Verklig opposition mot regeringen och SD behövs

Finns det någon verklig politisk opposition i Sveriges riksdag? Med den frågan i bakhuvudet har Veckans Nyheter jämfört Socialdemokraternas skuggbudget med budgetförslaget från regeringen+SD. Den slutsats vi kan dra är att S-budgeten präglas av samma passivitet som regeringen + SD inför de växande problemen i det svenska samhället.

Först måste vi påminna oss om det ekonomiska läget. Sverige befinner sig i en lågkonjunktur. Under 2023 sjönk tillväxten i landet och även år 2024 och 2025 kommer att präglas av en låg tillväxt. Arbetslösheten i Sverige ligger på 8,4 procent och är den tredje högsta inom EU. Bara Spanien och Grekland har högre siffror. Inom sjukvården väntas uppsägningar av ca 5 700 anställda bara under åren 2024-2025. Två av tre svenska kommuner gör nedskärningar under 2024. Skola och äldreomsorg drabbas hårt. Dessutom har de senaste årens höga inflation urholkat svenskarnas privatekonomier. Hårdast har de med låga inkomster drabbats. Till detta ska läggas segregation och utanförskap i många av storstädernas förorter. Det är mot denna bakgrund som partiernas budgetar måste tolkas.

Vilka är då statens förutsättningar för ekonomiska satsningar som kan vända utvecklingen? Sverige har en mycket låg statsskuld – bland den lägsta inom hela EU – på 31,5 procent av BNP (värdet på alla varor och tjänster som produceras under ett år). Detta kan jämföras med att den genomsnittliga statsskulden för EU-länderna är 88,5 procent, alltså nästan tre gånger större än Sverige. Det finns alltså ett ekonomiskt utrymme för den regering som skulle vilja satsa på upprustning av infrastruktur, utbyggnad av gröna energikällor eller att rädda jobb inom sjukvård och äldreomsorg. Men trots de enorma behoven har regeringen + SD tänkt fortsätta att spara. Statsskulden, som andel av BNP, beräknas minska ytterligare under åren 2025-2027.

Vad är Socialdemokraternas alternativ?

När det gäller minskningen av statsskulden gör Socialdemokraterna precis som regeringen + SD. Faktum är att S till och med vill spara 5 miljarder mer än regeringen under 2025! LO:s tidning Arbetet kritiserade detta hårt på sin ledarsidan den 13 oktober:
”Hur ska man tolka det? Att Magdalena Andersson och Mikael Damberg tycker att det byggs tillräckligt mycket bostäder? Att arbetslöshetsförsäkringen är helt okej? Att tågen går i tid?”

Här måste vi ta ett steg tillbaka. Det finns nämligen två sätt att ta sig an den socialdemokratiska skuggbudgeten. Det går dels att titta på vad de gör, dels att titta på vad de inte gör. Här är det uppenbart att Socialdemokraterna inte använder sig av statens goda finanser för att slå vakt om välfärden.

Låt oss titta på skattesänkningarna. Dessa utgjorde den enskilt största satsningen i budgeten från regeringen + SD. Totalt handlar det om skattesänkningar på 27 miljarder. Av dessa hamnar dessutom mer än hälften hos den femtedel av befolkningen som har de högsta inkomsterna (Källa: Aréna idé). Skattesänkningar utgjorde länge en skiljelinje mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Under valrörelserna brukar S varna för att de skattesänkningar som borgarna + SD vill genomföra utgör ett hot mot välfärden. På sin kongress i april 2017 antog S ett dokument som deklarerade följande:
”Det finns inget utrymme för stora, ofinansierade skattesänkningar. Skattesänkar-eran i svensk politik är över”.

Men numera har även Socialdemokraterna anslutit sig till skattesänkarpolitiken! Visserligen vill S ”bara” sänka skatten med 10 miljarder. Det handlar också om skattesänkningar som i mindre utsträckning gynnar enbart höginkomsttagare. Till syvende og sidst är dock slutresultatet detsamma när det gäller såväl Socialdemokraternas som regeringens budgetar: skattesänkarpolitiken fortsätter! Detta innebär att underlaget för att kunna finansiera exempelvis den nödvändiga upprustningen av sjukvård och äldreomsorg urholkas med både regeringen + SD och Socialdemokraternas budgetförslag. Även här är det alltså viktigt att titta på vad S inte gör – de bryter inte med skattesänkarpolitiken.

Otillräckliga tillskott till kommuner och regioner

Regeringen + SD har lovat att skjuta till 7,5 miljarder till kommuner och regioner. S vill satsa ytterligare 9 miljarder på välfärden. Det kan låta imponerande. Men dessa siffror måste jämföras med de sammanlagda kostnaderna för stat, kommuner och regioner under ett år. Se tabell nedan för år 2023.

Kommentar: Den totala kostnaden för all verksamhet inom alla kommuner och regioner var 1 292 miljarder under 2023. Regeringen + SD:s ”satsning” på 7,5 miljarder motsvarar knappt 0,6 procent av denna summa. Socialdemokraternas satsning uppgår till knappt 1,3 procent av de totala kostnaderna. Utslaget på alla Sveriges kommuner och regioner handlar detta om ytterst små summor. Socialdemokraterna och regeringen + SD är alltså eniga om fortsatt svångremspolitik inom vård, skola och omsorg. Återigen: S bryter alltså inte med svångremspolitiken.

Socialdemokraterna är dessutom överens med regeringen + SD om att utöka med ca 40 miljarder kronor under 2025. Detta innebär att den svenska försvarsbudgeten kommer att ha mer än tredubblats sedan 2019! Här är alla partier i riksdagen överens. Sverige kommer, i och med planerade ökningar av militärbudgeten, att satsa 2,6 procent av BNP på försvaret år 2030. Detta är betydligt högre än kravet om 2 procent som NATO ställer på sina medlemmar. Även här erbjuder alltså S inte någon alternativ politik.

Motsättningar inom S och facket

Bristen på alternativ politik från Socialdemokraterna har lett till motsättningar inom partiet och fackföreningsrörelsen. Kommunals ordförande Malin Ragnegård har till Göteborgsposten sagt att hon föredrar Vänsterpartiets budget framför Socialdemokraternas. Den nya LO-ordföranden Johan Lindholm skriver i Aktuellt i Politiken (som är en socialdemokratisk tidning) att ”Socialdemokrater såväl som borgare tillåter sig prioritera ner och bort arbetares intressen”.

I SVT:s 30 minuter öppnade samme Lindholm för att dra in LO:s ekonomiska stöd till Socialdemokraterna! Han kallade stödet för omodernt och menade att medlemmarna är förbannade på att stödet går till ett parti som de inte röstar på. Även om vi tolkar dessa uttalanden som ett tecken på ett tryck från fackligt aktiva på lägre nivå, snarare än de fackliga ledarnas verkliga uppfattning, utgör de en signal om att det finns ett missnöje med den socialdemokratiska ledningens oförmåga att presentera ett politiskt alternativ till regeringen + SD. 

Kraftsamling behövs

Detta understryker behovet av en kraftsamling mot regeringen och SD:s orättvisa och passiva nedskärningsbudget. Efter att Moderaterna vunnit valet 1991 utlyste LO, på initiativ av enskilda fackliga aktivister, en landsomfattande Rättvisedag mot högerpartiernas angrepp på arbetslösa och sjukskrivna. 200 000 slöt upp i demonstrationer runt om i landet den 6 oktober 1992. Detta blev början på slutet för Carl Bildts Moderatregering.

En liknande kraftsamling krävs idag. Protester från fackföreningar på lokal och nationell nivå, tillsammans med de partier som vill delta, behövs för att försvara välfärdssamhället. En framgångsrik ny rättviserörelse skulle inte bara pressa regeringen + SD när det gäller nya nedskärningsförslag. En sådan rörelse skulle också ge en röst till de fackliga aktivister och andra som anser att det behövs ett verkligt politiskt alternativ i Sverige.