Protester stoppade kuppförsök i Sydkorea

Vid 23-tiden på kvällen den 3 december framträdde Sydkoreas president Yoon Suk Yeol i en tv-utsändning i vilken han anklagade sina politiska motståndare för ”antistatlig verksamhet”, ”samarbete med nordkoreanska kommunister” och för att försöka störta landets ”liberala demokrati”. Presidenten utlyste undantagstillstånd och arméns stabschef meddelade att ”Alla politiska aktiviteter … demonstrationer och protester är förbjudna”. Militären skulle även ta kontrollen över all media samt utfärda strejkförbud.

Detta är en nedkortad och bearbetad version av en artikel från Socialistworld.net. Originalartikeln publicerades den 10 december.

Häktningsorder utfärdades på ett antal av Yoons motståndare. Bland dessa fanns Lee Jae-myung, ledaren för oppositionspartiet ”Demokratiska Partiet (DKP)”, men även ledaren för presidentens eget parti, ”Folkets maktparti (PPP)” samt för ledaren för den koreanska fackföreningsfederationen KCTU. Men redan vid halv femtiden på morgonen den 4 december var kuppförsöket avvärjt och undantagstillståndet upphävt. Vad hände egentligen?

Den fackliga federationen KCTU kom att spela en central roll i motståndet mot kuppförsöket. På ett krismöte uppmanade KCTU:s ledning sina medlemmar att inleda en obegränsad generalstrejk tills det att president Yoon avsattes. Det är inte länge sedan Sydkorea styrdes av en brutal militärdiktatur. Inom fackföreningsrörelsen lever minnet av det auktoritära styrets förtryck, liksom de enorma uppoffringar som de koreanska arbetarna gjorde i kampen för att störta diktaturen 1987. Fackföreningarnas hot om att mobilisera sin fulla styrka till försvar för de demokratiska rättigheterna var centralt även för att avvärja dagens kuppförsök.

Kuppen kollapsar

Vid tidpunkten för president Yoons tv-sändning blockerades den koreanska riksdagen, Nationalförsamlingen, av polis i ett försök att hindra parlamentsledamöterna från att rösta om utlysandet av undantagstillstånd. Men på mycket kort tid lyckades oppositionsledare samla stora demonstrationer utanför Nationalförsamlingen – mot utfärdandet av undantagstillstånd.

190 parlamentsledamöter lyckades ta sig till Nationalförsamlingen och fick hjälp av militärer att ta sig förbi polisens avspärrningar. Strax efter kl 01:00 hölls en omröstning där ledamöterna, inklusive de som hörde till presidentens eget parti, enhälligt röstade för att häva undantagstillståndet. Ytterligare några timmar senare tvingades president Yoon erkänna sig besegrad och själv häva undantagstillståndet.

Sydkorea – ett land med auktoritära traditioner

Det mesta av rapporteringen i västerländsk media har behandlat kuppförsöket och dess efterdyningar som bara en avvikelse i Sydkoreas utveckling som en bastion för liberal demokrati i Asien. Det har framställs som att kuppförsöket var resultatet av en politiskt inkompetent och impopulär president som var frustrerad över att han inte fick igenom sin budget och för att en majoritet inom Nationalförsamlingen ville inleda en utredning för korruption mot presidentens fru. Kuppförsökets misslyckande skulle alltså visa på den sydkoreanska demokratins ”motståndskraft”.

Även om Sydkorea i dag är ett avancerat kapitalistiskt land är det knappast ett typiskt sådant land. Korea var i praktiken en japansk koloni under åren 1910-1945. Efter Japans nederlag i andra världskriget kastades landet in i ett krig mellan 1950 och 1953. Koreakriget var den första stora konflikten under det kalla kriget mellan de imperialistiska makterna och det stalinistiska Sovjetunionen. Efter Koreakriget kom en regim med Stalins Ryssland som förebild till makten i norr, medan Sydkorea kom att styras av en auktoritär kapitalistisk stat.

Demokratin var något som folkliga massrörelser i Sydkorea tvingades kämpa sig till – i kamp mot brutala regimer stödda av USA. Landets snabba industrialisering innebar att arbetarrörelsen och oberoende fackföreningar kom att spela en viktig roll i kampen för demokratiska rättigheter.

Dagens sydkoreanska stat präglas fortfarande av sitt auktoritära förflutna. Den ”nationella säkerhetslagen” som infördes 1948, strax före Koreakriget, är fortfarande i kraft och den tillåter upp till sju års fängelse för alla ”som lovordar, uppmuntrar eller propagerar” för aktiviteter genomförda av organisationer som motsätter sig regeringen. År 2013 upplöste författningsdomstolen ett brett, vänsterlutande, parti som hade vunnit 13 av 300 platser i Nationalförsamlingen på grund av påstådda ”pro-nordkoreanska åsikter”.

Anklagelser om att vara ”pro-nordkoreansk” används flitigt för att rättfärdiga auktoritära åtgärder mot rörelser på vänsterkanten – även om de saknar koppling till Nordkorea. Även ledare för den fackliga federationen KFTU har upprepade gånger gripits för olika falska anklagelser – under både ”liberala” och ”konservativa” regeringar.

Vad händer nu?

Dramat som utspelat sig i Sydkorea är definitivt inte slut. Även om president Yoon har dragit tillbaka undantagstillståndet sitter han fortfarande kvar vid makten. Trots massiva påtryckningar från allmänheten för att presidenten skulle ställas inför riksrätt – en opinionsundersökning visade att 72 procent stödde ett riksrättsåtal – bojkottade presidentens parti (PPP) den omröstning som hölls den 7 december vilket innebar att Nationalförsamlingen inte kunde ta beslut. Detta väckte stor ilska bland hundratusentals demonstranter som samlats utanför Nationalförsamlingen. Skulle presidenten fällas i riksrätt måste ett nytt presidentval hållas inom sextio dagar. PPP är sannolikt rädda för att partiet skulle gå mot ett katastrofresultat i ett nyval.

Fackföreningsfederationen KCTU har krävt att presidentens parti ska upplösas. Men vem ska se till att detta efterlevs, författningsdomstolen? KCTU har även uppmanat sina medlemmar att delta i demonstrationerna som kräver presidentens avgång. Men arbetarrörelsen kan inte sätta sin tillit till oppositionsledarna.

Genom att ta initiativet och ledningen i kampen för att försvara demokratiska rättigheter skulle KCTU kunna lägga grunden för skapandet av ett genuint arbetarparti Sydkorea. Det skulle kräva en breddning av kampen till att omfatta ytterligare krav, som exempelvis avskaffandet av den nationella säkerhetslagen från 1948 och alla övriga odemokratiska aspekter av den nuvarande sydkoreanska grundlagen.

Verkliga demokratiska rättigheter i Korea kan endast säkras genom att den organiserade arbetarrörelsen ställer sig i ledningen för proteströrelsen och tar denna i riktning mot demokratisk socialism. Detta innebär en avgörande brytning med kapitalismen och makten hos de företagskonglomerat som dominerar Sydkoreas ekonomi.

Originalartikeln av: Carl Simmons
Översättning och bearbetning: Davis Kaza