Socialdemokraternas styre av Umeå kommun de senaste tio åren påminner om en bilkrasch i slow motion. Umeborna har fått en svårt tillknycklad kommun. Trots detta låtsas S-ledningen som om inget har hänt. Men utvecklingen under ett decennium, med kulmen våren 2025, har visat att minst fyra socialdemokrater med extra ansvarsfulla uppdrag inte håller måttet. Vi avser kommunalråden Hans Lindberg och Janet Ågren samt IFN/socialnämndens ordförande Andreas Lundgren och Äldrenämndens ordförande Carin Nilsson. Dessa fyra har varit centrala för S i Umeå. Men de klarar inte av att styra kommunen.
Sanningen är att dessa fyra har deserterat. De har lämnat över svåra beslut, även av politisk karaktär, till kommunens chefer – främst till sådana som sysslar med myndighetsutövning. De myndighetsutövande cheferna har, på grund av den svaga S-ledningen, fått alldeles för mycket makt. Detta har skapat en brutal kåranda bland en grupp chefer. Dessa har krossat tidigare visselblåsare och förvandlat, i deras ögon, obekväma underordnade till icke-personer som tidigare kollegor inte vågat tala med. Brutaliteten har även skapat en ineffektiv organisation där få vågar ta egna initiativ – men där desto fler har drabbats av en tystnadskultur som beror på rädsla. Under 2026 beräknas kostnaden för äldreomsorg och ”sociala” uppgå till 3,4 miljarder. Men den ineffektivitet, beroende på tystnad och rädsla, som chefernas brutala kåranda skapat gör att umeborna får ut alldeles för lite av denna summa. Ansvaret för detta misslyckande vilar tungt på de fyra nämnda S-politikerna. Här följer några exempel på missförhållanden som S-politikerna vägrat ta itu med:
* Utrensningar. Stadsdirektör Margaretha Alfredsson rensade, brutalt, ut de utmärkta personer som utgjort kommunens visselblåsarfunktion sedan juni 2024. Bakgrunden till utrensningarna var att vanvården inom äldreomsorgen blev känd, liksom förfalskningen av en Lex Sarah-anmälan. S-kommunalråden borde ha stoppat stadsdirektörens utrensningar. Men Hans L och Janet Å deserterade. När det verkligen gällde ville de inte styra kommunen. De överlät styret till Stadsdirektören, kommunens högsta chef, som tystade visselblåsarfunktionen.
* Mörkade vanvård till döds. Inom kommunens särskilda boenden har det alltså förekommit vanvård. Denna har varit så smärtsam och förnedrande att den måste beskrivas som tortyrliknande. Då detta blev känt tvingades cheferna göra en Lex Sarah-anmälan – som de förfalskade! Cheferna ”glömde” att den vanvårdade kvinnan dog! Även detta blev känt. Den situationen som då uppstod var orimlig – vanvård till döds hade mörkats genom förfalskning. I detta läge måste den politiska ledningen ta tag i situationen. Den kan själv ta på sig ansvaret och avgå – som Äldrenämnden i Uppsala gjorde. Eller den kan avskeda / omplacera myndighetsutövande chefer. Men inget av detta skedde. Istället tillät S-politikerna att stadsdirektören tystade de som tagit emot uppgifterna om vanvård och förfalskning. När det verkligen gällde deserterade Äldrenämndens S-ordförande. Hon ville inte styra äldreomsorgen. Detsamma gällde för S-kommunalråden. Återigen fick cheferna styra.
* Sexuella övergrepp förhindrades inte. En man som arbetat inom kommunens hemtjänst har utsatt fyra kvinnor för sexuella övergrepp, varav tre gått till åtal. För detta har mannen dömts till fängelse i 5½ år. Han dömdes för grov våldtäkt, grovt sexuellt ofredande och sexuellt ofredande. Kvinnorna var mellan 85 och 90 år. Två av dessa brott hade kunnat förhindras – om cheferna stängt av mannen från arbete inom hemtjänsten i väntan på att gjord polisanmälan skulle bli klar. Men cheferna tyckte inte att avstängning var nödvändigt. Alla umebor anser naturligtvis att någon ansvarig chef måste ställas till svars för att mannen tilläts arbeta, och därmed begå övergrepp, trots polisanmälan. Men återigen underlät den S-märkta ordföranden för Äldrenämnden att agera. Detsamma för S-kommunalråden. Istället fick en HR-chef göra följande uttalande: ”Vi ser nu att vi har gjort fel, men det finns ingen anledning att leta syndabockar” (VK). Uttalandet kastar skulden på oss som vill att någon ska ta ansvar för detta oacceptabla misstag. Men i Umeå ställs ingen, någonsin, till ansvar för något. Här styr nämligen cheferna.
* Vill inte omplacera person dömd för sexbrott. Strax efter nämnda dom på 5½ år visar det sig att en annan person, dömd för försök till sexuellt övergrepp på en kollega, fått tillsvidareanställning inom just hemtjänsten i Umeå. Återigen skickas samma HR-chef fram! Hon påstår sig ”förstå” att kvinnliga kollegor till den dömde känner oro. Men sedan påstår HR-chefen att det saknas grund för att agera! Man tar sig för pannan. Umeå kommun är norra Sveriges största arbetsgivare med uppåt 13 000 anställda och otaliga verksamheter. Det ligger, naturligtvis, inom ramen för arbetsgivarens befogenhet att omplacera denna person.
Efter alla missförhållanden som uppdagats inom ”sociala” och äldreomsorgen i Umeå har kommunen ett väldigt stort behov av att återupprätta sitt rykte. Om någon av de fyra S-politikerna förstod detta hade det varit lätt att avbryta semestern och lugna alla genom ett initiativ till omplacering. Detta skulle även underlätta framtida rekryteringar till äldreomsorgen. Men så skedde inte. Detta visar att S nuvarande ledning inte klarar att styra Umeå. Och det gör inte heller de myndighetsutövande chefer som S-politikerna har lämnat över för mycket makt till. S kan fortsätta att vara en del av problemet – eller bidra till lösningen. Det beror på vilka som kommer att leda partiet i framtiden.
Arbetarpartiets budskap är detta: Det krävs att nya politiker tar över ratten. Kommunen behöver politiker som kan skapa en ny ledarskapskultur där personalens kapacitet utnyttjas till fullo – politiker som bryter makten hos de chefer som kraschar kommunens organisation och krossar individer. Då först får umeborna valuta för de dryga tio miljarder som det kostar att driva kommunen under ett år.
Jan Hägglund, ordförande
Davis Kaza, gruppledare
Patrik Brännberg, ordinarie ledamot
Arbetarpartiet