USA:s två stora partier, Republikanerna och Demokraterna, har båda sina rötter i 1800-talets USA. Strax efter självständigheten var det andra partier som dominerade men Demokraterna dök upp redan i slutet av 1820-talet. Partiet räknas som det äldsta fortfarande existerande politiska partiet i världen. Republikanerna grundades på 1850-talet, som ett verktyg för industriägarna i nordstaterna och är således yngre än Demokraterna, trots smeknamnet GOP (Grand Old Party).
Under dessa tider förhöll sig emellertid inte partierna till varandra på samma sätt som idag. Demokraterna var i samband med inbördeskriget och under tiden efteråt ett långt mer reaktionärt parti än idag. En av talarna på det demokratiska partikonventet 1868 var dåvarande ledaren för Ku Klux Klan, Nathan Bedford Forrest.
Republikanerna grundades som sagt som ett verktyg för industriägarna i nordstaterna. Abraham Lincoln, som var president under inbördeskriget och i samband med att slaveriet avskaffades, var republikan. Under perioden mellan inbördeskriget och första världskriget dominerade Republikanerna både i presidentvalen och valen till senaten samt representanthuset. Det dröjde ända till valet av Woodrow Wilson, en bit in på 1900-talet, innan Demokraterna kom tillbaka. Republikanerna var ett ”radikalare” parti i nästan alla avseenden ända fram till cirka 1910. Theodore Roosevelt, som var en mycket populär president under åren 1901-1909, hade bland annat tankar på att införa allmän sjukvård i USA!
Under 1910-talet startade emellertid en högervridning av det republikanska partiet. Denna började först märkas i den ekonomiska politiken men spred sig sedan även till andra frågor. Detta fick Theodore Roosevelt att starta ett nytt parti, ”The Progressive Party”. Han ställde också upp i presidentval som oberoende kandidat, fick många röster men vann inte. Under perioden 1910 till 1970 bytte de två dominerande partierna i stor utsträckning ”plats” i amerikansk politik. Detta märktes som sagt först i den ekonomiska politiken men sedan även i andra frågor.
Det var till exempel en annan Roosevelt, Franklin D. Roosevelt, som genomförde ”The New Deal” på 1930-talet. Detta var en politik som genom statliga investeringar skulle motverka den internationella ekonomiska depressionen som utlösts i och med börskraschen på Wall Street 1929. Franklin D. Roosevelt var dock, till skillnad från sin släkting, demokrat.
Demokraterna låg också bakom medborgarrättsreformerna på 1960-talet. Dessa innebar att de rasistiska lagar som segregerade svarta och vita i Södern upphävdes. De svarta fick också bland annat skydd mot diskriminering och en mer total garanti för sin rätt att rösta. Fortfarande på 1950-talet hade de flesta svarta röstat på Republikanerna eftersom dessa sågs som en garant för den rätten.
I modern tid framstår det nästan som att de två dominerande amerikanska partierna står i motsatt förhållande till varandra jämfört med vad de en gång gjorde. Man måste dock betona att dessa alltid har varit mer av valkoalitioner än partier i vanlig bemärkelse. Det har alltid funnits en stor spridning av åsikter inom partierna och den geografiska hemvisten har kunnat vara nog så viktig för vad man tyckte som vilket parti man representerade.
Detta kan exemplifieras på så sätt att samma demokratiska parti vars representanter drev igenom medborgarrättsreformerna, även innehöll några av de mest hårdnackade motståndarna mot dessa reformer. En av de mest ökända försvararna av segregationen mellan svarta och vita i Södern hette George Wallace, en demokrat som var guvernör i delstaten Alabama under åren 1963-1967. Han svors in som guvernör på samma plats där Jefferson Davis svors in som president för Sydstaterna strax före det amerikanska inbördeskriget. I samband med detta yttrade han de numera ökända orden ”segregation idag, segregation i morgon, segregation för alltid”.
I dagens läge utgör dock Demokraterna ett mer aptitligt alternativ än vad Republikanerna gör. Man kan ha förståelse för inställningen att rösta på Harris för att slippa Trump. Detta för att kunna undvika en ännu mer reaktionär politik, för att försvara sjukvårdsreformen Obamacare, fackliga rättigheter och HBTQ-rättigheter. På sikt är det dock nödvändigt med ett nytt parti, ett arbetarparti värt namnet, för att de sociala rättigheterna ska kunna försvaras och byggas ut. Ett sådant parti skulle kunna bygga på den våg av facklig pånyttfödelse och kamp som svept över USA de senaste åren.