Israel har startat ett krig med Iran. Världen borde hålla andan. Detta är inte ”bara” en fortsättning på det nya krig mellan Israel och Palestina som startade med Hamas överfall den 7 oktober 2023. Angreppet på Iran är dels en fortsättning på den israeliska statens motangrepp mot Hamas – ett motangrepp som övergått till ett systematiskt dödande av civila (barn, kvinnor och män) – och som har öppnat dörren till en fördrivning av palestina-araberna från Gaza och Västbanken. Men angreppet på ”Islamiska republiken Iran” innebär också att Israel har startat ett krig med en etablerad stat, och dessutom en av de viktigaste i hela Mellanöstern, som sedan länge haft goda relationer både till Ryssland och Kina. Detta innebär att den israeliska staten spelar högt – på en rad sätt.
Kärnteknik och regimskifte
Det omedelbara syftet med den israeliska statens angrepp handlar om att, en gång för alla, försöka beröva sin ärkefiende ”Islamiska republiken Iran” dess förmåga att skaffa kärnvapen. Därför har den israeliska staten riktat upprepade bombangrepp mot den islamiska republikens kärnteknikanläggningar, samtidigt som Israel har dödat ett okänt antal ledande forskare och vetenskapsmän som arbetat med Irans kärnteknikprogram.
Israel har även det uttalade målet att åstadkomma ett regimskifte i Iran. Angreppen har därför även riktats mot, bland annat, den islamiska republikens militära ledare. Både Irans generalstabschef samt befälhavaren för ”Revolutionsgardet” har dödats i attackerna. Men Israels angrepp har även riktats mot civila mål.
Tidpunkten för angreppet
Det finns huvudsakligen två skäl till att Israel slog till mot Iran just nu. Det ena skälet är den styrkeposition som Israel har uppnått i regionen. Den andra har att göra med Irans förmåga att skaffa kärnvapen.
Israels tidigare bombangrepp har slagit ut bland annat Irans luftvärn och lämnat den islamiska republiken väldigt oskyddad. Till detta ska läggas Irans förluster av allierade. Omvälvningen i Syrien i december ifjol, då Bashar al-Assad störtades, berövade Iran en av dess viktigaste allierade. Syrien gränsar också mot Israel och kunde ha utgjort en språngbräda för iranska motangrepp på Israel. Även den shiamuslimska rörelsen Hizbollah i Libanon, en organisation som både utrustats och tränats av Iran, har tappat mycket av sin styrka. Detta efter att Israel utlöst sprängladdningar i personsökare och walkie talkies som burits av rörelsens medlemmar. Israel har även bombat Hizbollahs fästen i södra Libanon. Under dessa angrepp har Israel lyckats döda Hizbollahs ledare sedan många år – Hassan Nasrallah.
Det andra skälet handlar alltså om Irans förmåga att skaffa sig kärnvapen. För första gången på cirka 20 år har IAEA (det internationella atomenergiorganet) uttalat att risken för att Iran skaffar sig kärnvapen är överhängande. IAEA har även uttalat att den iranska regimen bryter mot de plikter som den åtagit sig. Regimen påstås inte ha rapporterat om vissa innehav av kärnbränsle och existensen av vissa kärnteknikanläggningar. Detta är sannolikt ett annat skäl till att Israel har velat slå till. Och då Irans förmåga att försvara sig var nedsatt kan Israel ha ansett att skälen att slå till var större än någonsin samtidigt som möjligheterna också var större än på väldigt länge.
Allvarliga konsekvenser
Men som tidigare nämnts spelar Israel ett väldigt högt spel. Detta på flera sätt. För det första spär angreppet på Iran ytterligare på det starka ursinne som redan finns mot Israel bland folken i de arabiska staterna, bland annat för Israels sällsynt brutala behandling av befolkningen i Gaza och på Västbanken. Detta påverkar även regimerna i de arabiska staterna. Under många år har Iran och Saudiarabien varit rivaler. Israel och Saudiarabien stod på tröskeln att normalisera sina relationer – något som skulle ha varit en diplomatisk vinst för Israel av historiska mått – då Hamas genomförde sin attack den 7 oktober 2023.
Men den israeliska statens svar, både i form av dess oacceptabla behandling av palestinierna och nu även angreppet på Iran, har förstärkt motiven för de tidigare rivalerna Saudiarabien och Iran att närma sig varandra. Efter Israels angrepp på Iran har Saudiarabien bland annat uttalat sitt fördömande av ”Israels flagranta aggression mot den broderliga Islamiska republiken Iran”. Saudiarabien anser att angreppet kränker Irans suveränitet och ”utgör ett tydligt brott mot folkrätten”. Så samtidigt som de mångåriga rivalerna Saudiarabien och Iran verkar närma sig varandra, verkar möjligheterna till ett närmande mellan Israel och Saudiarabien minska. Detta skulle kunna vara början på en ny isolering av Israel i regionen. Israel spelar alltså ett väldigt högt spel och konsekvenserna kan bli mycket allvarliga.
Kommer Trump att höja insatserna?
När det gäller Israels angrepp på Irans kärnteknikprogram har detta två sidor. Å ena sidan skulle Israel kunna kasta tillbaka Irans kapacitet på kärnteknikområdet tiotals år i tiden. Å andra sidan kan den iranska regimens slutsats bli att dess enda skydd är att skaffa sig egna kärnvapen och därmed intensifiera sina ansträngningar att skaffa sådana – till nästan vilket pris som helst.
Det är bland annat i detta sammanhang som man måste se risken för att Trump trappar upp konflikten ytterligare. Detta genom att använda USA:s militära styrka för att, genom ytterligare bombningar, garantera att Irans kärnanläggningar slås sönder och samman. Men skulle så ske agerar Trump i direkt motsättning till såväl Kina som Ryssland. Detta skulle öka motsättningarna mellan dessa stormakter. Dels skulle spänningarna öka i Mellanöstern, dels skulle spänningarna öka – och kunna få effekter – både när det gäller motsättningarna mellan USA och Ryssland vad gäller kriget i Ukraina och när det gäller motsättningarna mellan USA och Kina rörande framtiden för Taiwan.
Irans framtid
Det finns en stark inhemsk opposition mot regimen i Iran. Men oppositionen är absolut inte enhetlig. Västliga media rapporterar mycket om iranier som tackar Israel för bombningarna – trots att dessa även drabbar landets civila. Exempelvis när 100 000-tals (om inte miljontals) tvingas lämna Teheran. Det finns en västvänlig del av oppositionen i Iran som gärna skulle se att regimen föll – med hjälp av angrepp från Israel och USA. Vissa iranier – kretsar kring den tidigare överklassen, exempelvis ägare till vinstrika storföretag – ser gärna att den västvänlige sonen till den shahen av Iran (diktatorn Mohammad Reza Pahlavi som störtades 1979) ska ta över. Dessa kretsar hyser förhoppningen att de – om Iran åter skulle komma att domineras av USA och Europa – i så fall skulle återfå den ekonomiska och politiska maktställning som de förlorade i samband med revolutionen 1979.
Arbetarkamp och socialism
Men Iran har också en stark tradition av arbetarkamp baserad på arbetarpartier och fackföreningar. Inte minst inom den viktiga oljeindustrin. Denna tradition av arbetarkamp är inte död. Om detta vittnar den omfattande strejk som landets lastbilsförare inledde den 22 maj i år och som i skrivande stund fortfarande pågår. Strejken har spridit sig till över 150 städer runt om i Iran.
Skulle mullornas diktatur fällas av en rörelse baserad på landets tradition av arbetarkamp, av en arbetarrörelse vars revolution vägleddes av ett socialistiskt handlingsprogram, skulle detta radikalt förändra situationen – inte bara i Iran utan i hela Mellanöstern. En segrande socialistisk arbetarrörelse i Iran skulle vinna den trovärdighet som behövs för att kunna räcka ut handen till de israeliska arbetarna. Detta skulle även kunna dra med sig arbetarna i de arabiska staterna.
En sådan gränsöverskridande handling skulle inte endast vara det kraftfullaste argumentet för fred. Det skulle också ge en väldig impuls till den israeliska arbetarrörelsen att fälla sin nuvarande regering och krigsmaskineri – samt frigöra Israel från dess roll som USA:s vakthund i regionen.