Detta är en översatt och bearbetad artikel skriven av Kenan Batu som ursprungligen publicerades på Socialistworld.net
Trots regnet – och trots alla reserestriktioner som införts i Istanbul – samlades tiotusentals människor i förstamajdemonstrationen i Kadiköy, organiserad av fackförbundsförbunden DISK och KESK och olika yrkesföreningar.
Fackligt organiserade arbetare från alla sektorer – byggnadsarbetare, vårdpersonal, lärare, metallarbetare och många fler – bildade egna block och ställde sina egna krav.
Tusentals universitets- och skolstudenter, som varit drivkraften bakom massprotesterna i Turkiet, organiserade egna block till stöd för arbetarnas kamp.
Det fanns också två separata protester i Istanbul. En av dem organiserades av den största fackföreningskonfederationen, Türk-iş, som har en högerledd ledning.
En annan organiserades av studenter och några fackföreningar som ville återta Taksim-torget, där protester är förbjudna.
Dessa studenter ansåg att det, med tanke på platsens historiska betydelse, skulle vara mycket bättre att marschera mot Taksim-torget. De hävdade att det var en kapitulation att acceptera regeringens odemokratiska förbud mot att demonstrera på eller i närheten av Taksim-torget efter massiva protester mot regeringen för några år sedan.
Polisen har på ett skandalöst sätt använt mycket våldsamma metoder, bland annat har en polis tryckt sitt knä mot en demonstrants hals. Över 400 studenter och fackföreningsmedlemmar som ville marschera till Taksim-torget greps.
Alla som har gripits av polisen måste omedelbart friges. Arbetarrörelsen måste kämpa för att försvara alla demokratiska rättigheter. Frigiv alla politiska fångar nu!
Massaktioner av arbetare och ungdomar behövs
Det var olyckligt att ingen enighet kunde nås om att organisera en gemensam demonstration i Istanbul som kunde samla alla fackförbund och studenter.
En sådan enad demonstration skulle ha skickat ett kraftfullt budskap till regeringen att arbetarrörelsen, tillsammans med studenter som kämpar för sin framtid, kommer att bekämpa regeringens angrepp på arbetare och ungdomar.
Trots detta gav första maj-demonstrationerna över hela landet en glimt av arbetarrörelsens kraft och dess förmåga att potentiellt mobilisera hundratusentals. Detta trots regeringens brutala och odemokratiska angrepp på rätten att protestera och organisera sig, inklusive rätten att vara medlem i en fackförening och att strejka. Och trots försöken från den korrumperade fackliga byråkratin att kväva protesterna.
Ska de fackliga rättigheterna försvaras och lönerna höjas i syfte att kompensera för den galopperande inflationen (som ligger på nästan 40 procent) kommer det att krävas fler protester.
Om den centrala fackliga byråkratin inte är beredda att organisera sådana protester måste en ”koalition av villiga” byggas underifrån, bestående av enskilda stridbara fackföreningar, vänstergrupper och studenter. Dessa skulle kunna mobilisera till protester kring ett handlingsprogram som erbjuder en socialistisk väg ut ur krisen. En uppmaning bör också riktas till alla organiserade och oorganiserade arbetare.
En sådan ”koalition av villiga” skulle också kunna ställa den avgörande frågan om vad arbetarrörelsen ska göra i kommande val. Det skulle även öppna för debatter om vilka åtgärder som behövs för att öka enigheten och självförtroendet bland arbetarna.
På denna grundval kan vi ta steg mot att bygga en socialistisk opposition mot president Recep Tayyip Erdoğans odemokratiska och arbetarfientliga regim.
I den turbulenta period vi gått in i kan vi socialister åter gå i takt med tiden, men då får vi inte gömma eller vattna ur vårt politiska program. Detta är nödvändigt inte bara för att besegra Erdoğans alltmer auktoritära och repressiva regim, utan också för att bygga en framtid fri från förtryck och fattigdom.