Sedan Donald Trump installerades som USAs president har de vanliga amerikanerna utsatts för ett oöverträffat angrepp mot sina levnadsvillkor och rättigheter. 275 000 federalt anställda har varslats om uppsägning och över 100 000 som arbetar under federala kontrakt riskerar också att förlora sina jobb. Trumps handelskrig mot nästan hela den övriga världen driver upp priserna utan lönekompensationer och huslånen kostar mer.
Det som mest sticker i ögonen är det omaskerade klasskriget mot de allra fattigaste. Det federala programmet för matpaket till äldre fattiga och isolerade har avskaffats. Medicaid, den statliga sjukförsäkringen för fattiga oförsäkrade, har skurits ned rejält. 20,1 miljoner amerikaner har förlorat skyddet sedan tidigare. Med Trumps ”stora och underbara budget” kommer ytterligare 10,3 miljoner att få försämrat skydd och 7,6 miljoner att bli helt utan. Det har gjorts drakoniska minskningar i Medicare (vårdstödet till pensionärer, handikappade, m fl). Men de är ”för futtiga” enligt de republikanska politiker som inte vill lånefinansiera Trumps planerade skattesänkning på 1 600 miljarder dollar för de rikaste 5 procenten av amerikanerna.
ICE (den myndighet som hanterar olovlig invandring) massutvisar folk på lösa grunder och utan lagföring, med kränkande metoder, splittring av familjer och med vad som måste bedömas som rasfördomar. Invandrare från Venezuela som ICE stämplat som gängkriminella, men som aldrig fällts för brott, skickas till ett arbetsläger i El Salvador. Domare som anses försvåra utvisningarna har gripits.
När folk förtvivlat gör motstånd mot Trumps oligarkvälde väljer Demokraterna att titta bort. När Republikanska kongressledamöter mött sina väljare på möten i stadshusen, har de mötts av massiv kritik från upprörda lokalbor som vill ställa dem till ansvar för förlorade jobb och nedskärningar. När ICE griper och utvisar urskillningslöst, blockerar uppretade ortsbor ICE från att komma in i invandrartäta områden.
Trump i sin tur stämplar dessa förtvivlade människor som upprorsmakare och skickar militär med automatvapen mot dem. Det Demokratiska partiets etablissemang engagerar sig inte för att ge dessa protester en nationell uppslutning, organisatorisk stadga och legitimitet som gör det svårt för Trump att stämpla demonstranter som ligister.
Det Demokratiska partiet sysslar över huvud taget inte med politisk agitation eller organisation. Det är en pro-kapitalistisk kampanjorganisation vars uppgift är att locka väljare att rösta på partiets kandidater till kongress, president, delstatskongress och lokala församlingar. Gräsrotsverksamheten inom partiet är nästan obefintlig. Så när dessa folkvalda – som huvudsakligen består av yrkespolitiker, advokater, affärsmän och chefer inom offentlig förvaltning – nu möts av en högröstad, kompromisslös och extrem republikansk höger är de helt oförberedda och stumma som fiskar.
Chuck Shumer, Demokraternas minoritetsledare i senaten, vill möta Trump halvvägs. Men det vill inte Trump. Andra ledande demokrater följer rådet från en av sina toppstrateger, James Carville, om att ”lägga sig på rygg och spela död” i förhoppningen att Trumps självdestruktiva politik kommer att kollapsa under sin egen impopulära tyngd och leda till valsegrar för Demokraterna. När kritik riktats mot partiets passiva, liknöjda och ålderstigna ledamöter har Schumer försvarat dem som nyttiga för partiet. Det vill säga: de umgås med miljardärer som kan tänkas donera pengar till partiets valkampanjer. Samma miljardärer hoppas man ska finansiera Demokraternas plan på att bygga upp en massmedial motvikt till Republikanerna inom tv, radio och sociala medier.
Hårt ansatta människor klarar inte av att vänta på nästa val medan lönen blir mindre värd och lånen ökar. De är desperata och villiga att sätta sig till motvärn men möts av frånvaro, förvirring eller tom retorik från det Demokratiska partiets etablissemang.
Att det Demokratiska partiet har uppfattats som ett parti för arbetarna började med presidenten Franklin D. Roosevelt (1933-45) som under parollen ”New Deal” gjorde enorma statliga satsningar inom industri och infrastruktur för att få ned den massarbetslöshet som Republikanernas åtstramningspolitik under 1930-talets början hade bidragit till. Den organiserade arbetarrörelsen var svag när en börskrasch 1929 utlöste en ekonomisk depression. Med endast 3 161 800 fackföreningsmedlemmar var det till en början svårt att kämpa mot Republikanernas åtstramningspolitik. Men såväl organiserade som oorganiserade arbetare ställde sig bakom ”New Deal”, och när Demokraterna 1935 införde lagar som underlättade facklig organisering och nya industrifackförbund bildades, steg medlemsantalet för facken till hela 16 403 600 år 1953.
Men de goda åren är över. Industriarbetarlönerna har pressats ned i USA samtidigt som jobben försvinner. Det finns siffror som visar att de amerikanska hushållens totala inkomster har ökat. Men dessa siffror döljer att ökningen uteslutande gäller hushåll med redan hög inkomst. År 2024 uppgav hela 65 procent av amerikanerna att de levde ”från lönecheck till lönecheck”, dvs att hade så små marginaler att de riskerar att stå vid ruinens brant vid arbetslöshet eller andra ekonomiska nödsituationer.
Klasskillnaderna har ökat ända sedan 1980-talet, men har accelererat de senaste decennierna. Samtidigt har Demokratiska politiker i endast liten utsträckning påtalat och agerat mot detta. Partiet har dock ändå räknat med röster från arbetare och lägre tjänstemän – ett stöd grundat på minnen från fornstora dagar. Deras faktiska politik har mer legat i linje med intressena från de finans- och storföretag som stött deras valkampanjer med miljardtals dollar. Under valrörelsen 2024 fick Biden-Harris valkampanj och Trumps valkampanj ungefär lika mycket sådana donationer. På så sätt försäkrade sig kapitalets USA om inflytandet över politiken – oberoende av vem som valdes till president.
I valet 2024 kunde inte en åldrig Biden och en välkammad Harris vinna röster med att spela upp samma gamla repiga skiva som i tidigare val. Deras tidigare stödgrupper ansåg sig inte ha något att förlora på att i stället ge sin röst till en demagogisk fastighetsmagnat med ett reaktionärt program.
Den oberoende socialistiska senatorn Bernie Sanders klarar av att både debattera i senaten och agitera vid massmöten mitt i Trumpanhängarnas fästen. Den turné han genomför tillsammans med kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, under parollen ”bekämpa oligarkerna”, samlar mer människor än vad både Trump och popstjärnan Taylor Swift lyckats med. De talar till folket på gator och torg. De flesta demokratiska politiker talar till miljonärer på insamlingsmiddagar.
Bernie Sanders talade om att bygga upp en ny rörelse i demokratisk socialistisk riktning redan i samband med Demokraternas primärvalskampanj 2016. Sanders kampanj saboterades av den Demokratiska partiledningen och han besegrades slutligen av Hillary Clinton. I detta läge borde Sanders ha uppmanat sina anhängare att driva rörelsen vidare genom att organisera en kampanj för att kalla ihop fackföreningar, folkliga intresseorganisationer och enskilda aktivister för att bilda ett oberoende, massförankrat och medlemsbaserat arbetarparti. En sådan kampanj hade haft stora möjligheter att lyckas redan då. I dag är chansen ännu större, och mer brådskande, eftersom viljan att kämpa mot Trump är tilltagande. Men dessa stämningar varar inte i oändlighet.
Möjligheterna för Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez (AOC) att använda det Demokratiska partiet som en plattform att föra ut sin politik kommer inte heller att vara för alltid. Oligarkernas miljarder kommer att vändas mot AOC om hon ser ut att kunna bli Demokraternas presidentkandidat. Enstaka kända demokrater har över en natt börjat använda vänsterretorik för att positionera sig inför primärvalen med förhoppningen att vinna popularitet med samtidigt vara acceptabel för partitoppen.
Tanken på ett massförankrat arbetarparti i USA är inte ny. I mitten av 1930-talet hade USA:s industrifackförbund en politisk gren, som vanligen stödde demokrater men även kunde föra fram valkandidater ur de egna leden. Det fanns stämningar för att ta steget fullt ut och utifrån denna organisation bilda ett arbetarparti oberoende av de två traditionella partierna – men det blev aldrig av. På 1990-talet gjordes ett försök att starta ett arbetarparti baserat på stridbara fackföreningar, men endast ett fåtal lokala avdelningar anslöt sig.
De fackförbundsledningar som är insyltade i den Demokratiska partiapparaten och har personliga band till partiets politiker har, traditionellt sett, utgjort ett av de största hindren mot att lansera ett oberoende arbetarparti. Det har även funnits tvivel på att ett arbetarparti skulle kunna ha en chans att vinna inflytande inom USA:s utpräglade tvåpartisystem. I dagens situation är det dock uppenbart för så många att storföretagen och statsapparaten har vänts mot de arbetande amerikanerna och att de pro-kapitalistiska Demokraterna saknar både vilja och ryggrad att kämpa emot utvecklingen.
Även om Demokraterna skulle vinna valen framöver så blir det inga återställare ens till läget före Trump. De Demokratiska kandidaterna är lika beroende av kampanjbidrag från finansen och miljardärerna som Trumpisterna. Många miljardärer är missnöjda med Trumps tumultartade handelspolitik och kan därför stödja Demokratiska kandidater i dessa val, men de vill gärna behålla Trumps skattesänkningar, avregleringar, och nedskärningar i de offentliga utgifterna.
Det är fackföreningarna i USA, även om de försvagats under de senaste decennierna, som kan ge organisatorisk stadga åt ett arbetarparti. Men därtill måste ett sådant parti också befolkas av de som verkar i intresseorganisationer för fattiga, utsatta grupper och alla enskilda som är ivriga att bekämpa Trumpismen. Med bred uppslutning av folk från USA:s alla hörn måste detta parti präglas av öppenhet och fri diskussion utan en byråkratisk apparat som förlamar detta. Partiets verksamhet och ekonomi kan inte vara baserad på förväntade bidrag från de superrika.
Det måste vara en gräsrotsorganisation med lokala grupper och verksamt på alla nivåer: federalt, delstatligt och lokalt. Det måste vara ett parti som driver kampanjer under årets alla dagar – inte då det är val. Något sådant parti har aldrig skådats i USA och skulle innebära ett helt nytt skede i landets historia.