Det måste upprepas gång på gång: USA och Israels krig mot Iran måste ses mot bakgrund av den pågående kraftmätningen mellan USA och Kina. Låt oss repetera en del om de förändrade världsrelationerna innan vi går in på det senaste kriget i Mellanöstern. Sedan millennieskiftet har Kina gått förbi USA som ”världens verkstad”. Idag är det Kina som är världens största industrination. Även om USA fortfarande ligger före när det gäller s.k. spjutspetsteknik närmar sig Kina på bred front och har gått om USA på områden som el-bilar och solpaneler. Kina har också byggt ut sitt samarbete med väldigt många länder i Asien, Afrika, Latinamerika och även i Europa.
Men det finns fortfarande ett område där USA ännu så länge är ohotat och det är militär styrka. Den aggressiva politik som USA har bedrivit efter att Donald Trump valts till president för andra gången speglar något långt mer grundläggande än personligheten hos en okunnig, nyckfull och aggressiv president. Den speglar viljeinriktningen hos en del av den amerikanska borgarklassen – den del som inte accepterar att USA inte längre kan dominera världen på samma sätt som supermakten har kunnat sedan Sovjetunionen och Östblocket imploderade under åren 1989-91. Denna del av USA:s kapitalister, med gigantiska ekonomiska tillgångar och ett väldigt politiskt inflytande, vill använda den militära styrkan som ett konkurrensmedel i den ekonomiska kapplöpningen med Kina (och andra länder – speciellt de som samarbetar med Kina).
Det är mot denna bakgrund som Trumps aggressivitet måste ses. Detta då han säger sig vilja inlemma såväl Kanada som Grönland i USA – och inte utesluter användandet av militären i dessa sammanhang – samtidigt som han redan har attackerat Venezuela, hotar Colombia och (särskilt) Kuba. När det gäller aggressiviteten från Trump-administrationen ska vi även komma ihåg de ständiga hoten om en upptrappning av det redan pågående tullkriget. USA kämpar för att behålla sin, sedan Sovjets och Östblockets sammanbrott, ohotade ställning.
Hyckleri om den regelbaserade världsordningen
I västvärlden talar idag många politiker, diplomater, medier, civila och militära experter med gråtfyllda stämmor om förlusten av den ”regelbaserade” världsordningen. Vad de då syftar på är den epok som följde på Sovjets sammanbrott och då USA kunde göra vad supermakten ville. Själva uttrycket ”regelbaserad” antyder att de gamla kolonialmakterna i Europa och den nya USA-imperialismen hade uppnått någon form av ”mognad” där tvister stater emellan avgjordes på ett civiliserat sätt genom att statsmän satte sig ned och resonerade sig fram till förnuftiga lösningar inom ramen för internationella regler satta av exempelvis FN. Vilket hyckleri!
Efter Sovjets och Östblockets sammanbrott infördes nya regler. Men det var USA:s regler – baserade på supermaktens styrka. Låt oss i all korthet påminna om de krig som USA (tillsammans med Nato eller Nato-länder) kom att föra utan något som helst stöd från FN: bombningarna av Belgrad och andra delar av Serbien och Montenegro under 78 dagar 1999, invasionen av Afghanistan under de tjugo åren 2001-2021 samt invasionen av Irak 2003-2011 (fast USA:s militära närvaro i Irak har aldrig upphört). Inför invasionen av Afghanistan sade USA:s dåvarande president George W. Bush bland annat följande: ”Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna” (”Either you are with us, or you are with the terrorists”). Så uttalar sig en stormakt som inte tillåter någon opposition från andra stater. President Bush gjorde uttalandet för att tvinga andra länder att sluta upp bakom USA i deras ”krig mot terrorismen”. Problemet var bara att det inte var Afghanistan som låg bakom terroristattackerna mot USA den 11 september 2001. Men i den ”regelbaserade” världsordningen som då rådde var det alltså USA:s regler som gällde.
USA:s hotfulla hållning fick en rad länder att skicka trupper för att stödja invasionen av Afghanistan. Till dessa hörde Danmark och Sverige. Vi ska tillägga att USA, efter 20 år och till priset av många, många döda (främst civila afghaner), förlorade kriget och tvingades lämna landet hals över huvud i augusti 2021. Det som nu faller samman är inte någon regelbaserad världsordning. Det som faller samman är de regler som USA satte, för världen, under en epok då USA:s styrka var så överlägsen att inga andra större stater ifrågasatte dessa regler.
Bristen på ett tredje, arbetarbaserat, alternativ
Vi började med att säga att USA och Israels krig mot Iran måste ses mot bakgrund av den pågående kraftmätningen mellan USA och Kina. Vi har försökt visa detta. Men det finns även en annan faktor som spelar en enormt viktig roll när det gäller denna konflikt. Det är bristen på ett politiskt alternativ – av en arbetarrörelse i form av starka och stridbara fackföreningar, samt av partier med ett anti-kapitalistiskt program – för vilka internationell solidaritet är en uppmaning till verklig handling och inte en tom paroll. De politiska systemen, både i USA och i Iran, måste utmanas av en inhemsk opposition. Detta kräver ett politiskt alternativ.
Skulle det verkligen finnas ett tredje politiskt alternativ i USA, ett verkligt arbetarparti, skulle Trumps krig kunna innebära en gyllene chans att utmana såväl MAGA-republikanerna som det demokratiska partiet. Dessa båda partier är formade av Big-business till att gå deras ärenden. Historien visar att båda republikaner och demokrater har använt sig av militär överallt på jorden om den amerikanska imperialismens intressen varit hotade. Detta gäller för Donald Trump men också för Joe Biden samt för nästan alla tidigare presidenter så långt någon kan minnas.
Rekordlågt stöd för Trumps krig
Men det finns en mycket viktig skillnad mellan det krig som Trump nu har startat och tidigare krig. Trump är den första president som har dragit in USA i ett krig utan att kunna visa på ett folkligt stöd i opinionsmätningarna. Vanligtvis brukar amerikanerna sluta upp bakom presidenten då denne skickar ut trupper i strid. Det som har gjort att presidenterna har förlorat sitt stöd är om krigen drar ut på tiden, de egna förlusterna ökar och segern framstår som avlägsen. Men detta krig har aldrig haft något stort stöd. Stödet för bombningarna av Iran varierar från endast 27 procent (Reuters/Ipsos) till 41 procent (CNN). Detta stöd är långt mindre än vad tidigare presidenter haft.
Låt oss jämföra med tidigare krigsutbrott. New York Times skrev följande den 6 mars i år: ”Sedan Andra världskrigets slut har presidenter haft folkligt stöd vid krigsutbrott eller vid inledningen av militära operationer i Korea, Vietnam, Grenada, Kuwait, Somalia, Bosnien, Haiti, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen and Syrien. Stödet i Gallups opinionsmätningar har varierat från 51 procent för Bill Clintons intervention i Kosovo 1999 … till 83 procent for George H.W. Bush krig med Irak 1991 och 90 procent för George W. Bush krig i Afghanistan 2001.”
Med tiden minskade stödet för många av dessa krig eller militära operationer då de drog ut på tiden, de egna förlusterna ökade och segern verkade osäker. Skälet till att detta krig har ett så litet stöd redan från början beror sannolikt på den amerikanska opinionens negativa erfarenheter från tidigare krig i Mellanöstern. Ta bara de 20 åren i Afghanistan. Eller erfarenheterna från Irak 2003, o s v.
Det är bland annat mot denna bakgrund som vi skriver att Trumps krig mot Iran utgör ett sällsynt vågspel. Ett annat skäl är den effekt detta krig kan komma att få på världsekonomin. Ett tredje skäl är Irans, åtminstone delvis, lyckade angrepp på de enormt dyra satsningar som har gjorts på servrar och AI-infrastruktur i länder som Förenade Arabemiraten och Bahrain. (Vi återkommer till dessa aspekter av kriget).
Vad dör soldaterna för?
Men till detta ska läggas Trump-administrationens uppträdande. Då soldater stupar vill vänner och anhöriga veta varför. Här kommer Trumps arrogans att slå tillbaka mot honom själv och hans medarbetare. Först förklarade han angreppet med den iranska regimens brutala dödande av civila runt jul och nyår, efter detta gled motiveringen över till att handla om Irans kärnvapenprogram, sedan följde förklaringen att USA skulle bomba fram en ny regim – fast ansvaret för själva regimbytet lades på iranierna. Efter detta meddelade Trump att han talat med kurder i Iran och Irak och att han eventuellt skulle beväpna dessa för att få ”boots on the ground”. Men sedan har Trump plötsligt ändrat sig på den punkten – kurderna ska inte dras in, i alla fall inte av USA – och därför hänger regimskiftet i luften samtidigt som bomberna fortsätter att falla och människor fortsätter att dö.
Detta är i princip ett nytt besked varannan dag när det gäller USA:s syfte med kriget mot Iran. Trumps uppträdande kommer inte att tillgodose frågorna från släktingar och vänner till de stupade. Särskilt inte om kriget drar ut på tiden.
Om kriget drar ut på tiden och förlusterna ökar för USA och för supermaktens allierade (även ekonomiskt) – samtidigt som utsikterna till en avgörande seger verkar små – kan detta bli ett verkligt impopulärt krig. Därför betonar vi att om det fanns ett alternativ till MAGA-rörelsen och det demokratiska partiet skulle ett sådant inte endast ha en möjlighet att hävda sig i mellanårsvalen i november. Ett arbetarparti baserat på fackföreningarna och på andra folkliga rörelser skulle ha en möjlighet att skapa en helt ny politisk rörelse i USA – en kraft som på sitt program bl a skulle ha solidaritet med den existerande arbetaroppositionen i Iran. Vi tänker först och främst på de modiga bussförarna i Teheran. Sådana kontakter, på bred front, skulle revolutionera det iranska folkets syn på amerikaner och det amerikanska folkets syn på iranier. Detta skulle göra kriget ännu mindre populärt och samtidigt underminera Trumps ställning.
Idag finns det inget tredje alternativ i form av ett arbetarparti i USA. Men Trumps krig skulle kunna lägga en grund till ett sådant – ett revolutionerande alternativ till dagens två partier för Big business.
Uppgiften kan tyckas oändligt svår. Men vad är alternativet? Det har förts krig i Mellanöstern sedan slutet på Andra världskriget. I 80 år. Det enda de nuvarande regimerna i USA, Israel och i religiösa diktaturer som Iran kan erbjuda är ytterligare 80 år av krig och förstörelse, hat och död. Arbetarpartiet stöder bildandet av ett nytt brett arbetarparti i USA som sätter rätten till allmän sjukvård, fackliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor före militär upprustning och nya krig för kontroll av oljan i Mellanöstern. Vi ger även vårt fulla stöd till den modiga arbetaroppositionen i Iran.
- För bildandet av ett tredje, arbetarbaserat, parti i USA,
- Ned med den religiösa diktaturen i Iran – för en demokratiskt socialistisk republik,
- Nej till ett nytt krig över kontrollen av oljan i Mellanöstern.