Den 23 januari samlades tiotusentals människor i Minneapolis till en aktionsdag mot Trump-administrationens repression och dess brutala utplacering av 3 000 ICE-agenter i delstaten Minnesota. Detta trots bitande kyla och en omfattande mobilisering av militär och polis.
I vissa borgerliga medier kallades protesterna för en ”ekonomisk blackout”. Aktivister, arbetare, ungdomar och kampanjarbetare kallade det istället för en ”nedstängning”, en ”dag för sanning och frihet” och, vilket är viktigt, en ”generalstrejk”. Initiativet till aktionsdagen kom från breda delar av samhället – från fackföreningar till invandrarorganisationer, småföretag och kyrkor. Tillsammans uppmanade de Minnesotaborna att ”inte arbeta, inte handla, inte gå till skolan”. Protesten riktade sig dels mot att en ICE-agent sköt ihjäl trebarnsmamman och aktivisten Renee Good tidigare denna månad, dels mot migrationspolisen ICE närvaro i delstaten Minnesota i allmänhet och mot ICE eskalerande brutalitet.
Att så många människor slöt upp under aktionsdagen måste ses mot bakgrund av den skräck som ICE och Trump sprider, och som inte på något sätt har avtagit. Dagarna före aktionsdagen grep ICE-agenter en femåring och en tvååring i samband med olika razzior i bostadsområden. Samtidigt har justitiedepartementet gripit aktivister som protesterat mot ICE i en lokal kyrka. Det pågår också omfattande spekulationer i media om att Trump-administrationen hotat att åberopa den s.k. Insurrection Act och skicka federala trupper till delstaten. Detta skulle i så fall vara första gången som denna lag åberopas sedan upploppen i Los Angeles 1992 som utlöstes av att polisen brutalt misshandlade Rodney King.
Stort inslag av ungdomar
Många av deltagarna som vi talade med under marschen genom centrala Minneapolis deltog i sin första demonstration någonsin. 20 000 personer trängdes i på inomhusmötet i slutet av aktionen, medan de som stod ute i kylan i timmar gjorde sig hörda genom slagkraftiga talkörer. Tidigare under dagen protesterade även tusentals mot deportationsflyg på stadens flygplats och blockerade vägar, vilket ledde till att över 100 personer greps och en del av flygplatsarbetarna gick ut i strejk.
Det var påfallande många ungdomar som deltog i protesterna. Detta är en återspegling av att många av stadens ungdomar har tvingats kämpa mot ICE-agenter som skjutit tårgas mot deras skolor och fysiskt angripit deras lärare. Detta genom att organisera strejker under de senaste veckorna. Även småbarnsfamiljer med barnvagnar deltog i protesterna. Den stora uppslutningen i Minneapolis kommer att öka självförtroendet och motverka en del av den rädsla som ICE skapat lokalt och inspirera dem som är upprörda över Trump och ICE över hela USA. Ett uttryck för detta är att över 100 solidaritetsaktioner ägde rum samma dag runt om i USA.
Fackföreningarnas roll
Aktionen stöddes av fackförbundet AFL/CIO i tvillingstäderna Minneapolis och St Paul samt av många lokala fackklubbar. Inför aktionsdagen demonstrerade arbetare inom brev- och postsektorn i staden mot att ICE använt sig av deras arbetsplatser och angripit deras arbetskamrater. Men trots att de fackliga ledarna offentligt ”stödde” aktionen var de inte villiga att organisera en verklig generalstrejk som skulle ha fått genklang i hela USA och skickat en kraftfull signal internationellt. Trots att de ställt sig bakom kravet på ”inget arbete” var de fackliga ledarna inte beredda att trotsa avtalsklausuler som inte tillåter strejker eller det allmänna strejkförbud för federalt anställda som utlysts den 23 januari.
Detta innebar att även om ett stort antal arbetare ”sjukanmälde sig”, och många gick ut i strejk, så fortsatte de flesta av stadens verksamheter som vanligt. Många små och oberoende företag stödde aktionen, eller tvingades att stänga på grund av det sociala trycket, men de stora kedjorna förblev öppna. Detta är inte bara de lokala fackliga ledarnas ansvar, utan också de nationella ledarnas. Dessa missade en möjlighet att sätta arbetarrörelsens potentiella styrka i centrum för kampen mot Trump. Vi träffade många fackföreningsmedlemmar och aktivister från bygg-, transport-, lärar- och sjuksköterskefacken i samband med demonstrationen. Men bortsett från de officiella demonstrationsvakterna var fackföreningarna inte synligt närvarande, inte ens med banderoller.
Det är dock mycket positivt att reaktionen på repressionen från ICE på ett så framträdande sätt inkluderade idén om en ”generalstrejk” och den viktiga roll som arbetarklassen spelar i konfrontationen med den borgerliga staten. Traditionen och minnet av Teamsters-strejkerna 1934 och den generalstrejk som leddes av trotskister i Minneapolis har återupptäckts och diskuteras nu av en ny generation i staden och över hela USA. Vi som socialister har ett ännu större ansvar att förklara hur sådana stridsåtgärder från arbetarrörelsen kan organiseras och vinna. Många arbetare som deltog i aktionsdagen kan komma att leta efter metoder och vägar att organisera verkliga strejker.
Idén om arbetarrörelsens oberoende kamp har aldrig varit mer relevant. En del av orsaken till fackföreningsledningarnas svaghet är deras band till, och politiska stöd för, det Demokratiska partiet. Delstatens guvernör och stadens borgmästare har fått uppmärksamhet och ett visst stöd för sina krav på att ICE ska avlägsnas, trots att de tidigare misslyckats med att stå upp mot rasism, splittring och angrepp från arbetsgivarna. Det sociala trycket har gjort att de för tillfället intagit en oppositionell hållning mot Trump. Stadsfullmäktige i Minneapolis uttryckte exempelvis sitt stöd för aktionsdagen. Det finns också en rad konflikter på grund av att den lokala polisen inte samarbetar med ICE. Detta har retat gallfeber på både Trump och vicepresident JD Vance.
Demokraterna är ej att lita på
Det lokala Demokratiska partiet är dock inte att lita på när det gäller att försvara sig mot ICE, än mindre att leda en effektiv kamp för att få dem att lämna Minneapolis. De har gjort en rad försök att hålla tillbaka kampviljan i staden, vilket för närvarande har misslyckats. Trump har också hittills ignorerat de lokala Demokraternas uppmaningar om att utredningen av dödsskjutningen av trebarnsmamman Rachel Good ska göras på ett rättvist sätt, liksom deras försök att ifrågasätta ICE brutalitet på juridisk väg. Trump har istället gått till juridisk offensiv, med stämningar, mot Demokraterna.
Det är uppenbart att tiotusentals människor för närvarande är involverade i aktioner mot ICE över hela delstaten. I Minneapolis/St Paul finns en tradition av kollektiv kamp. Dels lever vissa traditioner kvar sedan tiden då städerna hade många tunga industrier, dels har en yngre generation erfarenheter från de stora mobiliseringarna under rörelsen ”Black Lives Matter” efter att polisen i Minneapolis dödade George Floyd 2020. I många bostadsområden har de boende organiserat sig för att hjälpa varandra, och på flera håll finns ”snabbinsatsstyrkor” som stör ICE-räder och försöker skydda dem som utsätts. Detta trots de reella riskerna – aktivister har hamnat på sjukhus och blivit permanent skadade av pepparspray och s.k. ”icke-dödliga” vapen. ICE har lyckats gripa över 10 000 personer i delstaten och sprida sådan rädsla i samhällena att det har organiserats stödgrupper som köper matvaror åt människor som gömmer sig inomhus för att inte riskera att stöta på ICE.
Nästa steg
Det finns ett stort intresse och stöd för idén att Minnesota ska slå tillbaka på nationell nivå. I staden Portland, i delstaten Maine, förbereder sig lokala aktivister för nästa stora ICE-mobilisering. Frågan om var nästa steg ska tas och hur ICE och statens förtryck kan besegras är avgörande. Många av dem som deltog i marschen i Minneapolis sa att de var oroliga inför framtiden och för att repressionen skulle trappas upp ytterligare. Samma personer uttryckte också ofta en total brist på förtroende för det politiska etablissemanget och en känsla av att det inte finns något annat alternativ än att slå tillbaka.
Trumps presidentskap innebär en mycket farlig situation för alla arbetare och ungdomar. Men Trumps agerande underminerar samtidigt hans egen ställning genom sitt totala misslyckande med att hantera de förödande effekterna av höga levnadskostnader och fattigdom samtidigt som han och hans kumpaner berikar sig själva. När han dessutom utsätter människor som protesterar för sina rättigheter för brutal repression finns det i detta alla ingredienser och sociala förhållanden som kan leda till revolutionära slutsatser hos en militant grupp som letar efter de bästa metoderna och idéerna för att slå tillbaka.
Diskussionerna om vägen framåt pågår redan bland de mest militanta arbetarna, ungdomarna och aktivisterna, särskilt i Minnesota. En viktig diskussion som behöver föras inom fackföreningarna handlar om behovet av verkliga strejker, lagliga eller olagliga, och vad som krävs för att pressa de fackliga ledarna att utlysa sådana.
Det finns också ett behov av att knyta samman de grupper som bildats i olika bostadsområden, exempelvis för att distribuera mat eller bistå familjer som hotas av ICE. Detta exempelvis genom möten för att diskutera de bästa metoderna för att stå emot ICE, inklusive hur aktivister och boende ska kunna försvara sig. Diskussioner behövs också om hur de olika grupper som kämpar mot ICE ska kopplas till arbetarrörelsens kamp för fler jobb och bättre levnadsvillkor.
Av aktivister i Minnesota