Tisdag den 1 oktober gick 45 000 hamnarbetare längs hela USA:s östkust ut i strejk. Arbetare från Maine i norr till Texas i söder marscherade utanför stängslen och skanderade ”inget arbete utan ett rättvist kontrakt”. Tre dagar senare, den 4 oktober, avslutades strejken med en facklig framgång.
Strejken var ett resultat av att arbetsgivarna i de amerikanska hamnarna vägrat gå med på de krav som hamnarbetarnas fackliga organisation, ”International Longshoremen’s Association” (ILA), hade ställt. När det tidigare kollektivavtalet löpte ut vid midnatt den 30 september var strejken ett faktum.
Facket riktade in sig på två huvudsakliga punkter. Den första punkten fokuserade på automatisering. Många hamnar har under en längre period arbetat med att automatisera lastningsprocessen, vilket i sin tur har lett till att många hamnarbetare har blivit av med sina jobb. ”The U.S Maritime Alliance” (Alliansen), som representerade hamnarna under förhandlingarna, erbjöd sig att bibehålla sina restriktioner på automatisering från tidigare avtal. Hamnarbetarfacket ILA, å sin sida, strävade under strejken för att en ökad arbetstrygghet och krävde därför ett förbud mot ytterligare automatisering.
Den andra punkten handlade om kraftiga löneökningar för att kompensera för inflationen och flera år av små löneökningar.Bakgrunden till lönekraven var de enorma vinster som många fraktföretag gjorde under pandemin, ofta genom att höja sina priser. Vissa företag såg vinstökningar på uppemot 800 procent under perioden i fråga och facket ansåg att det nu var dags för företagen att dela med sig till arbetarna.
Strejken i sig kom lägligt nog strax inför stora amerikanska högtider som Halloween och Thanksgiving (tacksägelsedagen). Även om gods skulle ha skeppats till hamnar på västkusten (vars hamnarbetare organiseras av andra fackföreningar) och sedan transporterats över landet via tåg hade de inte fullt kunnat kompensera för förlusterna som förseningarna skulle ha orsakat. Effekterna hade inte märkts omedelbart, då många affärer fortfarande haft produkter på lager, men experter menar på att hade strejken fått pågå mer än några veckor hade det kunnat kosta den amerikanska ekonomin mellan 3,8 och 4,5 miljarder dollar – varje dag!
För den gemene mannen hade dock inte bara varit de höstliga högtiderna eller landets fallerande ekonomi som hade påverkats. Hade strejken fått fortlöpa hade till och med jultomten fastnat i tullen, då allt från leksaker till artificiella julgranar skulle blivit försenade till långt efter julafton.
Mot denna bakgrund är det inte konstigt att förhandlingarna framskred snabbt. Även USA:s president Joe Biden var skakad av strejken – som var den största bland amerikanska hamnarbetare sedan 1977 – och uppmanade arbetsgivarna att gå med på rejäla lönelyft!
Arbetsgivaralliansens ursprungliga bud, innan strejken, låg på en 50-procentig löneökning över de kommande sex åren. Efter tre dagars strejk och förhandlingar landade ökningen istället på 62 procent. Frågan om automatisering förblev dock olöst – för den här gången. Även om det inte är fullt så högt som facket ursprungligen hade krävt så visar strejken att det lönar sig att kämpa för bättre löner.
Strejken visade också en glimt av vilken makt löntagarna har – då de organiserar sig och kämpar tillsammans. De amerikanska hamnarbetarna visade att de kan tvinga den amerikanska ekonomin på knä.