1990-talet innebar ett stålbad för det offentliga såväl som för oss medborgare. S begravde slutligen efterkrigstidens mål om full sysselsättning och de passade också på att ”lösa” den framtida krisen i pensionsfrågan.
Pensionen byggde tidigare på samma solidariska tanke som de övriga sociala försäkringarna: de som kan och orkar arbeta, delar med sig av det som producerats till de som inte kan, vare sig det är på grund av sjukdom, arbetslöshet eller ålder. En del av skatteintäkterna betalades ut till de som byggt upp det samhälle vi alla levde i, och nu skulle få en trygg ålderdom sedan de stämplat ut från fabriken för sista gången.
Men ekonomerna tyckte att kurvorna såg oroande ut: allt fler äldre skulle försörjas av allt färre arbetare. Hur ska detta dilemma kunna lösas? Svaret var dikterat av tidsandan: den kapitalistiska marknaden åt alla lycka bär. Om färre arbetar i Sverige, så tar vi istället och köper upp en del av frukterna av det arbete som utförs i andra länder. Annorlunda uttryckt: Pensionspengarna skulle investeras på börsen!
Två viktiga bitar var nya jämfört med det tidigare systemet. För det första skulle inte det offentligas beskattningsrätt längre betala ut pensionerna, utan individens ägande. På så sätt stärktes idén om det privata ägandets överhöghet i allt större delar av samhället.
För det andra öppnade systemet för att en del av pensionen kan försvinna ner i fickorna på de personer och institutioner som förvaltar pensionsfonderna. Detta är ett symptom på en ”sjukdom” som spridit sig i samhället och som på engelska kallas för ”financialization” – finansiellisering skulle vi kunna kalla det på svenska. Vad som menas med detta är att en allt större del av samhällets produktion sugs ut som avgifter hos finansmarknadens olika aktörer, och allt mindre blir kvar till löner, investeringar, och social trygghet.
En biprodukt av detta är att den offentliga budgeten utarmas, eftersom kapitalinkomster beskattas betydligt lägre än arbetsinkomster. Och bristande bemanning och omvårdnad möts med fler administratörer, inte fler vårdgivare.
Det är vi löntagare som skapar välståndet. Vi får dock inte vår rättmätiga del av vårt arbete. Under årets valrörelse måste vi påbörja arbetet att ändra på detta. Men det kommer även att kräva att vi tar strid under de 1460 dagarna fram till nästa val.
Upp till kamp, kamrater!