Berättarkraft är ett projekt som vill lyfta och inspirera till muntligt berättande i Västerbotten. Arrangör är Nordiskt Berättarcentrum i Skellefteå, som är en del av Västerbottensteatern. 2022 efter pandemin gavs ord och utrymme till personal som jobbar inom vård och hälsa åt Region Västerbotten. Sju stycken Berättarkraftstipendiater och deras historier valdes ut. Liisa Nygren var en av dessa. Hon fick stå på stora scenen på Berättarfestivalen och berätta om sin dag på covid-intensiven. Och som hon själv säger: – Det här får vi aldrig glömma!
Här kommer ett referat från Liisas berättelse.
2019 fick vi veta genom radio, tv och tidningar att ett dödligt virus spridit sig i Wuhan, Kina. Osannolikt att detta skulle sprida sig mot Europa, men inom några veckor hade vi en pandemi. Man kallade sjukdomen för Covid-19 och det var då hela cirkusen började. Vi skulle hålla avstånd, ha munskydd, inga gruppsamlingar, pratade om flockimmunitet, jobba hemifrån, covidtester, antikroppstester, vara i karantän, totalt besöksförbud på sjukhus och äldreboenden. Hyllorna på affärerna tömdes på pasta, burkmat och t.o.m. hyllorna med toapapper tömdes, ja ni minns va? T.o.m. hockeyn blev inställd! Då hade ännu ingen börjat prata om något vaccin.
– Själv jobbade jag på covid-intensiven och kröp in i den livsviktiga skyddsutrustningen varje arbetspass för att inte bli smittad själv, sprida mellan patienter och sprida sjukdomen till nära och kära. Långärmat plastförkläde, op-mössa och en gasmask 590 som sitter som gjuten mot ansiktet.
– Svetten började lacka direkt i den plastutrustningen, kläderna klibbar fast på ryggen och jag får höja rösten för att mina kollegor ska höra vad jag säger. Jag skriver även mitt namn på gasmasken för att mina kollegor ska veta och se vem jag är.
– Jag går in i covidsalen där 5 sängar står på rad och där 5 patienter får andningshjälp av varsin respirator. De är nedsövda, helt beroende av vår omvårdnad. Vi tvättar, vänder på kuddar, ändrar position på armar och ben. Vi böjer och sträcker på leder. Renbäddar och rätar ut lakanet så det blir helt slätt under. Tömmer och mäter kisset varje timme. Vi håller koll på alla parametrar varje dygn, varje timme, varje minut, varje sekund.
– Man får in en covidsjuk man från medicinavdelningen som plötsligt blivit kraftigt försämrad i sin andning. Han måste få andningshjälp för att överleva. Mannen är ledsen och rädd och frågar om det inte finns någon medicin, det är ju i alla fall ett sjukhus! Mannen får en klar och tydlig information från den långa narkosläkaren:
”Du måste sövas ner så dina lungor får återhämta sig, de mår inte bra. Det finns inget val om du ska överleva”
Mannen funderar ett par sekunder:
”Jag måste få ringa hem till min fru.”
– Medan vi gör iordning för sövning och intubering pratar mannen i telefonen med frun. Han är trött och slut men skärper sig när han säger:
”Du måste komma ihåg att betala räkningarna, de ligger i översta byrålådan, bankdosan bredvid och så städa hela lägenheten och renbädda. Men använd munskydd för jag vill inte att du får den här coronaskiten”.
”Nu kan ni söva mig”. Tre månader senare satt mannen tillsammans med sin fru hemma vid köksbordet och betalade räkningar.
– Senare på eftermiddagen i sängen längst bort ligger en man som legat i bukläge på mage för att hans lungor skulle ventileras ordentligt, blodet syresättas bättre och snabbare återhämta sig. Man har vänt tillbaka honom på rygg och behandlingen har inte haft någon effekt, han har försämrats.
– Den här mannen är pappa, morfar, farfar och förra veckan innan han blev sjuk lekte han kurragömma med barnbarnen och visade dem hur man smidigt kan krypa och gömma sig under stora hallmattan och nästan bli osynlig. Men han kommer inte att överleva och det råder totalt besöksförbud på hela lasarettet.
– Dottern får veta om det tragiska läget och hon vill att vi ska lägga telefonluren mot hans öra. Hon berättar att barnbarnen gjort teckningar åt morfar med fina färgglada blommor på, som han ska få när de träffas nästa gång. Sedan spelar hon jazzmusik för honom som han älskar och när respiratorn stängdes fick han somna in till “As time goes by”. Barnbarnens teckningar med de fina blommorna la de på morfars kista på begravningen.
– När det blir dags för matrast följdes en speciell ordningsföljd i slussen med att ta av skyddsutrustningen. Mellan varje moment ska händerna spritas. Först av med skyddsrocken och handskarna-sprita händerna. Spritad tvättlapp och torka gasmasken-sprita händerna. Slutligen kliva i en diskbalja med 1 cm djup sprit och trampa runt för att rengöra skosulorna.
– Att se sig själv i spegeln efter man haft gasmask är ingen vacker syn precis. Djupa märken i pannan, kinder och hakan. Och håret ser ut som hej kom och hjälp mig. Men att gå ut i korridoren och känna luften svalka, att få dricka vatten och att gå på toan är ju så underbart!
– Och sedan mötas av lunchlådor och pizza i fikarummet som fantastiska företag skänkt oss. Ni må tro att det var uppskattat! Och privatpersoners fikapåsar! En gammal dam som hade jobbat inom vården skänkte oss en rulle med Bragokex och en påse Kungen av Danmark som tack för att vi inom vården kämpade med pandemin. Det var precis lika uppskattat.
– Jag är sjukt stolt över att jag fått vara en del av covidvården med fantastiska arbetskamrater och en bra arbetsledning.
– Det kommer jag att behålla i mitt hjärta så länge jag lever.