I mitten av maj publicerade Sunday Times läckta uppgifter om att den israeliska staten planerar att tvinga in palestinierna på Gaza i tre s.k. säkerhetszoner som åtskiljs av fyra militärt ockuperade områden. I de militärt ockuperade områdena ska bulldozrar jämna bebyggelsen med marken. Den som lägger samman denna plan med den israeliska statens hämningslösa krig mot civila palestinier kan inte dra någon annan slutsats än att en folkfördrivning står för dörren på Gaza. Den israeliska planen har nu börjat verkställas.
Sedan Hamas angrepp på främst israeliska civila den 7 oktober 2023 har situationen på Gaza och Västbanken genomgått en rad förändringar. Till en början ställde så gott som alla upp bakom Israel – vanligtvis med argumentet att Israel har rätt till självförsvar samt att Hamas terroraktion var avskyvärd. Situationen är annorlunda idag. Hamas aktion den 7 oktober 2023 är fortfarande lika avskyvärd. Men den israeliska statens krig slutade för länge sedan att handla om självförsvar. Det handlar om ett hämningslöst krig riktat mot civila. Antalet döda på Gazaremsan beräknas ligga mellan 77 000 och 109 000 enligt tidningen The Economist. Detta motsvarar hela 5 % av Gazas befolkning före kriget! Allt tyder på att den israeliska staten är på väg att genomföra en tvångsmässig fördrivning av den palestinska befolkningen på Gaza.
Ny markoffensiv
Israel inledde en ny stor markoffensiv mot både norra och södra Gaza den 18 maj. Dagen därpå utfärdade den israeliska militären (IDF) en evakueringsorder för Gazas näst största stad Khan Yunis och flera kringliggande områden. En vecka senare uppmanade IDF de boende i Khan Yunis att omedelbart söka sig västerut på grund av ett nära förestående stort anfall.
Denna senaste evakueringsorder innebär enligt IDF:s officiella karta att hela 62 procent av Gazaremsan är avstängd för civilbefolkningen. Men i praktiken kan så mycket som 80 procent av Gaza vara avstängt för civila! Detta enligt en sammanställning från FN-organet OCHA (FN:s kontor för koordinering av humanitära insatser). Vad som då blir kvar för de cirka 2 miljoner Gazaborna är en yta på 145 kvadratkilometer – en yta som är något mindre än Malmö kommun.
Många av Gazaborna har tagit sin tillflykt till det lilla området Al-Mawasi vid södra Gazas kust. Före kriget hade området en befolkning på 9000. I slutet av augusti 2024 uppskattade FN att Al-Mawasi hade 30 000 – 34 000 invånare – per kvadratkilometer!
Förhållandena där är minst sagt eländiga. Läkare utan gränser rapporterar att situationen i Al-Mawasi är katastrofal, och att sjukdomar som lätt hade kunnat förebyggas om det funnits rinnande vatten sprids som en löpeld. Evakueringen av Khan Yunis kommer oundvikligen att förvärra det ofattbara lidande som palestinierna på Gaza redan utsätts för, med massvält, hemlöshet och sjukdomar.
Den israeliska regeringens metod är uppenbar. Den går ut på att steg för steg förvärra tillvaron för palestinierna på Gaza till dess att deras situation blir så outhärdlig att allt fler inte ser någon annan utväg än att fly till någon av de omkringliggande staterna. Det rör sig alltså om en folkfördrivning. En folkfördrivning av palestinierna ligger också i linje med de uttalade målen från de högerextrema partier som Netanyahus koalitionsregering är beroende av.
Ledaren för partiet Judisk Makt, uttryckte denna målsättning redan i januari 2024:
”Gaza måste ockuperas. Vi stannar och uppmuntrar till frivillig migration av dess invånare. Om vi vinner kriget kommer det att vara praktiskt taget genomfört.” (Channel 13, 18/1-2024)
Netanyahus finansminister Bezalel Smotrich, som även är ledare för det högerextrema Religious Zionist Party, sa följande den 26 maj i år:
”Vi erövrar landet Israel. Vi befriar Gaza. Vi bosätter oss på Gaza. Vi besegrar fienden.” (The Jerusalem Post).
Västbanken – näst på tur?
Planerna på fördrivningen av palestinierna på Gazaremsan diskuteras relativt öppet. Men i det fördolda förbereds en folkfördrivning även på Västbanken. Det s.k. Osloavtalet från 1993 innebär att Västbanken är uppdelad i tre områden: A, B och C. De flesta palestinier bor i område A och B. Område C utgör c:a 60 procent av hela Västbanken. Detta område står under israelisk kontroll och befolkas av en halv miljon israeliska bosättare samt av 200 000 palestinier.
I februari 2023 fick den tidigare nämnde finansministern Bezalel Smotrich ansvaret för den civila administrationen i område C. Han har under många år förespråkat ett israeliskt övertagande av Västbanken. I början av maj i år meddelade Smotrich att regeringen kommer att gå vidare med sina planer på ett stort projekt på Västbanken som syftar till att skapa fler israeliska bosättningar. Byggandet ska ske i sådan omfattning att det enligt Smotrich skapar bostäder för en miljon bosättare! Detta skulle dela Västbanken på mitten. Smotrich är tydlig med sina avsikter:
”Så här dödar man den palestinska staten” (The Times of Israel 6/5)
Samtidigt som den israeliska staten expanderar sina bosättningar har även direkta fysiska angrepp från bosättare, mot palestinier, ökat. Israeliska bosättare har i årtionden ägnat sig åt skrämseltaktik och dödliga attacker mot palestinier – attacker som har lett till att palestinska samhällen har fördrivits. Bosättarna har ofta fått både direkt och indirekt stöd av den reguljära israeliska armén. De israeliska myndigheterna har, enligt människorättsorganisationen Yesh Din, ”passivt tittat på” när bosättarna begår brott mot palestinierna. Till skillnad från på Gaza har annekteringen av territorium på Västbanken skett stegvis under årtionden och ofta flugit under radarn.
Internationell och socialistisk demokratisk lösning
Veckans Nyheter anser att både palestinierna och judarna i Israel utgör egna nationaliteter. Detta mot bakgrund av att både palestinierna och judarna i Israel har ett gemensamt språk, en gemensam historia, religion och kultur, o s v. Därför har också både palestinierna och judarna i Israel rätt till en egen stat – inklusive rätt till fysisk säkerhet. Men de politiska makthavarna i världen har varken velat eller kunnat garantera detta – för båda nationaliteterna. Även om detta, och den tragedi som stormaktspolitiken skapat, stått klart mycket länge har det omänskliga i situationen aldrig framträtt lika tydligt som idag.
Hoppet som den arabiska våren väckte
Veckans Nyheter har tidigare skrivit att en förutsättning för en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina är att dagens regimer störtas. Det är inte endast Netanyahus regim i Israel som måste störtas utan även regimerna i Egypten, Libanon, Syrien, Jordanien, Irak, m fl, måste störtas. Detsamma gäller för Hamas.
Någon kanske tycker att det verkar orealistiskt att tala om att störta dagens regimer. Men vad är alternativet. Hela perioden efter Andra världskriget har präglats av hat och våld, blod och död. Det enda dagens regimer kan erbjuda är ytterligare 80 år av hat och våld, blod och död. Vi vill också, med kraft, påminna om den s.k. Arabiska våren 2011, då ett flertal regimer i Mellanöstern och Nordafrika störtades av folkliga uppror, och ytterligare ett dussin regimer skakades av kraftfulla folkliga rörelser. Revolutioner är inget vi bara kan läsa om i historieböckerna – sådana äger även rum i modern tid. Den plötsliga kollapsen av Assads regim understryker hur bräckliga vissa av regimerna är i detta område.
Men det som krävs är en socialistisk och demokratisk rörelse, med fäste både bland palestinierna och den israeliska arbetarrörelsen, som kan överbrygga och slutligen övervinna de historiska och nationella motsättningarna. En sådan socialistisk och demokratisk rörelse måste sträva efter att koppla samman palestiniernas kamp för en egen nationalstat med både de judiska arbetarnas kamp för att befria sig från de israeliska och amerikanska staternas stormaktssträvanden, och med de arabiska arbetarnas kamp mot sina korrumperade regimer.
De fruktansvärda förhållanden som nu råder har underminerat palestiniernas politiska kraft. Allt våld och all död sedan oktober 2023 har dessutom ytterligare fördjupat de redan grävda skyttegravar som skilt den israeliska arbetarrörelsen och de palestinska arbetarna åt. Detta understryker att denna konflikt, som måste ses i ett internationellt perspektiv, endast kan lösas på ett internationellt plan. Vi upprepar därför att dagens regimer – och en fortsättning av dagens nationalistiska och borgerliga militära kampmetoder – endast kan erbjuda ytterligare 80 år av hat och våld, blod och död.
Vi upprepar därför också följande: endast en socialistisk och demokratisk rörelse som kopplar samman palestiniernas kamp för en egen nationalstat med både de judiska arbetarnas kamp för att befria sig från de israeliska och amerikanska staternas stormaktssträvanden, och med de arabiska arbetarnas kamp mot sina korrumperade regimer, kan överbrygga och slutligen övervinna de historiska och nationella motsättningarna. Det är endast en seger för en socialistisk och demokratisk rörelse i de länder som är direkt och indirekt inblandade i denna konflikt som kommer att kunna skapa förutsättningar för att överbrygga dagens gränser – både de geografiska gränserna och de gränser som är byggda på olika nationaliteter.
Det behövs en stark solidaritetsrörelse med palestinierna. Men denna kan inte fortsätta att basera sig på uppfattningen att den borgerliga nationalistiska israeliska staten kan besegras militärt av borgerliga nationalistiska rörelser som Hamas eller Fatah. Solidaritetsrörelsen med palestinierna måste byggas på en internationalistisk, socialistisk och demokratisk grund.