Om mindre än ett år är det val till riksdag, kommuner och regioner i Sverige. Valet sker mot bakgrund av att det politiska, ekonomiska och mediala etablissemanget i Sverige befinner sig i en utdragen kris. Det handlar om en rad problem som sammanfaller – och som de etablerade riksdagspartierna saknar lösningar på.
Arbetslöshet och bidragsberoende
Arbetslösheten utgör en avgörande faktor bakom krisen – och utgör ett exempel på den kapitalistiska ekonomins bristande förmåga att fördela det producerade välståndet på ett rättvist sätt. I september uppgick arbetslösheten i Sverige till 8,7 procent (AKU, säsongsrensat). Av EU-länderna var det endast Spanien och Finland som hade en högre arbetslöshet.
Den höga arbetslösheten och den orättvisa fördelningen av det producerade välståndet har inneburit till att allt fler är beroende av bidrag och därmed av myndigheterna. Under 2024 tvingades 748 075 individer – motsvarande hela 12,3 procent av befolkningen i arbetsför ålder – att leva på olika bidrag och sociala ersättningar. Antalet personer som levde på bidrag och sociala ersättningar hade dessutom ökat med 4,7 procent jämfört med året innan.
Misslyckad integrationspolitik
Till detta kommer att integrationspolitiken har misslyckats. Under några få år på 2010-talet hade Sverige ett exceptionellt stort flyktingmottagande. Men det stora flyktingmottagandet motsvarades inte av nödvändiga investeringar i jobb och bostäder. Effekterna av detta tar sig bland annat uttryck i arbetslösheten.
År 2024 uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till hela 16,2 procent. Bland inrikes födda var motsvarande siffra 5,7 procent. Men arbetslösheten är dessutom väldigt olika beroende på varifrån de utrikes födda kommer. Arbetslösheten bland personer födda i Europa, Sydamerika och Nordamerika är relativt låg. Bland personer födda i Afrika och Asien – två världsdelar som det kommit många flyktingar ifrån under senare år – är arbetslösheten istället väsentligt mycket högre. Bland personer födda i Afrika uppgick den till 28,7 procent och bland personer födda i Asien uppgick den till 21,9 procent.
Ur den misslyckade integrationspolitiken har det vuxit fram många s.k. utanförskapsområden i Sverige. Enligt en analys som SCB och Boverket gjort åt regeringen finns det 180 utanförskapsområden fördelade på 66 kommuner. Dessa områden kännetecknas av hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, sämre hälsa – inklusive tandhälsa, dåliga skolresultat, lågt valdeltagande och att en stor andel av de boende har utländsk bakgrund. Det beräknas bo över 710 000 personer i dessa utanförskapsområden. Av dessa är 170 000 barn.
Välfärdssystemen har urholkats
Parallellt med detta vittrar välfärdssystemen sönder. Gång på gång kommer det fruktansvärda rapporter om vanvård – ibland till döds – inom äldreomsorgen och även våldtäkter och andra sexuella övergrepp. Det finns exempel från bl a Uppsala, Göteborg och Umeå. När det gäller sjukvården varslades mellan 5 000 och 6 000 anställda om uppsägning under 2024 och 2025. Långt ifrån alla varsel ledde senare till uppsägningar. Men under de två senaste åren har regionerna, enligt en enkät från Sveriges Radio Ekot, sparat över 13 miljarder på sjukvården. Resultatet har blivit personalminskningar och sämre arbetsmiljö.
Utveckling mot ett mer auktoritärt samhälle
Det enda som riksdagspartierna förmår att prestera för att möta dessa väldiga samhällsproblem är en tävling i ”hårdare tag”. Detta bland annat i form av sänkt straffmyndighetsålder, visitationszoner, mer övervakning och en militarisering av polisen. Ändå fortsätter de skjutningar och sprängningar som förknippas med gängbrottsligheten. Sedan Tidöregeringen tillträdde har antalet skjutningar minskat något. Men istället har sprängningarna ökat.
Utvecklingen leder till ett mer auktoritärt samhälle och inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Då det bara är knappt elva månader kvar till valet kommer sannolikt nya förslag till inskärningar att presenteras. Inför valet 2022 försökte nästan alla partier överträffa sig själva med denna typ av förslag. Moderaterna ville exempelvis ADHD-testa alla barn i utsatta områden – med målet att sätta in medicinering! 2026 års valrörelse kommer med stor sannolikhet att genomföras i samma ”trumpifierade” anda.
Vi fick en försmak av detta i samband med partiledardebatten den 12 oktober. Debatten beskrevs av många, både medier och partiledare, som ”tjafsig”, ”hätsk” och ”kaotisk”. Till viss del beror detta på att partierna känner av det missnöje som finns med samhällsutvecklingen och försöker ersätta vad de saknar i form av politik med en attityd.
Hårdare tag mot samhällets mest utsatta
Även när det gäller att bekämpa arbetslöshet och utanförskap är det hårdare tag som gäller. I media har förslaget på ett bidragstak för familjer med många barn (läs: främst vissa invandrarfamiljer) fått stor uppmärksamhet. Detta drabbar ett begränsat antal familjer och handlar främst om signalpolitik. Mer anmärkningsvärt är förslaget på ett aktivitetskrav i försörjningsstödet. Kommuner ska tvingas erbjuda ”aktivitet” till personer som lever på försörjningsstöd (socialbidrag) – och dessa måste delta i ”aktiviteterna” för att få behålla försörjningsstödet. Vissa av dessa aktiviteter ska vara arbetsplatsförlagda – vilket innebär en uppenbar risk att socialbidragstagare utnyttjas som extremt billig arbetskraft.
Regeringen + SD har infört hårdare a-kasseregler som innebär att a-kasseersättningen sänks från 80 procent till 70 procent av den tidigare inkomsten redan efter 100 dagar (istället för dagens 200 dagar). Enligt LO:s beräkningar kommer alla som tjänar under 31 000 kr / mån att förlora på de nya reglerna. Enligt regeringen + SD handlar detta om att ”ge incitament” åt arbetslösa att söka jobb. Men i själva verket vill Tidöpartierna sätta press på de arbetslösa att ta jobb med lägre löner än de egentligen hade velat. De som gynnas av detta är de företagsägare som länge strävat efter att skapa en låglönemarknad.
Socialdemokraterna kopierar den borgerliga politiken
Socialdemokraterna har kritiserat några av förslagen från regeringen + SD. Men i grunden står inte S för någon annan politik än M. Ett exempel är skattepolitiken. Under många år förde S fram parollen ”välfärd före skattesänkningar”. På partiets kongress 2017 antogs till och med ett dokument där det deklarerades att ”skattesänkar-eran i svensk politik är över”. Numera accepterar S alla tidigare genomförda jobbskatteavdrag – och föreslår även egna ”skattesänkningar för vanligt folk” (en paroll som kunde vara tagen från Moderaternas valmanifest 2006).
När det gäller vård, skola och omsorger är det ofta S som är ansvariga för stora nedskärningar. Uppsala, Umeå och Göteborg – tre kommuner som utmärkt sig när det gäller vanvård (ibland till döds) eller sexuella övergrepp inom äldreomsorgen och funktionshinderomsorgen – är alla S-styrda, antingen i samarbete med MP eller med både V och MP.
Knegarna behöver ett nytt parti
För att avsluta där vi började. Bakgrunden till de kriser som präglar etablissemanget i Sverige är den kapitalistiska ekonomins oförmåga att fördela det producerade välståndet på ett rättvist sätt. Inget av riksdagens partier ifrågasätter idag kapitalismen och dess spelregler. Det är därför alla partier, i praktiken, springer åt samma håll – och tävlar i att presentera ”hårdare tag”.
Detta har bidragit till krisen för etablissemanget som vi inledde med. Detta tar sig olika uttryck. Många vänder ryggen till hela det politiska systemet, och partierna får allt svårare att värva medlemmar. Andra blir hatiska och skickar hotelser via nätet. Men krisen för etablissemanget innebär också att det finns ett stort tomrum i svensk politik – ett tomrum som skulle kunna fyllas av ett nytt parti för knegare, ungdomar och pensionärer. Arbetarpartiet och Veckans Nyheter strävar efter att samarbeta med andra i bygget av en sådant nytt parti.
Davis Kaza
Jan Hägglund