Krönika

Media och internetkablarna

En dykare fingrar på en kabel
Media har piskat upp en hysterisk stämning kring kabelbrotten i Östersjön. Foto: CTBTO Preparatory Commission (CC BY 2.0)
Patrik Brännberg
Publicerad i
#207
Lästid 5 min

I ett gammalt skämt från Sovjetunionen kommer en man till sjukhuset och frågar efter en ögon- och öronläkare. Han får frågan varför han behöver en sån doktor. Mannen svarar att det som han hör på sovjetisk radio inte stämmer överens med verkligheten som han ser i det sovjetiska samhället. Ibland kan man få samma känsla när man följer svensk media. Ett exempel är rapporteringen kring de internetkablar som skadades under Östersjön och i Finland i november och december.

Den 18 november skadades två internetkablar, som förbinder Sverige med Finland och Litauen, utanför Ölands kust. Ett kinesiskt fartyg, Yi Peng 3, hade passerat området i samband med att kablarna skadades. Det framkom uppgifter om att fartyget släpat sitt ankare efter botten i 16 mil.

Är det då ovanligt att internetkablar på havsbotten skadas? Svaret är nej. Enligt International Cable Protection Committe (ICPC), som är en icke vinstdrivande organisation som arbetar för att minska skador på internetkablar, sker 150-200 kabelbrott på undervattenskablar varje år i världen. 70-80 procent av dessa orsakas av kommersiellt fiske eller fartyg som ankrat på fel ställe, eller låtit sitt ankare släpa efter botten. Övriga kabelbrott orsakas av materialfel, naturligt slitage eller undervattensströmmar.

Hur stor blev inverkan på internettrafiken mellan de tre länderna Sverige, Litauen och Finland? I stort sett ingen alls. Efter en dryg vecka var kablarna dessutom lagade och all datatrafik i kablarna återställd.

Förundersökning om sabotage

Trots att det alltså finns mycket sannolika och naturliga förklaringar till kabelbrottet, samt att kabelbrottet fick mycket små konsekvenser, blev reaktionen i Sverige och framför allt svensk media panikartad. Polisen inledde omedelbart en förundersökning om sabotage. NOA, nationella operativa avdelningen, försvaret, kustbevakningen och Säkerhetspolisen kopplades in. Statsminister Kristersson sa i media att det kunde röra sig om ett sabotage. Tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) ville, som vanligt, vara värst. Med uppblåst självsäkerhet hävdade han att det rörde sig om en ”hybridattack” mot Sverige.

I detta läge tog den ambitiösa svenska journalistkåren vid. Statsministerns sabotageteori slogs upp stort i de flesta media. Ingenstans kunde man läsa om att det förekommer 200 kabelbrott per år i världen och att de nästan alltid har naturliga orsaker. Istället kunde vi i Svenska Dagbladet läsa att det inte var första gången som just kinesiska fartyg saboterade undervattenskablar. I SVT larmade en ”expert” om att fem kabelbrott de senaste åren sannolikt orsakats av ”sabotage eller yttre påverkan”. I SVT rapporterades också att det ”pågår diplomatiska förhandlingar” mellan flera länder kring kabelbrotten.

Till sist kom pricken över i:et. SVT hyrde in en båt och tog sig ut till det kinesiska fartyget som låg för ankar utanför den danska kusten. I ett dramatiserat inslag försökte SVT:s journalist intervjua den kinesiska fartygskaptenen via kommunikationsradio. Kaptenen vägrade, knappast förvånande, att svara. Det ingår nämligen knappast i kinesiska sjökapteners arbetsbeskrivning att svara på frågor från svenska journalister.

Lugnande besked från expertorganisation

Skillnaden mellan svensk media och internationella experter på området var avgrundsdjup. Den internationella organisationen ICPC skrev på sin hemsida att kabelbrotten i Östersjön ”har väckt omfattande spekulationer i media och sociala media, med i många fall illa underbyggda slutsatser om att det skulle röra sig om medvetet sabotage. I dagsläget finns inga bevis framlagda för att så skulle vara fallet. ICPC betonar att reparationen av kablarna ska ske så snabbt som möjligt och att utredningen om orsaken till kabelbrotten ska ske snabbt och objektivt, för att stater och företag ska kunna lära sig av händelsen och förbättra säkerheten för kablarna.”

Lugnande besked från den internationell expertorganisationen alltså. Sannolikt naturliga orsaker till kabelbrotten och inga bevis för sabotage. Den som istället valde att lyssna på svensk media kunde däremot tro att spionkrig brutit ut mellan Kina och Sverige.  

Men svensk mediahysteri slutade inte på Östersjöns botten. Någon vecka senare gick nämligen en internetkabel av på finska fastlandet. På två ställen. Genast lät civilförsvarsministern Bohlin (M) meddela att det hela ”utreddes som sabotage”. Försvarsminister Jonsson (M) ”såg allvarligt på uppgifterna”. Media hakade genast på – utan att ifrågasätta.  Sveriges Radios Ekot kallade in en försvarsexpert under rubriken ”Experten om kabelbrotten: kablar på land är tillgängliga för många”. Experten blev dock en besvikelse för de panikslagna journalisterna. Han sa nämligen att han inte kände till ”ett enda sabotage mot en internetledning på land”. Ekot följde ändå upp med den insinuanta frågan ”vem, eller vilka, skulle kunna ha motiv att göra det här?” Den som följt rapporteringen om undervattenskablarna kunde för sitt inre se en ondskefull kinesisk spion krypa omkring i den finska granskogen med en avbitartång mellan tänderna.     

Avgrävda kablar i samband med byggarbete

Det visade sig dock efter bara några timmar att den svenska paniken inte hade någon grund i verkligheten. Finsk polis berättade att dom inte alls utredde det hela som sabotage. Den finska kommunikationsmyndigheten meddelade att de trodde att kablarna grävts av i samband med ett byggarbete. Lugnande besked alltså även från våra grannar i öst.

Varifrån kommer då tonläget i svensk media? För det första handlar det om sensationslystnad: nyheter om hybridattacker ger helt enkelt fler läsare än nyheter om fisketrålare som kapat en kabel. Och den som är först med sensationella nyheter får flest klick. För det andra handlar det om ren feghet. När det kommer till vissa frågor, som exempelvis försvaret eller NATO-medlemskapet, vågar svensk media inte ifrågasätta. Så fort en politiker tar ord som sabotage, främmande makt eller hybridkrigföring i sin mun vet han att han inte kommer att få besvärande motfrågor. Media kommer att förstärka den krigsstämning som politikern vill skapa – istället för att försöka ta reda på sanningen.

Kanske är det dags även för oss svenskar att besöka närmaste vårdinrättning och fråga efter en ögon-öronläkare? Men risken finns förstås att dom tjänsterna har skurits ner.

×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.