Denna artikel publicerades ursprungligen på Socialistworld.net den 19 januari. Vi har uppdaterat siffrorna rörande antal dödade och gripna utifrån dagens kunskaper. Artikeln publiceras med anledning av USA:s och Israels angrepp på Iran.
Under januari utbröt återigen en omfattande proteströrelse i Iran – mot försämrad ekonomi, förtryck och en rutten elit. Den nya vågen av motstånd mot effekterna av den ekonomiska nedgången och mot diktaturen som inleddes vid årsskiftet möttes av en ny våg av förtryck från den brutala teokratiska regimen. Tusentals människor har dödats. Det exakta antalet dödsoffer är fortfarande okänt. Men uppgifter cirkulerar om över 30 000 döda, övervägande demonstranter och åskådare. Ali Khamenei, Irans icke valda ”högste ledare”, skyllde cyniskt på demonstranterna när han den 17 januari talade om ”flera tusen” dödade. Antalet gripanden verkar vara över 50 000.
Regimens grymhet kan endast förstås mot bakgrund av ett land som styrs av en djupt impopulär diktatorisk regim samtidigt som det befinner sig i ekonomisk, social och politisk oro.
De senaste protesterna var den sjunde gången på åtta år som regimen har ställts inför spontana rörelser, om än i olika storlek, sammansättning och varaktighet. Denna gång utlöstes protesterna av regeringens budgetproposition för 2026/27 och det fortsatta fallet för den iranska valutans värde. På bara några dagar spred sig protesterna över hela landet. Startskottet blev när handlare och arbetare i Teherans basarer protesterade den 28 december, vilket av en tillfällighet var exakt åtta år på dagen sedan en omfattande proteströrelse mot en höjning av bränslepriserna bröt ut 2017.
Snart blev detta den största proteströrelsen sedan den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats medan hon hölls i förvar hos den s.k. ”moralpolisen” hösten 2022 för att ha klätt sig ”olämpligt”. Proteströrelsen pågick sedan i flera månader under slagorden ”Kvinna, liv, frihet”. Den nya rörelsen i slutet av 2025 och början av 2026 utvecklades snabbt när studenter, arbetare och andra anslöt sig till demonstrationerna. Även om det inledningsvis inte rörde sig om några massprotester spred de sig snabbt till många städer och orter över hela landet.
En viktig faktor bakom den ekonomiska kris som Iran befinner sig är effekten av de sanktioner som USA införde 1987 och som sedan FN utvidgade 2006 för att få Iran att avsluta sitt urananrikningsprogram. 2015 minskades vissa av sanktionerna sedan Iran och de stora världsmakterna slutit ett kärnavtal. Men 2018, under Trumps första mandatperiod, drog sig USA ur kärnavtalet och skärpte sanktionerna mot Iran – vilket återigen försämrade Irans ekonomi. President Biden fortsatte denna politik. Förra året tog Storbritannien, Frankrike och Tyskland initiativet i FN till att återinföra de sanktioner som hade hävts efter 2015.
För närvarande är inflationen i Iran skyhög. 2025 låg den officiella inflationen på 42 procent totalt och på hela 72 procent för livsmedel! Arbetslösheten ligger kring 8 procent och på över 20 procent för ungdomar. Men de senaste protesterna handlade inte bara om ekonomiska missförhållanden. Den kraftfulla rörelsen ”Kvinna, Liv, Frihet” visade att krav på social och politisk frihet också är viktiga frågor för ett stort antal iranier.
En särskild faktor i Irans nuvarande kris gäller vattenförsörjningen. Klimatförändringarna och den svaga infrastrukturen har tillsammans lett till allvarlig vattenbrist i olika delar av landet. Det har nyligen diskuterats om en ny huvudstad bör byggas i södra delen av landet på grund av de stora problemen med vattenförsörjningen i Teheran. För några månader sedan talade presidenten om att evakuera en del av Teherans 10 miljoner invånare om torkan inte upphörde. Lyckligtvis kom det lite regn, men det grundläggande problemet kvarstår.
Regimen vet att den är impopulär, i vissa avseenden isolerad och avvisad av många. I det senaste presidentvalet 2024 låg valdeltagandet på under 40 procent i den första omgången, och av de röstande valde över en miljon att rösta blankt.
Samtidigt har regimen en ideologisk grund för sitt stöd, en religiös bas blandad med en ”antiimperialistisk” populism. I ett försök att öka sitt stöd har regimen nyligen även lagt sig till med persisk nationalism. Lojaliteten hos Revolutionsgardet grundar sig delvis på tron på regimens ideologi och delvis på rädslan för att medlemmarna i gardet (inklusive den hatade Basij-milisen som formellt ingår i gardet) skulle utsättas för hämndaktioner om regimen faller.
Internationellt har regimen också blivit mer isolerad, eftersom det som kallades ”motståndsaxeln” föll samman efter störtandet av Assad-regimen i Syrien och den massiva militära försvagningen av Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza efter oavbrutna militära attacker från USA och Israel. Houthierna i Jemen har också drabbats av stora bakslag.
Teherans ledare splittrade
Ställda inför dessa problem, och medvetna om sin relativa svaghet, är ledarna för den iranska regimen splittrade. Det är anmärkningsvärt att Khamenei, omedelbart efter undertryckandet av rörelsen, uppmanade till ett upphörande av kritiken mot regeringens ekonomiska politik, samtidigt som han medgav att ”den ekonomiska situationen inte är god och att människors försörjning står inför allvarliga problem”.
I nuläget är det ännu inte klart vilken effekt som regimens framgångar med att kväsa protesterna kommer att innebära för motståndet mot regimen. Är detta ett bakslag som kommer att ha en negativ inverkan på viljan att protestera under en längre tid? Eller är det ett nederlag som, även om det är betydelsefullt, inte utesluter en ny rörelse inom en inte alltför avlägsen framtid?
För att förbereda sig för framtida rörelsers framgångar är det dock nödvändigt att dra lärdom av tidigare protester.
Iran visar hur spontana aktioner kan utlösa betydande proteströrelser. Så har varit fallet för de större rörelserna mot regimen. Sådana rörelser kan få fart och i vissa fall leda till att nya gräsrotsorganisationer bildas. Detta hände i Sudan för några år sedan, med bildandet av ”motståndskommittéer” i olika bostadsområden under landets revolutionära rörelse mot militärstyret.
Rädslan för att den spontana rörelsen skulle växa till en direkt utmaning mot regimen ledde troligen till att de högsta ledarna i Teheran, möjligen efter en intern debatt, beslutade att agera snabbt för att krossa rörelsen snarare än att ta risken och vänta för att se om rörelsen skulle brinna ut av sig själv. De kunde fortfarande lita på att styrkor, särskilt revolutionsgardet och Basij, skulle kämpa för dem.
I en sådan situation är det nödvändigt för rörelsen att ha en strategi för hur den ska organisera sig och diskutera och besluta vilka politiska åtgärder och nästa steg som behöver vidtas. Idéer kan utvecklas underifrån. Men i en sådan kamp behövs också en revolutionär kraft i form av ett parti som kan samla erfarenheterna, argumentera för ett tydligt program samt lägga fram konkreta paroller och åtgärder för nästa steg i kampen mot regimen.
Detta illustrerades i den senaste rörelsen i Iran. Det talades mycket om behovet av en generalstrejk, men ofta konkretiserades dessa uppmaningar inte. Det hade behövt startas en verklig kampanj för att förbereda en strejk, mobilisera för den och formulera vilka krav som skulle ställas.
Reza Pahlavi
I denna situation försökte Reza Pahlavi, son till shahen som avsattes 1979, ta initiativet genom att uppmana arbetarna att strejka. Men denna uppmaning tycktes inte ha någon effekt. Detta hängde samman med den ökade närvaron av monarkister som krävde att Reza Pahlavi skulle erkännas som ”ledare” för denna rörelse. Detta var delvis resultatet av ett samordnat försök, med stöd av element i USA och Israel, att främja Reza Pahlavi. Reza Pahlavis anhängare har faktiskt sedan en tid tillbaka utropat honom till ”ledare för det nationella upproret”. Det är dock mycket tveksamt hur stort stöd Pahlavi har i Iran, vilket även Trump har tvingats erkänna. Detta i synnerhet efter Pahlavis öppna stöd för Israels och USA:s bombkampanjer mot Iran förra året.
Även om det är 47 år sedan Reza Pahlavi och resten av hans familj flydde från Iran, minns många fortfarande brutaliteten och korruptionen under hans fars styre. Det faktum att hans familjs makt baserades på ingripanden från utländska makter stärker motståndet både mot utländska ingripanden och mot återinförandet av monarkin.
Oavsett om Pahlavi faktiskt blir en nyckelperson när den Islamiska republiken kollapsar eller störtas, är det nuvarande försöket att marknadsföra honom en illustration av vad som kan vänta. Oundvikligen uppstår en kamp om vilken väg som ska tas efter att ett regim störtats. För de lokala kapitalisterna och imperialisterna är den viktigaste frågan hur man kan säkerställa kapitalismens fortbestånd och hålla tillbaka eller undertrycka rörelser som kan utmana kapitalismen.
På liknande sätt kommer ledarna för Islamiska republiken i Iran att vilja behålla sin makt i någon form, vissa för att de och deras familjer har blivit rika under detta system, medan andra kanske är mer ideologiskt motiverade.
För dessa eliter är det nödvändigt att kontrollera och om så krävs krossa oberoende rörelser, särskilt arbetarklassens, för att uppnå sina mål. Detta har tragiskt nog visats många gånger i historien. Tunisien och Egypten, de viktigaste länderna under den arabiska våren 2011, är aktuella exempel och varningar för hur de framsteg som uppnåtts omedelbart efter störtandet av en diktatorisk regim kan utmanas och sedan gå förlorade till kontrarevolutionen.
Detta är en lärdom för alla revolutionära rörelser. Det är också en anledning till att socialistiska revolutionärer argumenterar emot enighet med krafter som antingen försvarar kapitalismen eller som skjuter upp socialistiska åtgärder till en dunkel och avlägsen framtid. Utan att bryta med det kapitalistiska systemet kan det inte finnas någon permanent lösning på de sociala och ekonomiska kriserna eller försvaret av demokratiska rättigheter. Detta betyder inte, till exempel, att socialister skulle vara neutrala i en kamp mellan monarkister och republikaner. Men samtidigt som vi motsätter oss monarkins återkomst, skulle vi socialister argumentera för en socialistisk republik, en äkta och demokratisk ”republik för de fattiga”, som många iranier ville ha 1979.
Lärdomar från 1917
För socialister finns det många lärdomar att dra från Ryssland 1917 under perioden efter tsarismens störtande i februarirevolutionen, som slutligen ledde till att arbetarklassen ledde majoriteten av befolkningen till att genomföra en andra revolution i oktober 1917 som störtade det kapitalistiska styret. Det skedde inte automatiskt. Bolsjevikerna, ledda av Lenin och Trotskij, vägrade att gå med i någon regering som byggde på kapitalismen och bedrev istället en kampanj för att vinna massornas stöd för sitt program för socialism. De kopplade de akuta frågorna till behovet av socialism, en politik som Lenin sammanfattade i sin pamflett ”Den förestående katastrofen och hur man bekämpar den”. De argumenterade för en folklig och verkligt demokratisk styrelseform, sammanfattad i parollen ”All makt åt sovjeterna”, som började förverkligas i oktober.
Det är viktigt att notera att bolsjevikernas vägran att delta i kapitalistiska regeringar inte innebar att de vägrade att kämpa tillsammans med andra krafter mot reaktionära rörelser och deras försök till kontrarevolution. I augusti 1917 kämpade bolsjevikerna mot ett försök till militärkupp tillsammans med anhängare av den prokapitalistiska provisoriska regeringen, men vägrade fortfarande att gå med i den regeringen. Två månader senare störtades den provisoriska regeringen och bolsjevikerna kom till makten.
Idag verkar det inte finnas något socialistiskt parti eller någon socialistisk gruppering i Iran som lägger fram ett sådant program. Det finns flera olika vänstergrupperingar vars program innehåller viktiga punkter, till exempel hur man bygger upp folkligt stöd på gräsrotsnivå, men i allmänhet tar de inte konkret upp frågan om att bryta med kapitalismen.
Vissa kanske undrar om en sådan socialistisk politik är möjlig. Skulle inte en regering som genomför socialistiska åtgärder möta rasande internationell opposition och möjliga interventioner? Ja, det är troligt. Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg följande: alla regimer i regionen fruktar både sin egen befolkning och revolution. Det är en av anledningarna till att de har bett Trump att inte ingripa mot Iran. Det är också därför som den nya regimen i Syrien vägrade att hålla ett verkligt val i oktober förra året, där alla människor kunde rösta.
En äkta revolutionär regering skulle motstå alla ingripanden och samtidigt uppmana arbetare, fattiga och förtryckta i grannländerna, och faktiskt över hela världen, att följa deras exempel, eftersom en socialistisk revolutions expansion är det säkraste sättet att besegra reaktionen.
av Robert Bechert
översättning Davis Kaza