I helgen började så urladdningen av det åskväder som byggts upp sedan den senaste omgången av protester i Iran började i slutet av förra året. Vi syftar naturligtvis på USA:s och Israels gemensamma bombningar av Iran.
Bombhotet har legat i luften sedan amerikanska hangarfartyg började röra sig mot området, och många har spekulerat om huruvida USA eller Israel skulle slå till först. Spekulationerna bland de som säger sig kunna sådant här har varit många: Israel vill slå till men USA säger nej; USA vill slå till men Saudiarabien och Qatar säger nej; Israel och USA vill båda att den andra parten ska inleda angreppen; USA vill ha kvar hotet om bomber som ett påtryckningsmedel i diplomatin med mullorna.
I väst, och särskilt i Sverige, har politiker och media lyckats förtränga den grundläggande lärdomen att civila alltid dör och lider mer än de väpnade styrkorna: dels av direkta krigshandlingar, dels av de sjukdomar och svält som följer i krigets spår. Transport av mat och läkemedel försvåras av konflikten, och de knappa resurserna kommer i första hand att tillgodose soldaternas behov. Om något blir över efter det får civilbefolkningen dela på smulorna. Och som vi sett i Ukraina är det moderna samhället mer sårbart i krig – värme, vatten och elektricitet är saker vi vant oss vid alltid ska finnas, men precis som med mat och läkemedel kommer brister uppstå och militären kommer att prioriteras framför civilbefolkningen.
Bombningen av en flickskola i staden Minab i södra Iran har orsakat skarpa protester i västvärlden. Mullorna, liksom deras lärjungar inom Hamas, tycker om att placera legitima militära mål (i det här fallet en militärbas för Revolutionsgardet, IRGC) i eller intill sjukhus, skolor och liknande, i hopp om att det ska få motparten att avstå från att angripa de målen. Som vi såg under angreppen i Gaza de senaste åren verkar dock åtminstone Israel ha bestämt sig för att ta kritiken istället för att avstå angrepp. Så samarbetar båda sidor i konflikten för att göra livet ytterligare lite jävligare för de allra svagaste och mest utsatta.
Det har framkommit uppgifter om att det skulle vara en iransk raket som träffat skolan, snarare än en israelisk. Argumentet känns igen från kriget i Gaza, och är lika irrelevant nu som då. Iran skulle inte ha skjutit sin raket om det inte var en israelisk dito på väg in, och den israeliska raketen hade inte varit på väg just dit om inte Revolutionsgardet haft en bas i närheten av skolan.
Iran har svarat med missilangrepp mot flera andra länder i regionen, däribland Jordanien (som under Gazakriget hjälpt Israel att skjuta ned iranska raketer), Bahrain och Qatar. Till skillnad från Iran verkar de här länderna i stor utsträckning ha lyckats skydda sig mot angreppen. Det har bara rapporterats om enstaka dödsfall och begränsade materiella skador. Hur de här länderna kommer svara är ännu oklart – direkt inbladning är osannolik så länge det ser ut som att USA och Israel kommer lyckas få bort mullorna och IRGC, men det kan absolut bli fler flygfält som tar emot amerikanska jakt- och bombflygplan och låter dem utgå från de närliggande länderna istället för hangarfartygens däck.
Om och när det blir dags för ”boots on the ground” kan bilden ändras. Vid bildandet av en eventuell ”koalition” kommer USA sannolikt att pressa på för att de soldater som skadas och dör inte ska ha amerikansk flagga på axeln – vilket troligen betyder ytterligare lidande för civila i de områden arméerna drar fram. Trots alla rapporter om övergrepp från enskilda amerikanska och israeliska soldater, så är de åtminstone utsända av demokratiska regimer. Diktaturers arméer, som ofta används för att förtrycka den egna befolkningen i fredstid, lär knappast vara varsammare.
Varken USA eller Israel har en särskilt framgångsrik historia när det gäller att uppnå vad som än en gång sägs vara målet: att med militära angrepp tvinga bort en förtryckande regim och bana väg för demokrati (även om den uppmärksamme lägger märke till att just talet om ”demokrati” är vagare denna gång). Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien – oavsett om regimernas fall följts av ockupation eller inte så har de följts av ett maktvakuum eller en ny förtryckar-regim, ofta med banditvälde och inbördeskrig mellan olika grupper längs vägen.
Bland ett skikt exiliranier finns förhoppningar att Reza Pahlavi, sonen till den tidigare shahen som störtades 1979, ska ta över och leda en övergångsregering mot fria demokratiska val. Shahens son saknar dock nödvändig legitimitet hos den iranska befolkningen. Detta har även Donald Trump tvingats erkänna (likt då han tvingades erkänna att den venezolanska oppositionsledaren Maria Corina Machado inte hade det nödvändiga folkliga stödet). Pahlavis far tog makten genom en statskupp mot den demokratiskt valde president Mosaddegh 1953. Han själv lämnade Iran som 19-åring i samband med revolutionen som störtade hans fars regim och bor sedan 1984 i USA. Skulle Pahlavi ta makten efter att mullorna störtats kommer han att framstå som en amerikansk marionett.
Ett framtida styre i Iran måste bygga på krafter inom landet som kämpar för demokratiska fri- och rättigheter. Men vägen dit är lång – och kommer att kräva mer än fortsatta bombningar signerade USA och Israel.