Turkiet har de senaste veckorna skakats av omfattande protester mot presidenten Recep Tayyip Erdogan och hans regim. Enligt oppositionspartiet CHP demonstrerade uppåt 2,2 miljoner människor i stadsdelen Maltepe i Istanbul den 29 mars.
En av demonstranterna, Kenan Batu, rapporterar till CWI från en av protesterna: ”När jag närmade mig protesten var beslutsam ilska tydlig på de fullsatta tågen, med folk som skanderade under hela resan. Stationen var så trång att det tog mig en halvtimme bara att komma ut på gatan! Människor från alla samhällsskikt – studenter, unga arbetare och pensionärer – deltog i protesten. Det var dock särskilt slående hur unga deltagarna var, vilket återspeglade den ilska som ungdomar känner över hotet mot deras framtid under Erdogans regim. En demonstrant sammanfattade stämningen: ’Alla är hungriga medan en man sitter i sitt palats.’”
Protesterna utlöstes den 19 mars när Erdogans främsta rival i nästa presidentval, Ekrem Imamoglu, greps tillsammans med ett hundratal andra oppositionella. De fängslade anklagades för allt från ”korruption” till att de skulle ”ha gett stöd till PKK” – en kurdisk organisation som är terrorstämplad i bland annat Turkiet. I samband med detta återkallades Imamoglus akademiska diplom av Istanbuls universitet, ett diplom som han tog för 31 år sedan!
Förlusten av de akademiska meriterna gör att Imamoglu skulle förhindras att ställa upp i presidentvalet 2028. Sedan tidigare sitter presidentkandidater från två andra partier, kurddominerade vänsterpartiet HDP och högerextrema Segerpartiet, fängslade. Erdogans agerande uppfattas av många turkar som ytterligare ett slag mot demokratin.
Missnöje med Erdogans styre
Bakgrunden till protesterna är att Erdogan, och hans Rättvise- och utvecklingsparti, förlorat allt mer stöd. Den turkiska ekonomin har under de senaste åren gått allt knackigare. En hög inflation har gjort att många arbetare fått det allt svårare att betala för boende och mat. I februari 2025 landade inflationen på 39 procent på årsbasis, enligt regimens egna uppgifter. Men fristående bedömare (ENA group) menar att inflationen kan vara uppåt 80 procent. En omfattande korruption på alla nivåer i samhället skapar dessutom ilska hos många unga. Enligt organisationen Transparancy International har Turkiet ungefär samma nivå av korruption som länder som Niger, Sierra Leone och Laos.
Missnöjet med Erdogan har tagit sig uttryck i flera uppmärksammade valförluster för dennes parti. I borgmästarvalet 2019 vann Imamoglu, som tillhör partiet CHP, över Erdogans kandidat. Då skillnaden mellan kandidaterna endast var 14 000 röster tvingade Erdogan fram ett omval. Omvalet vann Imamoglu med hela 800 000 rösters övervikt!
Nederlag för Erdogan i lokala val
Sedan dess har Erdogan och hans parti allt mer försökt monopolisera landets TV-kanaler och tidningar. Trots detta vann Imamoglu och CHP borgmästarvalet 2024 med ännu större marginal – över en miljon röster! Dessutom lyckades CHP även vinna borgmästarvalen i huvudstaden Ankara och landets tredje största stad Izmir, samt lokalvalen i ett 20-tal andra regioner i landet. Imamoglu hade dessutom ett tydligt försprång mot Erdogan i opinionsmätningarna inför presidentvalet.
Det var alltså Erdogans auktoritära och odemokratiska angrepp på sin främste motståndare i det kommande presidentvalet, som fick bägaren att rinna över för miljontals människor i Turkiet. Förutom demonstrationerna med hundratusentals deltagare har oppositionen också uppmanat till köpbojkott mot företag och media som är nära kopplade till Erdogan.
Hårdföra angrepp mot demonstranter
Regimen å sin sida, har reagerat hårdfört mot protesterna. Kravallpolis har attackerat demonstrationerna och använt vad Amnesty International kallar för ”onödigt och urskiljningslöst våld mot fredliga demonstranter”. Nästan 2000 personer, inklusive en rad journalister, har gripits. I centrala Istanbul har stora vägar och viktiga järnvägsförbindelser stängts av för att försvåra fortsatta protester. Regimen har även lyckats få plattformarna X och Facebook att stänga ned ett antal konton som kontrollerats av gräsrotsaktivister. 31 personer har åtalats för att ha stött protesterna på sociala medier. Åtalspunkterna har varit ”uppmuntrande till hat och fientlighet hos allmänheten”.
Hittills har protesterna dominerats politiskt av oppositionspartiet CHP. Detta parti grundades av Kemal Atatürk, som brukar kallas för ”det moderna Turkiets fader”, och har utgjort ett av maktpartierna i Turkiet sedan början av 1900-talet. Men protesternas omfattning visar att missnöjet går långt djupare i det turkiska samhället.
Studenter och ungdomar har utgjort ryggraden bland demonstranterna. På många universitet har spontana kommittéer för att leda protesterna bildats. I dessa kommittéer är många inte med i något parti alls. Andra som deltar är kopplade till något parti på vänsterkanten.
I Turkiet finns dessutom, till skillnad från många andra länder i Mellanöstern, en facklig tradition. Så sent som i december strejkade metallarbetare på fyra olika fabriker för höjda löner – en strejk som upphävdes i 60 dagar av regimen. Än så länge har dock fackföreningarna inte spelat någon organiserande roll i protesterna – även om en del av dess medlemmar deltagit som enskilda individer.
Slutet på Erdogans tid som president?
På dagordningen står just nu om Erdogans auktoritära åtgärder mot protesterna lyckas skrämma till tystnad – eller om demonstrationerna växer ytterligare, kanske i form av en generalstrejk. Alldeles oavsett hur de närmaste veckorna utvecklar sig står Erdogans regim inför stora svårigheter där man från ena sidan pressas av ett hotande internationellt handelskrig, som skulle fördjupa landets ekonomisk kris. På andra sidan finns en befolkning som fått nog av stigande priser, korruption och ökande klyftor mellan rika och fattiga. Erdogans tid som Turkiets president kan snart ha nått vägs ände.