Lynn Walsh tillhörde ledningen för CWI (Committee for a Workers International) under många år. Han skrev nedanstående artikel 2005. Det hade då gått 60 år sedan USA släppte de två första atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki den 6 respektive 9 augusti 1945. Artikeln är om möjligt ännu mer aktuell idag 2025 än för 20 år sedan. De oerhörda brott som den nazistiska regimen i Tyskland och de fascistiska regimerna i Italien och Japan begick före och under det Andra världskriget är kända. Speciellt försöket av nazisterna att utrota Europas judar i koncentrations- och dödsläger. Mindre kända är de brott mot mänskligheten som de amerikanska och brittiska imperialisterna begick, speciellt under slutfaserna av det Andra världskriget. Det är bland annat detta som Lynn Walsh belyser i nedanstående artikel.
Redaktionen
Hiroshima, 6 augusti 1945, klockan 8:00
Larmet upphörde och signalerade slutet på ett amerikanskt flyganfall. Arbetare och skolbarn lämnade sina hem, släckte bränder, rensade upp skador och gick till arbetet. Klockan 8:45 flög ett enda amerikanskt bombplan över staden och släppte en atombomb som exploderade ovanför staden. Bomben dödade över 100 000 människor och skadade ytterligare 80 000.
De allierade makterna hade redan orsakat massdöd och förstörelse i tyska och japanska städer, men atombomben var kvalitativt annorlunda – ett enda vapen dödade lika många människor som vågor av konventionella bombplan.
Den 9 augusti släpptes en andra atombomb över Nagasaki, som dödade över 70 000 människor och skadade lika många eller fler. Atombomberna lämnade också ett fruktansvärt arv av traumatiserade människor och genetiska missbildningar.
USA:s imperialism, med stöd av Storbritannien och andra kapitalistiska makter, hade inlett en ny era av massförstörelsevapen. De fascistiska regimerna (Tyskland, Italien och Japan) som var i krig med västmakterna och Sovjetunionen, begick andra världskrigets mest barbariska brott mot mänskligheten, inklusive folkmord. Men även strategin med terrorbombningar mot civilbefolkningen, som västmakterna genomförde i slutskedet av andra världskriget (1939–45), innebar monstruösa brott mot mänskligheten.
Hiroshima och Nagasaki kommer för alltid att vara symboler för barbarisk masskrigföring. Kärnvapenattackerna innebar en ny dimension av förstörelse. Men de var samtidigt kulmen på de hänsynslösa åtgärder som redan hade vidtagits mot oskyldiga civila i Tyskland och Japan.
Bombmattor över tyska städer
I slutskedet av kriget mot Tyskland utförde västmakterna (de allierade) så kallade ”strategiska” eller ”områdes-” eller ”moralnedbrytande” bombningar. Strategins främsta syfte var inte att stödja egna militära operationer eller att förstöra Hitlers vapenmaskineri, utan istället att fullständigt förstöra städer och terrorisera civilbefolkningen.
Naziregimens bombplan hade utan tvekan orsakat massiv förstörelse för befolkningen i Warszawa, Rotterdam, Coventry och andra städer. ”Blitz” mot London, med tunga bombplan och senare raketer, var en brutal terrorstrategi. Men under de två sista åren av kriget tog USA och Storbritannien strategin mycket längre.
De allierades bombmattor under åren 1943–45 svepte in städer som Hamburg, Bremen, Dresden och Berlin i våldsamma eldstormar som dödade 600 000 människor – övervägande civila. De kraftigaste bombningarna ägde rum under krigets sista månader, när större delen av Tyskland redan låg i ruiner och Hitlers militära maskin höll på att gå sönder.
De ”strategiska bombningarna” var en idé från Churchills flygvapenchefer, framför allt Trenchard, Portal och den ökände ”Bomber” Harris. Alla fyra hade varit inblandade i försök att kväsa uppror bland araber och kurder i Irak (1920) och Aden (1934) genom bombningar och gasattacker.
Churchill och hans befälhavare ignorerade råd från vetenskapliga rådgivare som Lord Zuckerman om att riktade bombningar av transportinfrastrukturen skulle vara mer effektiva för att besegra Nazityskland. Den brittiska överklassens springpojkar ville ta en brutal hämnd på Tyskland. De gjorde ingen skillnad mellan nazistregimen och det tyska folket, som ju hade varit de första offren för Hitlers fascistiska diktatur.
I den amerikansk-brittiska imperialismens strategi var de tyska civila inte oavsiktliga oskyldiga offer. Civilbefolkningen var istället de faktiska målen för de allierades offensiv. Och det var samma sak i Japan. Stadsbefolkningen, som till övervägande del bestod av arbetare, fick betala ett fruktansvärt pris för den militära aggression som det egna landets styrande eliter inlett.
Varför använde USA kärnvapen mot Japan?
USA:s president Truman och hans högsta tjänstemän och militära befälhavare hävdade att användningen av kärnvapen var nödvändig för att snabbt avsluta kriget mot Japan. De hävdade att det skulle rädda livet på en miljon amerikanska soldater. Med de höga amerikanska förlusterna vid erövringen av de japanska öarna Iwo Jima och Okinawa var det inte förvånande att detta fick någon form av stöd hos de flesta amerikaner.
Regeringen i USA avslöjade dock inte underrättelsebedömningar som förutspådde att den japanska regimen snart skulle kapitulera. Den officiella utredningen US Strategic Bombing Survey drog senare slutsatsen: ”Det är utredningens uppfattning att Japan med säkerhet före den 31 december 1945, och med all sannolikhet före den 1 november 1945, skulle ha kapitulerat även om atombomberna inte hade fällts, även om Ryssland inte hade gått in i kriget och även om ingen invasion hade planerats eller övervägts.”
Den japanska militära maskinen höll på att spricka. I mars 1945 bombade det amerikanska flygvapnet Tokyo och dödade 80 000 människor.
Delar av den japanska fascistregimen undersökte villkoren för kapitulation inför de västallierade, särskilt genom samtal med den sovjetiska regeringen. USA krävde villkorslös kapitulation. Den japanska regimen ville ha en garanti för att kejsaren Hirohito inte skulle ställas inför rätta som krigsförbrytare och att han skulle få behålla sin position som kejsare under amerikansk ockupation. (De var inte så bekymrade över att skydda det japanska folkets rättigheter och levnadsvillkor!) Truman avvisade detta villkor, som dock senare accepterades av USA – efter att ha släppt två atombomber.
Varför var den amerikanska imperialismen så fast besluten att använda kärnvapen? Historikern Herbert Feis sammanfattar det så här: Brådskan att använda bomberna, bara en månad efter det första testet i New Mexico-öknen, drevs av ”kraften från krigsansträngningar och krigsplanerna, impulsen att straffa, benägenheten att visa hur överlägsen [USA:s] makt var …”
Uppvisningen av USA:s makt var särskilt riktad mot Sovjetunionen. I enlighet med tidigare överenskommelser mellan de allierade i Jalta i februari 1945 hade Stalin åtagit sig att inleda en militär offensiv mot Japan den 8 augusti.
Sommaren 1945 hade dock de underliggande motsättningarna mellan de ”allierade” kommit upp till ytan. Hotade av dödliga fascistiska fiender, Tyskland, Italien och Japan, tvingades den amerikansk-brittiska imperialismen att förlita sig på Sovjetunionen för militärt stöd. I slutet av kriget i Europa ockuperade dock den stalinistiska regimen (en byråkratisk diktatur som styrde över en centralt planerad ekonomi) Central- och Östeuropa och bildade en kraftfull motvikt till den västerländska kapitalismens makt och inflytande.
Det sista Truman och Churchill ville var att Sovjetunionens militära styrkor skulle ockupera Japan. De var fast beslutna att förekomma Stalins militära offensiv och släppte den första atombomben den 6 augusti och den andra den 9 augusti. Detta gjorde det möjligt för de amerikanska styrkorna under general MacArthur att ockupera Japan.
En före detta vetenskaplig rådgivare till den brittiska regeringen, PMS Blackett, kommenterade senare: ”… atombomben [över Hiroshima] var inte så mycket den sista militära insatsen under andra världskriget som den första insatsen i det kalla diplomatiska kriget mot Ryssland som höll på att växa fram.” Denna diplomatiska uppvisning av kärnvapenmakt krävde att två stora städer utplånades.
Kapitalistiska världsledare fortsätter än idag att rättfärdiga användningen av kärnvapen mot Japan 1945. Men de historiska uppgifterna är tydliga. Hiroshima och Nagasaki var inte nödvändiga för att den amerikanska imperialismen skulle kunna åstadkomma ett snabbt nederlag för den japanska fascismen. Atombomber, massförstörelsevapen av en helt ny skala, användes enbart för att demonstrera USA:s makt.
En obegränsad kärnvapenupprustning
De flesta av de främsta forskarna (124 av 150) som arbetade med ”Manhattanprojektet”, USA:s kraftfulla vetenskapliga och industriella satsning på att bygga kärnvapen, motsatte sig användningen av en atombomb mot Japan. Många förespråkade en offentlig uppvisningsexplosion, vilket skulle ge den japanska regeringen tid att kapitulera. Tidigare, när man trodde att Hitler kunde vara i färd med att förbereda kärnvapen, ansåg forskarna att det var motiverat att arbeta med en amerikansk bomb.
Efter Tysklands nederlag, när det stod klart att nazistregimen inte hade lyckats utveckla kärnvapenkapacitet, ansåg de dock att kärnvapen inte längre hade någon moralisk rättfärdigande. De politiska företrädarna för den amerikanska styrande ekonomiska eliten avfärdade dock dessa skrupler.
I ett brev till Truman varnade en grupp forskare, däribland James Franck och Leo Szilard, för att användningen av atombomben skulle utlösa en obegränsad kapplöpning om kärnvapen. Deras varning besannades. Som svar på USA:s utveckling av den ännu mer förstörande vätebomben och interkontinentala ballistiska missiler med kärnstridsspetsar utvecklade Sovjetunionen en egen enorm kärnvapenarsenal.
Mindre makter, som Storbritannien, Frankrike och Kina, följde efter. De olika staterna samlade ihop tillräckligt med kärnstridsspetsar för att utplåna planeten många gånger om. Vapenutvecklingen tog i anspråk en enorm mängd vetenskapliga och tekniska resurser. Resurser som annars kunde ha använts till social upprustning och bekämpande av fattigdom.
I ett försök att rättfärdiga kärnvapen hävdade västvärldens ledare att balansen mellan kärnvapenmakterna, med ömsesidig garanterad förstörelse, uteslöt krig. Men även om kärnvapen uteslöt ett världskrig mellan supermakterna, som skulle ha resulterat i ömsesidig förstörelse, hindrade de inte en ändlös rad av ”små” krig, som ofta manipulerades av stormakterna för deras egna syften. Mellan 1950 och 1989 krävde dessa krig mellan 20 och 30 miljoner människors liv.
Efter Sovjetunionens kollaps 1989 hävdade västliga ledare att en minskning av kärnvapenlager och försvarsutgifterna i allmänhet skulle ge en sorts ekonomisk fredsavkastning. Det är sant att antalet kärnstridsspetsar har minskat. Men det finns fortfarande cirka 27 600 stridsspetsar (2 500 i akut beredskap) med en förstörelsekraft på 5 000 megaton (motsvarande 5 000 miljoner ton TNT).
Samtidigt som relationerna under kalla kriget var relativt stabila, med två supermakter som dominerade rivaliserande block av regionala makter och klientstater, råder nu en mycket mer instabil och farlig situation.
Över 40 stater har kärnvapen eller kapacitet att snabbt producera kärnvapen. Supermakterna kanske betraktar kärnvapen som den absolut sista utvägen. Men kan man helt utesluta att regimer som Nordkorea eller Pakistan, i händelse av regionala konflikter och interna omvälvningar, inte skulle ta till kärnvapen mot sina fiender?
Stormakterna hävdar att de är engagerade i nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Men detta är helt hyckleri. Även nu utvecklar USA en ny generation taktiska kärnvapen. I Storbritannien förbereder Blair i hemlighet att ersätta den åldrande Trident-kärnvapenstyrkan – till en beräknad kostnad av minst 15 miljarder pund.
1945 varnade Franck, Szilard och andra forskare inom Manhattanprojektet: ”Skydd mot destruktiv användning av kärnkraft kan endast komma från en politisk organisering av världen.” Sextio år senare visar misslyckandet för FN och ett flertal internationella ”vapenbegränsningsavtal” att det är en utopisk dröm att under kapitalismen stoppa spridningen av kärnvapen. De nationella kapitalistiska staternas konkurrens om rikedom och makt gör upprustning och krig oundvikliga.
”Den politiska organiseringen av världen” kräver en världsomspännande förändring av det sociala systemet: demokratisk ekonomisk planering istället för marknadens anarki. Socialistisk demokrati istället för kapitalisternas och markägarnas rovgiriga styre. Endast arbetarklassens demokratiska kontroll över samhället kan utgöra grunden för ett verkligt internationellt samarbete och global planering.
Hiroshima och Nagasaki är ständiga påminnelser om kapitalismens barbariska, destruktiva potential. Idag, på grund av den fördjupade globala krisen, har världen blivit en mycket mer instabil och farlig plats. Den alarmerande spridningen av kärnvapen gör en socialistisk samhällsomvandling ännu mer brådskande.