Detta är en något bearbetad artikel som ursprungligen publicerades på Socialistworld.net.
Sedan mellandagarna har Iran skakats av nya landsomfattande protester. Svaret från regimen har varit skoningslöst. Uppgifterna om hur många som dödats varierar från drygt 500 till över 10 000.
Demonstrationerna började den 29 december när marknadshandlare och småföretagare i huvudstaden Teheran stängde sina butiker i protest mot inflationen – som för närvarande ligger på omkring 50 procent – och det fritt fallande värdet på rialen (den iranska valutan). Dessa protestaktioner utlöste den ackumulerade ilska som byggts upp hos den iranska befolkningen mot den djupt reaktionära religiösa diktatur som styr landet. Protesterna uppges ha spridit sig till 78 städer, med deltagande av studenter, medborgarrättsgrupper och delar av arbetarrörelsen.
Detta är den senaste i en rad protestvågor som blossat upp de senaste åren med början i en omfattande proteströrelsen mot höjda bränslepriser i slutet av 2017. Nämnas kan rörelsen ”Kvinna, liv, frihet” 2022 och en landsomfattande lastbilschaufförsstrejk 2025. Denna gång kommer regeringen utan tvekan att minnas den roll som bazaarierna – Irans marknadshandlare – spelade när de utlöste demonstrationerna och strejkerna som slutligen kulminerade i shahens störtande i den iranska revolutionen 1979, liksom den roll som marknadshandlarna spelade i de mer nyliga revolutionerna under den arabiska våren. Redan innan dessa landsomfattande protester började ägde ett antal strejker rum, samtidigt som pensionärer höll regelbundna veckovisa protester.
Missnöjet med regimen har ökat betydligt under de senaste åren. Ett sätt på vilket detta återspeglats är att valdeltagandet i presidentvalet 2024 låg på endast 49 % i den andra omgången, jämfört med 73 % i valet 2017. De nuvarande demonstrationerna följer på att regimen lade fram en impopulär budget för parlamentet veckan före protesterna bröt ut. Budgeten föreslog en löneökning på 20 % samtidigt som skatterna höjs med 62 %. President Pezeshkian själv sammanfattade den omöjliga situationen att försöka hantera en iransk kapitalism i djup kris i ett tal till parlamentet: ”De säger att jag tar ut för höga skatter, och de säger att jag måste höja lönerna. Men kan någon tala om för mig var jag ska få pengarna ifrån?”
Oavsett om regimen kan klara den aktuella omgången av oroligheter är det säkert att teokratin kommer att falla förr eller senare. Den avgörande frågan är dock denna: vad kommer att ersätta den? De västerländska imperialistiska makterna skulle utan tvekan vilja se att en mer västvänlig regering tillträder samtidigt som kapitalismen bevaras. Dessa illusioner finns också inom vissa skikt i Iran. Bland demonstranterna finns ett skikt som vill att den tidigare kungens (shahens) son ska ta över makten, men det är oklart hur stort stöd det finns för ett sådant maktövertagande.
I grund och botten finns det dock inga utsikter till en varaktig förbättring av levnadsvillkoren i Iran under kapitalismen – och detta oavsett regeringens specifika karaktär. Alla illusioner om en återupprättelse av monarkin eller en liberal demokrati i västerländsk stil kommer att krossas av verkligheten. Detta innebär en möjlighet för oss demokratiska socialister att argumentera för vårt socialistiska program.
Samtidigt finns potentialen redan nu för den iranska arbetarrörelsen att gå i spetsen för ett störtande av både den religiösa diktaturen och den iranska kapitalismen. Tidigare vågor av demonstrationer har lett till bildandet av kommittéer för att koordinera kampen. Dessa skulle kunna återupplivas och utvidgas för att dra in breda lager av arbetare och på så sätt skapa ett forum för att diskutera strategi, taktik och utarbetandet av ett gemensamt program med krav och konkreta åtgärder.
Går den organiserade arbetarrörelsen, främst i form av exempelvis oljearbetarnas och bussförarnas stridbara fackföreningar, in i rörelsen kan denna få den styrka som krävs för att störta mullornas diktatur.