Den konservativa högern i USA har beskrivits som en förening mellan korset, fanan och nationen. Denna allians vill verka för ett kulturkrig, vilket inte är något nytt. Men med Donald Trump som president höjs insatsen betydligt då han är beredd att överföra mer makt till presidentämbetet i en tidigare oöverträffad skala – och detta i namn av ett kulturkrig.
Vad menas med det amerikanska kulturkriget?
Kulturkrig är ett uttryck som den konservativa högern i USA använder när de vill motarbeta företeelser i samhällslivet som de ser som stötande. Ordet ”kulturkrig” existerade visserligen innan den 6:e januari 2020, men efter att en ”kulturkrigarmobb” stormade Kapitolium blev det ett allmänt känt uttryck med avseende på den amerikanska varianten. I detta ”krig” vill den konservativa högern mobilisera individer, organisationer och grupperingar för att aktivt sträva efter att politiskt påtvinga hela samhället sina moraliska uppfattningar, religiösa tro, kulturvärden och livsstil. När högern i andra frågor är motståndare till regleringar, tillsyn, granskning och annan inblandning från myndigheter så är de helt för sådana lagar och regler i dessa så kallade moralfrågor.
De är nämligen övertygade om att roten till alla samhällsproblem består i ett förfall av traditionella kulturella och moraliska värden. Ekonomiska, sociala och andra liknande politiska åtgärder är, enligt ”kulturkrigarna”, verkningslösa för att vända utvecklingen. Fattigdom och hemlöshet beror på att människor övergett de traditionella familjevärderingarna. Skilsmässor, tonårsgraviditeter och en ansvarslös ”hedonistisk” livsföring ses som följder av detta. ”Kulturkrigarna” ser den kristna tron och kyrksamhet som det enda verksamma medlet mot kriminalitet, alkoholism och knarkande. Det sekulära samhället anses utgöra roten till det onda och det bör ställas mot ett USA som en särskilt välsignad nation under Gud. ”Kulturkrigarna” anser att USA officiellt borde kungöra sig som en kristen nation om landet ska återta sin position som en moralisk fyrbåk och ledare för den övriga världen.
Sina motståndare finner den konservativa högern bland universitetens studenter, lärare och forskare; bland Hollywoods skådespelare och regissörer samt producenter av TV-serier; bland dataspelskonstruktörer och serietecknare; bland författare och feministiska bloggare, och så vidare. Dessa utgör i de konservativas ögon en kulturelit som givits fritt spelrum att bana vägen för uppfattningar och livsstilar som är oförenliga med vad de konservativa uppfattar som traditionell kristendom. Ett exempel är att de anser att kulturelitens positiva syn på homosexualitet har förlett lättpåverkade ungdomar. På samma sätt anser de att månandet om den etniska mångfalden utgör ett hinder för ett integrerat samhälle och att positiv särbehandling av minoritetsgrupper är en styggelse.
Hotet mot den vita kristna nationalismen
Egentligen borde en konservatism som har sina rötter bland vita protestanter i bibelbältet vara på tillbakagång. År 2019 lade 4 500 protestantiska kyrkor ned sin verksamhet då det sviktande medlemstalet gjorde det svårt att betala räkningarna. Det ökade stödet för kristen nationalism motsvaras inte av någon kristen nyväckelse. Följande statistik publicerad av Pew Research Center visar detta:
| År | Andel (%) som identifierar sig med en kristen riktning eller ingen religion | |||
| Kristendom | Protestantism | Katolicism | Ingen | |
| 2009 | 77 | 51 | 23 | 17 |
| 2019 | 65 | 43 | 20 | 26 |
Kommentar: Mellan åren 2009-2019 minskade andelen av den amerikanska befolkningen som identifierar sig som kristna från 77 till 65 procent. Andelen som ansåg sig inte till höra någon religion ökade från 17 till 26 procent under samma tioårsperiod.
Till detta ska läggas att antalet som besöker sina kyrkor regelbundet också har minskat. Detta gäller särskilt bland katoliker efter skandalen där kyrkans ledning skyddade präster som förgripit sig på barn och ungdomar i sina församlingar.
Begränsningar av rösträtten
Den extrema högern dominerar i dag det republikanska partiet och de är experter på att tillvälla sig den politiska makten lokalt, regionalt och nationellt utan ett majoritetsstöd bakom sig. År 2013 urholkade USA:s Högsta Domstol delar av den rösträttslagstiftning som förhindrar att delstater med en historia av rasdiskriminering inför nya diskriminerande vallagar. Sedan rösträttslagen urholkades har 29 delstater infört 94 begränsningar av rösträtten.
För att registrera sig som väljare och sedan rösta måste man ha godkända identitetshandlingar. I delstater med en majoritet svarta krävdes plötsligt ID-kort med foto, vilket tidigare inte behövts. I Texas godkänns inte längre studentlegitimationer som giltigt ID – samtidigt som vapenlicenser är acceptabla. Studenter är i allmänhet inte republikaner, till skillnad mot vapenentusiaster.
Poströstningen har varit särskilt angripen av republikaner, som grundlöst har påstått att denna är extra utsatt för valfusk. Inskränkningar av poströstningen slår mot de som måste resa i sitt jobb, väljare med hälsoproblem eller de som saknar tillgång till bra lokaltrafik. I Texas var det extremt krångligt att fylla i korrekta körkortsnummer eller ID-nummer i poströstningsblanketterna, och myndigheterna underkände tusentals poströster från främst latinamerikaner, asiater och svarta i samband med mellanårsvalet 2022.
Andra inskränkningar som införts kan vara att medborgare som är stämda inför domstol hindras från att rösta, och detta även innan de är dömda för något brott. Dessa begränsningar slår extremt oproportionerligt mot svarta. Sammanfattningsvis går begränsningarna mest ut över icke-vita, studenter, åldringar, handikappade och fattiga.
Sedan länge tillbaka förekommer ett missbruk av utformningen av valdistriktens gränser så att de missgynnar politiska motståndare och gynnar de egna. Denna process kallas för ”gerrymandering” och är populär bland republikaner i landsbygdspräglade delstater, men används också av demokrater (om än i mindre utsträckning). Det amerikanska valsystemet, där partiet som vinner flest röster i ett visst valdistrikt också får alla mandat i det distriktet, inbjuder till ”gerrymandering”. Detta kan gå till på följande sätt: En republikanskt dominerad valnämnd upprättar fem valdistrikt. Distrikten ritas upp så att Republikanerna räknar med att få 51 procent av rösterna i fyra av distrikten medan Demokraterna får 99 procent av rösterna i det femte distriktet. Republikanerna vinner då fyra av fem distrikt – och därmed 80 procent av mandaten – och detta trots att partiet enbart fått 41 procent av rösterna!
Men oavsett olika trix och knep så har det skett en reell ökning av sympatierna för den republikanska, konservativa, högern. Flera sociologiska studier visar på ett tilltagande obehag bland vita amerikaner inför utsikten att bli en minoritetsgrupp bland andra. Åren 2011-2023 minskade andelen vita amerikaner (exklusive latinamerikaner) från 63,5 procent av befolkningen till 55,8 procent. Den amerikanska folkräknings-myndigheten prognostiserar den vita befolkningen kommer att vara en minoritet i USA från och med 2045. Vissa skikt av vita amerikaner lutar sig nu mot det republikanska partiet och dess högerflygel. Detta gäller i synnerhet de som tidigare var politiskt oavhängiga eller likgiltiga. Dessutom har ”Trumpfaktorn” tillkommit sedan 2016 och förstärkt denna trend.
De kristna nationalisternas fotfolk
Den konservativa högern bestod förut av förmögna ”kostymnissar” utan egentligt fotfolk. Men idag finns det en liten ”folkrörelse” av konservativa protestantiska kyrkobesökare som är aktiva lokalt. USA:s kyrkor i allmänhet, och bibelbältets protestantiska kyrkorna i synnerhet, är skamlösa när det gäller att stödja kandidater till politiskt tillsatta poster. Det står egentligen i strid med de regler som ger kyrkorna skattefrihet och skattefinansierade medel till välgörenhetsprojekt, men tillsynsmyndigheterna ser oftast mellan fingrarna på detta.
De kristna nationalisterna har därför kunnat bygga sin politiska makt genom att engagera sig lokalt. Detta har skapat en situation där många lokalpolitiker är kyrkomedlemmar eller har starka band till någon av de lokala kyrkorna. Sedan har republikanernas ledamöter i kongressen följt efter genom att bli än mer konservativa, religiöst ofördragsamma och demagogiska. Denna utveckling påbörjades långt innan Donald Trump klev in i det republikanska partiet.
Kulturkrig istället för rättvisa
Donald Trump tog på sig en basebollmössa och vände sig till en publik från arbetarklassen, som drabbats hårt av ett system som inte skyddar dem från arbetslöshet och ökade levnadsomkostnader. Men Trump lovar inga egentliga satsningar som kan ge nya jobb i områden med nedlagda industrier, ekonomiska lättnader för studier eller fri sjukvård för de miljontals amerikaner som saknar sjukförsäkring. Istället använder han en kulturkampsretorik där invandrare och ”kulturetablissemanget” är fienden.
Så är talet om ”kulturkrig” egentligen ett sätt att bakvägen smyga in en politik som gynnar miljardärerna – med skattesänkningar, avregleringar och angrepp på fackföreningarna? Till stor del – ja. Samtidigt betyder inte detta att man bara kan avfärda högerns retorik. Den måste bemötas i sak. Hoten mot exempelvis aborträtten och hbtq-personers rättigheter är i allra högsta grad reella.
Ett amerikanskt arbetarparti
Bland storbolagens ledningar finns det blandade känslor inför Trumps politik. Trumps angrepp mot frihandelsavtalet NAFTA mellan USA, Mexiko och Kanada samt hot om höga importtullar från Kina, EU m.fl. oroar många företagsledare, eftersom det troligen leder till ett handelskrig som kommer att slå hårt mot USA:s export. När Trump högljutt och offentligt skäller ut företag som etablerar produktion i Mexiko istället för USA drabbas företagens aktiekurser negativt.
Trump anklagar även all massmedia, utom de som benhårt står på hans sida eller som han själv kontrollerar, för att torgföra ”fake news” och vara nedsmittade av politisk korrekthet. Han hotar med räfst och rättarting mot mediesektorn. I december 2023 lovade Trump sin väljare att ”när jag blir president i USA kommer de [nyhetskanalerna] och andra lögnmedia att underkastas en noggrann granskning för deras medvetet oärliga och korrupta bevakning av människor, saker och händelser”. Nyligen tillade Trump att massmedia skall få betala dyrt för att ha ”skadat nationen”.
Republikanerna är även inne och blandar sig i företagens interna personalpolitik. Ett krav som partiet fört fram är att de sjukförsäkringar som företag utfärdar åt sina anställda inte ska omfatta personalens makar/makor i samkönade äktenskap. Republikanernas vildsinta angrepp mot forskning och högre utbildning riskerar på sikt att hota verksamheter som bygger på en välfungerande högskolesektor. Företagare inom jordbrukssektorn, i synnerhet i södra USA, är ofta beroende av invandrare från Mexiko och andra delar av Latinamerika – oavsett om dessa har papper eller är papperslösa.
Det finns dock många företagsägare som ser positivt på Trump och Republikanerna. Tesla-miljardären Elon Musk hör till de som har gett Trump sitt fulla stöd – mycket på grund av just Trumps ”kulturkrig”. En rad finans- och oljemiljardärer står också bakom Trump och Republikanerna. Den amerikanska borgerligheten, i bred bemärkelse, är djupt splittrad när det gäller vilken riktning landet ska ta.
Stor skada för enskilda individer och grupper
Om Trump vinner valet kommer hans kulturkrig att orsaka skada för enskilda människor och samhällsinstitutioner för lång tid framöver, men det kommer inte att lösa frågorna om löner, ekonomisk rättvisa, arbetsrätt, sjukvård, äldrevård, studielån och nedgångna områden. Så när detta blir uppenbart även för anhängarna av det konservativa kulturkriget (notera att även bibelbältets protestanter tillhör de ekonomiska förlorarna), står de utan något annat alternativ.
Ett alternativ kan skapas om det vilar på de gamla rörelser som historisk engagerat amerikaner för förändring: Medborgarrättsrörelsen, fackföreningar och minoriteternas kamp för rättvisa och skydd m.fl. Även de nya rörelser som framöver kommer att aktivt motsätta sig högerns kulturkrig är troliga allierade som skulle kunna samlas i ett framtida amerikanskt arbetarparti. Ett parti som är oberoende av de båda traditionella kapitalistiska partierna. Endast då är det möjligt att trovärdigt förena de ekonomiska och sociala kraven med ett försvar av friheter, rättigheter och ett sekulärt samhälle.