Detta är en något förkortad version av en artikel av Sascha Staničić som ursprungligen publicerades på socialistworld.net.
Resultatet i valet till den tyska Förbundsdagen innebar ett slag i ansiktet på de etablerade, prokapitalistiska partierna. De partier som gick framåt var de som många inte anser vara en del av detta etablissemang. Polariseringen och instabiliteten i det tyska samhället återspeglas i valresultatet – och förstärks samtidigt av det. En CDU/CSU-ledd regering under ledning av CDU-ledaren Friedrich Merz kommer att försöka tillgodose kapitalisternas krav på förbättrade vinstmarginaler, vilket innebär angrepp på arbetarklassen. Fackföreningarna och det stärkta vänsterpartiet Die Linke måste förbereda sig på att kämpa mot detta.
Det viktigaste med det här valet, trots att det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) fördubblade sin andel av rösterna, är den stora framgången för Die Linke. Partiet stod framgångsrikt emot hotet om parlamentarisk kollaps och använde sin existentiella kris som en möjlighet till återuppståndelse. Die Linke fick inte bara mer än två miljoner fler röster jämfört med det senaste förbundsdagsvalet 2021, utan även många tusen nya medlemmar. Detta ger hopp och möjlighet att bygga ett motstånd och en rörelse från vänster – vilket behövs med tanke på fördubblingen av AfD:s procentuella resultat.
”Den som regerar förlorar”
Förra året straffades regeringspartierna i nästan alla av de många val som genomfördes runt om i världen. Detta återspeglar det faktum att prokapitalistiska regeringar – oavsett om de är socialdemokratiska, liberala, konservativa eller högerpopulistiska – inte förmår att föra en politik som förbättrar levnadsvillkoren för folkflertalet i dagens epok av flerfaldiga kriser för kapitalismen. Skälen till detta är att alla dessa partier försvarar den kapitalistiska marknadsekonomin och bedriver en politik som gynnar intressena hos ägarna till storföretag och banker.
Detta gällde även den avgående tyska ”trafikljuskoalitionen” [uppkallad efter färgerna på de ingående partierna – De Gröna (grönt), Fria demokratiska partiet (orange) och Socialdemokratiska partiet (rött)].
Katastrofresultat
Katastrofen är särskilt stor för de tyska Socialdemokraterna (SPD), som uppnådde sitt sämsta resultat i historien och förlorade 3,7 miljoner andrahandsröster. De Gröna förlorade en dryg miljon röster och hamnade långt under deras tillfälliga toppnotering i opinionsundersökningarna. Och FDP, den tyska borgerlighetens ”lilla” parti, förlorade 3,1 miljoner röster och lyckades till alla löntagares glädje inte ta sig över 5 %-spärren till Förbundsdagen.
De tidigare regeringspartierna fick nästan åtta miljoner färre röster än 2021! Det ”stora” borgerliga partiet, kristdemokratiska CDU/CSU, lyckades bara vinna över knappt 2,5 miljoner av dessa. Trots detta uppnådde CDU/CSU sitt näst sämsta valresultat i historien. För det borgerliga etablissemanget är detta federala val en verklig katastrof!
Polarisering
Mer än något annat visade valet på den ökande polariseringen och instabiliteten i samhället. Partilojaliteten minskar mer och mer. De gröna och FDP hade toppbetyg bland unga väljare i det federala valet 2021 medan AfD hade denna roll i de olika val som genomfördes under förra året. I årets val är istället Die Linke störst bland unga människor, och särskilt bland unga kvinnor. Denna process av sönderfall kommer att fortsätta och göra det svårare för det borgerliga etablissemanget att hitta stabila regeringskonstellationer.
En liten ”storkoalition”?
Allt pekar på att det kommer att bildas en så kallad ”stor oalition”, bestående av CDU/CSU och SPD. Men för första gången någonsin kommer denna ”storkoalition” att ha mindre än femtio procent av rösterna. Det enda skälet till att de tillsammans har en majoritet av mandaten i Förbundsdagen beror på att drygt sju miljoner väljare röstade på den nya Sahra Wagenknecht-alliansen (BSW), FDP och mindre partier som inte kommer att vara representerade i parlamentet. Även om vi inte störs av FDP:s och BSW:s misslyckande är detta ett uttryck för den odemokratiska karaktären hos femprocentsspärren för att komma in i Förbundsdagen.
Den nya regeringen, som kommer att ledas av den tidigare Black Rock-chefen och miljonären Friedrich Merz, kommer varken att ha en bekväm majoritet i förbundsdagen eller en stark social bas. Inledningsvis kan den komma att ge intryck av större stabilitet än den ständigt grälande trafikljus-koalitionen. Men Merz, som varit en impopulär figur i flera år och bara kan förlita sig på en majoritet på tolv ledamöter i parlamentet, kommer inte att vara en stark förbundskansler. Och även om SPD är berett att göra nästan vad som helst för att hålla igång den tyska kapitalismen, kommer partiet att behöva se sig om efter sin krympande bas bland löntagare och fackföreningsmedlemmar om Merz kräver att de ska gå med på hans nedskärningsplaner.
Kapitalistklassen har i månader krävt en ”ekonomisk vändning” eller ”Agenda 2030” (läs: ett omfattande nedskärningsprogram), och en framtida förbundskansler Merz kommer säkert att försöka genomföra den. Hur långt Merz kan gå och i vilken takt återstår att se, och det är möjligt att de stora angreppen på de sociala trygghetssystemen samt löntagarnas och fackföreningarnas rättigheter kommer att skjutas upp en tid. Icke desto mindre måste fackföreningarna och vänstern förbereda sig på att göra motstånd mot denna ”lilla storkoalition”. Det faktum att SPD med största sannolikhet kommer tillbaka i regeringsställning innebär att den fackliga ledningen kommer att stödja regeringen. Det är därför som det behövs påtryckningar från gräsrötterna för att driva igenom fackliga mobiliseringar och strider – även för att bekämpa de massavskedanden som skett hos bland annat Volkswagen som IG Metall-ledningen på Volkswagen har gjort.
Samtidigt innebär denna situation också en stor möjlighet för Die Linke, som nu kommer att vara den enda vänsterorienterade, sociala och antimilitaristiska oppositionen i förbundsdagen. Detta gäller även om De Gröna säkert kommer att försöka presentera sig som opposition och kommer att betona sin ekologiska och sociala sida mer.
AfD
AfD lyckades nästan fördubbla sitt procentuella resultat och blev största parti i Östtyskland, där partiet vann nästan alla direkta valkretsmandat. AfD drar nytta av det missnöje som stora delar av befolkningen känner gentemot etablissemanget och av migrationsdebatten – som massivt främjades av Friedrich Merz, Sahra Wagenknecht och media. Idén om att stjäla röster från AfD genom att använda hårdast möjliga retorik mot invandrarna har inte fungerat för vare sig CDU/CSU eller BSW. Som vi alltid har sagt är det mer sannolikt att människor röstar på originalet än på kopian.
Högerpopulisternas framgångar skyler delvis över de konflikter som finns inom AfD. Efter valet betonade Alice Weidel, en av ledarna för AfD, att hon sträckte ut en hand till CDU/CSU för att delta i regeringen. Samtidigt uttalade sig Björn Höcke, AfD:s ordförande i Thüringen och en profil på partiets yttersta högerkant, emot att bli koalitionspartner med CDU/CSU. Andra partiföreträdare har betonat att partiet inte behöver sitta med i en regering för att rösta om olika lagar. Vid partiets senaste kongress upprätthölls enigheten genom å ena sidan en skarpare retorik från Weidel (exempelvis i form av krav på återvandring) och å andra sidan förändringar i vissa sakfrågor (bland annat övergavs kravet på att lämna euron). Hur länge detta kommer att vara är en öppen fråga.
Klart är dock att AfD kan bredda sina sociala rötter och blir en allt större fara. Antalet missnöjesväljare bland dem som röstar på AfD minskar. Det står också klart att den så kallade ”brandväggen” har fått betydande sprickor. Detta med anledning av Friedrich Merz agerande i samband med förbundsdagens omröstningar om den så kallade ”lagen om invandringsbegränsningar”, där han förlitade sig på AfD:s röster. Sprickorna har inte kunnat repareras genom alla Merz försäkringar om att han inte vill samarbeta med AfD.
På lokal nivå är samarbetsprocessen med AfD dessutom redan i full gång. De alltmer instabila delstatsregeringarna i östra Tyskland kommer förr eller senare att leda till att AfD deltar i regeringsarbetet eller till och med i minoritetsregeringar där. Det finns en stor risk att AfD blir det parti som vinner mest på missnöjet med krisen och regeringspolitiken under nästa mandatperiod. För att förhindra detta och för att återigen försvaga högerpopulisterna krävs stora klasstrider och skapandet av ett övertygande vänsteralternativ.
BSW
Att BSW med nöd och näppe missade femprocentsspärren beror å ena sidan på att ett skikt av vänsterinriktade BSW-väljare inte längre kunde stödja partiet på grund av Sahra Wagenknechts invandrarfientliga retorik. Detta återspeglades också i att några framträdande partimedlemmar avgick. Å andra sidan har partiet tappat sin anti-etablissemangsstatus genom att gå med i delstatsregeringarna i Brandenburg och Thüringen. Detta bidrog till att det högtflygande partiet fick ett abrupt slut och att Wagenknecht och Co. nu tvingas lämna förbundsdagen.
BSW har inga starka sociala rötter – varken i samhället eller i form av många medlemmar. Detta riskerar nu att hemsöka partiet. Huruvida BSW kommer att fortsätta att spela en roll eller sakta tyna bort är en öppen fråga och kommer säkert också att bero på om Wagenknecht själv drar sig tillbaka eller inte. Det är inte heller uteslutet att partiet, som missade femprocentsspärren med en hårsmån med sina 4,97 procent av rösterna, kan kräva omräkningar och på så sätt lyckas ta sig in i förbundsdagen. Och med tanke på den stora instabiliteten i samhället har partiet fortfarande en potential att vinna väljare. Det är ännu för tidigt att skriva av BSW.
Die Linke
Die Linkes framgångar bekräftar vår tes att vi befinner oss i en situation av social polarisering och inte bara en enkel högervridning. Denna polarisering tog sig slutligen politiska uttryck på vänsterkanten i valet.
Framgångarna beror endast delvis på hur Die Linkes ledning har agerat under de senaste månaderna. En långt viktigare förklaring finns i uppgången i opinionen för AfD, Friedrich Merz inställning till den gemensamma omröstningen med AfD i förbundsdagen och det faktum att Die Linke var på väg att utplånas parlamentariskt. Vi kallade detta för ”den existentiella krisens dialektik” och påpekade att det var just hotet om att inte bli omvald till förbundsdagen som mobiliserade tusentals människor i en räddningsaktion för partiet, eftersom många inser att ett land utan Die Linke skulle vara ett mycket mörkare land.
Kombinationen av nya medlemmar, en omfattande dörrknackningskampanj, toppkandidaternas goda resultat och den konsekventa betoningen av sociala frågor och fördelningsfrågor samt CDU/CSU:s samarbete med AfD i förbundsdagen utlöste en dynamik som ingen hade förväntat sig. Man ska inte underskatta det hopp och den entusiasm som Die Linkes comeback kan utlösa bland ett skikt ungdomar, invandrare och löntagare.
Detta gäller förmodligen särskilt i Berlin-Neukölln. Kandidaten Ferat Koçaks kampanj lyckades inte bara vinna Die Linkes första direktmandat i en västtysk valkrets (med 30 procent), utan innebar även hundratals nya medlemmar till partiet. För många är det första gången på länge som de får ett bevis på att det också kan finnas en positiv utveckling ”i politiken”. Det är bra att partiledningen betonar att protesterna måste föras ut på gatorna och det är att hoppas att de nya ledamöterna i förbundsdagen som kommer från facklig kamp – som bilarbetaren Cem Ince (Volkswagen Salzgitter) eller sjuksköterskan Stelle Merendino från Berlin-Mitte – kommer att bidra till att partiet och förbundsdagsfraktionen fokuserar på att stödja facklig kamp mot nedskärningar, sjukhusnedläggningar och för bättre arbetsvillkor.
Allt detta innebär nu en stor möjlighet att utveckla en politisk kraft från de miljontals rösterna, de 64 platserna i förbundsdagen och tusentals nya medlemmar. Vi har utarbetat förslag och påpekat att det är nödvändigt med en politisk kursändring jämfört med de senaste årens inriktning. För i slutändan var det anpassningen till SPD och De gröna, uppfattningen om att vara en del av det politiska etablissemanget, som utlöste en kris inom Die Linke (efter att partiet uppnådde ett valresultat på 11,9 procent i förbundsdagsvalet 2009). En sådan utveckling måste förhindras. Detta kräver breda debatter, medlemmarnas engagemang och fokus på kampanjer och klasskamp. I dessa debatter kommer CWI:s medlemmar att förespråka ett tydligt socialistiskt program – att Die Linke tydligt formulerar ett alternativ till kapitalismen som system, öppet tar upp frågan om ägande (dvs. kräver att banker och företag överförs till demokratiskt offentligt ägande), uttalar sig mot att delta i regeringar tillsammans med prokapitalistiska partier samt fokuserar på att stödja klasskamp och sociala proteströrelser.