Denna artikel publicerades ursprungligen på Socialistworld.net den 28 februari.
Återigen står folken i Mellanöstern inför fasorna av ett nytt krig med både mänskliga offer och fysisk förstörelse. Redan nu finns rapporter om att 85 personer, främst skolelever, har dödats i en attack mot en skola i Minab.
Denna gemensamma attack från USA och Israel skiljer sig från deras tidigare attack mot Iran i juni förra året; denna gång siktar de tydligt på ett ”regimskifte”. Israel och USA hävdar att Irans högste ledare, storayatollan Ali Khamenei, har dödats. Uppgifterna har bekräftats av iranska källor. Kriget eskalerar; SocialistWorld kommer att tillhandahålla ytterligare analyser och uppdateringar om utvecklingen i detta, den hittills mest omfattande attacken mot Iran.
Men detta har ingenting att göra med frihet och demokratiska rättigheter. Hur skulle det kunna vara så när några av USA:s närmaste allierade, som Saudiarabien, inte ens låtsas vara demokratiska, utan bara håller falska val?
Trump hävdade i sitt tal till det amerikanska folket att han rättfärdigade att starta detta krig genom att säga att ”den iranska regimen har … bedrivit en oändlig kampanj av blodsutgjutelse och massmord”. Men den israeliska militären, USA:s allierade i detta nya krig, har själv bedrivit en ”kampanj av blodsutgjutelse och massmord” som har dödat över 70 000 människor i Gaza som hämnd för de över 1 200 döda i attacken mot Israel den 7 oktober 2023. Men varken Bidens eller Trumps regeringar har fördömt dessa dödsfall i Gaza och har, liksom andra västmakter, fortsatt att beväpna Israel.
Trumps mål är både personligt – han vill hävda seger över Islamiska republiken och höja sina sjunkande opinionssiffror – och strategiskt i den meningen att han vill konsolidera USA:s imperialistiska inflytande och makt i Mellanöstern. Trump satsar troligen på att överväldigande militära attacker kan räcka för att splittra statens ledarskap och, tillsammans med massprotester, leda till regimens fall eller till att delar av regimen i Teheran går med på betydande kompromisser. Men inför detta existentiella hot kommer många inom den iranska regimen sannolikt att göra allt de kan för att behålla makten.
Redan innan kriget började fruktade vissa nationer och kapitalistiska strateger att det helt enkelt skulle destabilisera Iran, Mellanöstern och eventuellt även andra områden. Det är därför som vissa grannregimer, såsom Saudiarabien, fruktar krigets vidare konsekvenser, även i sina egna länder. Irans regims fall skulle kunna leda till ett maktvakuum i ett stort land med över 91 miljoner invånare och en multietnisk sammansättning, samt till nya inbördeskrig i stil med dem i Irak och en mer omfattande regional destabilisering.
I ett försök att begränsa konsekvenserna för egen del bombade Israel södra Libanon på den första dagen av detta nya krig, uppenbarligen som en varning om att främst Hizbollah inte ska blanda sig i de pågående striderna. Bara några dagar före dagens bombningar klagade Libanons utrikesminister över att ”Libanon har fått signaler om att israelerna kan komma att slå till mot civil infrastruktur och kanske flygplatsen” i Beirut.
Denna ensidiga attack mot Iran kan också öka spänningarna mellan västmakterna och Irans allierade, Ryssland och Kina, vilket innebär att en snabb vapenvila i kriget i Ukraina nu verkar mindre sannolik, samtidigt som risken för framtida militära konflikter mellan Kina och Taiwan ökar.
Just nu är det oklart hur omfattande denna konflikt kommer att bli. Trots de stora skadorna på Irans militära resurser i förra årets krig och de allvarliga konsekvenserna av Israels senaste offensiver mot Irans allierade och ombud i regionen, finns det farhågor om att kriget kan få stora effekter på olja och sjöfart. Iran har redan förklarat Hormuzsundet stängt, genom vilket cirka en femtedel av världens olja och gas passerar – något som kan leda till en höjning av den globala inflationen och en större ekonomisk chock.
Demokrati-hyckleri
Naturligtvis kommer Trump och USA att tala om demokrati. Men detta är hyckleri, inte bara i relation till idag utan också till Irans historia. 1953 samarbetade USA och Storbritannien för att genomföra en kupp i Iran som störtade den demokratiskt valda Mossadeq-regeringen, som hade nationaliserat oljeindustrin. Kuppen återinsatte Mohammad Reza Pahlavi, som hade gått i exil 1951, på tronen. Hans far hade tagit makten 1925 efter att ha lett en militärkupp 1921.
Detsamma gäller Trumps tal om Irans ”ondskefulla strävan efter kärnvapen”. USA och andra västmakter kommenterar aldrig Israels icke-deklarerade kärnvapen och de hårda straffen för israeler som läcker information om dem. I en värld som domineras av kapitalistisk konkurrens och rivalitet har kapitalistklasserna en regel för sina allierade och en annan för sina motståndare.
Bland iranierna kommer det oundvikligen att finnas en rädsla för vem som kommer att drabbas, hur många civila som kommer att dödas eller skadas, som var fallet under förra årets israelisk-amerikanska bombkampanj.
Vissa iranier skulle kunna välkomna att USA ”kirurgiskt” avlägsnar regimens högsta ledning. Men vilken sorts regim skulle Trump försöka införa? Titta på hur Trump-administrationen styr USA – ta bara hur de agerade och uttalade sig i samband med att migrationspolisen ICE sköt ihjäl två amerikanska medborgare som motsatte sig ICE anti-migrantoffensiv i staden Minneapolis.
Medan kriget fortsätter kommer ledarna för Islamiska republiken sannolikt att använda vissa element av ”revolutionär” retorik för att försvara sin regim, något de har gjort sedan början av sin regeringstid genom att beskriva all opposition som antingen ”oislamisk” eller ”kontrarevolutionär” – eller både-och. Men motstånd mot intervention från imperialistiska makter som USA betyder inte att man stöder det befintliga iranska regimen, som är diktatorisk, repressiv, exploaterande och prokapitalistisk.
Revolutionen 1979
Den iranska regimen hävdar att den försvarar 1979 års revolution. Men i själva verket utgjorde upprättandet av Islamiska republiken en kontrarevolution som undertryckte de idéer som präglat revolutionen 1979: att störta Shahens korrupta styre, avsluta förtrycket och vinna demokratiska rättigheter. Inledningsvis var det heller inte klart för de flesta iranier vad de blivande härskarna kring Khomeini menade med en islamisk republik. Men bland ungdomar, arbetare och fattiga sågs en ”islamisk republik” ofta helt enkelt som en ”republik för de fattiga”. Så blev det inte, eftersom en ny elit styr; just denna vecka rapporterade Guardian om hur många barn till eliten som bor i västländer.
Som förberedelse för ett eventuellt sammanbrott av regimen försöker USA marknadsföra sonen till Shahen som störtades 1979, Reza Pahlavi, som framtida härskare. Hans kärnanhängare anser utan tvekan att han har ”rätt” till tronen, även om hans farfar blev kung 1925 genom att störta Ahmad Shah från Qajar-dynastin (som suttit på tronen sedan 1700-talet). Redan innan protesterna började i slutet av förra året utropade monarkisterna Reza Pahlavi till ”ledare för det nationella upproret”.
Monarkisterna är dock inga demokrater. I den senaste rörelsen i Iran var en av monarkisternas paroller ”Död åt de tre korrupta – mullorna, vänsteranhängarna, mujahideen”, där de slog samman regimens ledare, socialisterna och MEK:s regimkritiska krigare som nu får stöd från USA. I den tyska staden Frankfurt gick iranska monarkister till angrepp mot iranska vänsteranhängare i samband med en demonstration i solidaritet med proteströrelsen i Iran. I Österrikes huvudstad Wien har de iranska monarkisterna krävt att alla persiska restauranger ska hissa monarkistflaggan och sätta upp bilder av Reza Pahlavi!
Detta är varningar om hur monarkisterna kan komma att bete sig, inte bara gentemot vänstern och arbetarrörelsen, utan också om de möter motstånd från någon av de nationella minoriteter som utgör knappt 40 % av Irans befolkning (varav azerer, kurder och balocher utgör de största grupperna). På grund av detta, och det bittra arvet från det diktatoriska monarkistiska styret som slutligen störtades 1979, är det tveksamt om monarkin skulle kunna återupprättas. Även Trump själv har varit skeptisk till stödet för monarkin. Om regimen kollapsar är det möjligt att en koalitionsregering bildas av dissidenter inom regimen och vissa oppositionella.
Men en sådan regering skulle helt klart bygga på en fortsättning av kapitalismen, och av denna anledning bör arbetarorganisationer inte delta i den. I nästan alla revolutionära situationer har sådana koalitionsregeringar med flera klasser agerat för att hålla tillbaka rörelsen och förhindra en utmaning mot kapitalismen. Nyckeln till en verklig omvandling av Iran som sätter stopp för diktatur och förtryck, försvarar demokratiska rättigheter, sätter stopp för förtrycket av kvinnor och nationella minoriteter, och samtidigt bryter med kapitalismen och inleder en socialistisk återuppbyggnad av landet.
CWI:s inriktning är att hjälpa till att bygga upp oberoende arbetarorganisationer som kommer att motsätta sig både förtryck och kapitalism.
Vi argumenterar för en demokratisk socialistisk opposition mot imperialistisk intervention, mot Islamiska republiken och mot att ersätta den Islamiska republiken med en annan kapitalistisk regim. Denna ståndpunkt, som i grunden är för en arbetarregering, är vår grund när vi argumenterar för både kampanjer om akuta frågor (som demokratiska rättigheter, ett slut på förtrycket, ekonomiska och sociala krav) och för att vinna stöd för idén om en socialistisk samhällsomvandling.
På denna grund argumenterar vi mot de krafter som bara motsätter sig de förnyade USA-ledda attackerna mot Iran och inte säger något, eller nästan ingenting, om den iranska regimens diktatoriska karaktär. En sådan inställning hjälper faktiskt både imperialisterna och de iranska kapitalisterna i deras önskan att upprätthålla kapitalismen i Iran.
Ett verkligt steg framåt i detta läge vore en anti-krigskampanj bland ungdomar och på arbetsplatserna för en rörelse mot militarism och kärnvapenspridning, och för att bygga upp verklig solidaritet och kontakter med den iranska arbetarrörelsen och ungdomarna, och särskilt dess genuina organisationer som bussförarnas stridbara fackförening i Teheran.
Detta krig, särskilt eftersom det leds av USA och Israel, kommer att stärka de anti-imperialistiska stämningarna och, beroende på hur kriget utvecklas, kan leda till en ytterligare försvagning av både Trump och Netanyahu i USA respektive Israel. Samtidigt kan denna attack uppfattas som ytterligare ett angrepp på den muslimska världen och därmed bidra till en viss återuppkomst av islamisk fundamentalism och fler terrorattacker.
Motståndet mot kriget kan omfatta olika politiska krafter, och CWI strävar efter att arbetarrörelsen ska vara tydlig både i sitt program och i sina allianser med olika krafter. Vi socialister skulle till exempel, tillsammans med andra, motsätta oss alla försök att återupprätta den iranska monarkin och samtidigt argumentera för en arbetarregering och inte en kapitalistisk regering.
Nu när vi står inför ett imperialistiskt angrepp skulle vi hävda att ett verkligt försvar skulle innebära att störta den islamiska republiken och upprätta en arbetarregering, samtidigt som man inleder en socialistisk omvandling inom Iran. En sådan regering skulle kunna avslöja de utländska kapitalistmakternas verkliga avsikter, bedriva kampanj mot imperialistiska krig och uppmana till en internationell rörelse av arbetare och fattiga i sina egna länder mot förtryck och mot kapitalismen själv.
Detta kan verka långt borta, men erfarenhet och kamp kan bygga rörelser som förstår att den enda vägen ut ur denna till synes oändliga serie av kriser, omvälvningar, förtryck, miljöförstöring och krig är en socialistisk samhällsomvandling.
Robert Bechert