”Konst eller konsten att springa till världens ände” var namnet på en konstutställning i Gränna i somras. En samling verk från olika delar av Helena Anliots liv. Förutom sin konst känd som en i gänget av 56:or, de svenska toppidrottarna.

I utställningen finns 26 verk, både abstrakta och föreställande, expressiva och omrörande. Jag känner skavet i bilderna. Det är färgglatt, men skrämmande. Och som en röd tråd – att överleva efter övergrepp! Jag ställer några frågor till konstnären Helena Anliot.

Berätta först om tenniskarriären

– Jag var professionell tennisspelare på 70- och början av 80-talet. Etta i Sverige första gången 1975 och bästa världsrankingen 32.
– Vi bär nog alla på tunga saker, vi vill inte gärna lyfta på locket. Karriären räddade mig för jag fokuserade all min energi på tennis. Tillät inte att obehagliga minnen kom upp.
– Jag tränade hårt, var jämt igång. Då går det att förtränga, undkomma en tid. Jag kom inte ihåg saker, det var avstängt.
– Jag var upptränad att vara avtrubbad.

ständigt hög på endorfin
får inte bli skadad
måste ha mitt tjack
applådernas eggande
hjärtats pumpande
mjölksyrans grepp

När började du måla?

– Det var i samband med att min förövare dog. Jag var i 30-årsåldern.
– Pedofiler finns i alla sammanhang. Inom idrott, inom familjen, inom kyrkan, överallt.
– Minnen av övergrepp började pocka på och jag behövde komma bort från Sverige.
– Jag flyttade till Australien med min familj, började måla och tog examen vid konsthögskolan i Sydney 2003.

Berätta om skapandeprocessen

– Jag målar utifrån mitt undermedvetna. Får en bild i huvudet, inspireras av ett foto eller vill berätta något. Oftast blir det något annat än det jag trodde det skulle bli från början.
– Det är ett snabbt, intuitivt måleri, i starka färger.
– Jag har nog inspirerats av Australiens landskap och starka sol. Men färgerna har förändrats genom åren, av sig själv kanske och genom läkning.
– Färgstarka i början och lugnare i senare delen av livet.
– Jag målar främst i akryl och använder mixed media, blandar olika material, bl.a. silkespapper.
– Min mamma Aina Anliot var konstnär och jag har alltid tyckt om konst. Även min gudfar var konstnär.
– Båda två har inspirerat.
– Jag gjorde en konstbok med titeln “Jag lägger mina vapen”. Det är prosapoesi till bilder av mina målningar. Boken publicerades i Sverige 2016 och kan fungera som stöd vid samtal om incest och övergrepp.
– Jag kombinerar gärna mina utställningar med föredrag om sexuella övergrepp och vägen ut.
– Även med performance, vilket jag haft bl.a. via Medborgarskolan, NBV och på biblioteket i Mjölby.

nu
faller kroppen ifrån
faller kroppen isär
ögonkulor lämnar sina hålor
under tjänstgöring

Hur kan man läkas och helas efter incest och övergrepp?

– Det är en process i olika steg. För mig var starten att jag började måla.
– Jag började prata, först med min bästa vän, sedan med familjen, med fler vänner och sedan offentligt.

Vilka fler verktyg har du använt dig av?

– Meditation är det viktigaste för mig. Det viktigaste redskapet i läkningen. Redan i 15-årsåldern började jag med transcendental meditation.
– Under tiden i Australien fann jag meditationsformen vipassana. Det löser upp de knutar övergreppen skapat och det som krävs är att man möter sig själv på djupet.
– Numera bor jag i Sverige, i Mjölby och i närheten ligger nordens Vipassanacenter.
– Jag är engagerad med kurser och drivandet av centret. Tekniken är universell, alla ska kunna delta. Det handlar om att vara närvarande och komma i kontakt med det undermedvetna. Att acceptera och städa inombords.
– Och det där att städa inombords leder fram till en riktigt hoppfull blå bild på utställningen.
– Det är också den bilden och texten som avslutar konstboken.