga Tidö-partierna, innebär utredningen som sagt ett stort nederlag. Istället för förslag om återvandringsbidrag borde Tidö-partierna diskutera hur den höga arbetslösheten bland utrikes födda skulle kunna bekämpas. Enligt SCB uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till hela 15,1 procent under 2023. Bland inrikes födda var motsvarande siffra 5,1 procent. De 600 miljoner som utredningen uppskattar skulle vara statens årliga kostnad för återvandringsbidraget borde istället satsas på att skapa riktade arbetstillfällen som underlättar integrationen. Man kan bara gissa att Sverigedemokraternas djupa besvikelse med utredningens resultat gör att sådana diskussioner försvåras.
Parollen ”full sysselsättning” måste åter på dagordningen
Vi andra kan ta med oss viktig kunskap från utredningen. Nästan alla som får uppehållstillstånd i Sverige kommer att stanna här. Detta gäller speciellt flyktingar från fattiga länder. Detta understryker vikten av att nyanlända integreras i samhället så snart som möjligt. Det måste finnas en plan för arbete, boende, utbildning för de som kommer till Sverige. Och de som kommer måste få veta vad som förväntas av dem – bland annat på arbetsmarknaden. Om invandringen är en vinst eller en förlust för samhället beror på om de som kommer till Sverige får ett jobb eller inte. Ett riktigt jobb innebär en stor vinst för den enskilda individen – men innebär också att samhället som helhet blir rikare. För arbetarrörelsen har parollen om full sysselsättning varit central de senaste 100 åren. De senaste decenniernas växande integrationsproblem har gjort denna paroll viktigare än någonsin.