Denna artikel publicerades ursprungligen på Socialistworld.net den 27 mars 2026.
I slutet av mars 2026 hade USA:s och Israels krig mot Iran utvecklats till den farligaste konflikten i Mellanöstern på flera decennier. Den konflikt som började den 28 februari 2026 med att Israel dödade Irans högste ledare och med USA:s långdistansangrepp mot ett stort antal militära anläggningar, har exploderat till en sammanflätad konfrontation på en rad olika fronter. Konflikten sträcker sig nu från Persiska viken till Libanon, från Hormuzsundet till östra Medelhavet och in i själva hjärtat av USA:s inrikespolitik.
Kriget orsakar nya spänningar och splittringar i Europa och mellan olika Nato-medlemmar samt ökade spänningar med andra makter som Ryssland och Kina. Det mesta pekar på att den amerikanska imperialismen har agerat i övermod och gjort en rad felbedömningar av situationen. Följden har blivit att tusentals människor har dödats i Iran. I Libanon fortsätter Israel sina angrepp, där man redan har dödat hundratals människor sedan 2024, trots ett formellt eldupphör. Israels markoperationer och de facto erövring av delar av Libanon utgör den mest betydande utvidgningen av den israeliska militära närvaron i Libanon sedan ockupationen 1982–2000.
Hizbollah har genomfört ett storskaligt raketangrepp mot israeliska styrkor. Trots att den israeliska militären riktat en rad hårda slag mot Hizbollah de senaste åren har milisen fortfarande betydande resurser. Israel har slagit till mot mål i Beirut och södra Libanon. Den libanesiska regeringen har försökt tygla Hizbollah och offentligt fördömt deras handlingar. Men detta visar bara på den libanesiska regeringens och dess väpnade styrkors svaghet när det gäller att kontrollera situationen. Ju längre konflikten fortsätter i Libanon, desto större är risken för en bredare konflikt mellan landets religiösa och etniska grupper – vilket riskerar att leda till ett nytt inbördeskrig.
Israels brutala angrepp har skapat en katastrof för det libanesiska folket. Över en miljon libaneser, nästan 20 procent av befolkningen, har tvingats lämna sina hem. Bostadsområden i Beiruts södra förorter har bombats upprepade gånger, och det finns rapporter om att många familjer har utplånats. FN har varnat för att Israels evakueringsorder som omfattar stora områden mellan floderna Litani och Zahrani kan utgöra tvångsförflyttning, vilket är att betrakta som ett krigsbrott.
Detta saknar dock betydelse för den extremt högerinriktade israeliska regeringen. Försvarsminister Israel Katz har uttryckligen förklarat att de libanesiska civila som fördrivs inte kommer att tillåtas återvända till södra Libanon förrän ”israelernas säkerhet är garanterad”. Human Rights Watch har sagt att denna politik riskerar leda till vad som är att betrakta som ”olaglig tvångsförflyttning”. Detta påminner om de brutala metoder som använts av den israeliska militären på Gazaremsan, Västbanken och i områden som Israel ockuperar i södra Syrien. Israels finansminister Bezalel Smotrich, från det högerextrema partiet Tkuma, lade upp en video där han förklarade att han skulle förvandla delar av Libanon ”till ett nytt Gaza” samtidigt som Israel beordrade hela befolkningen i södra Libanon att fly.
Trots USA:s och Israels ansträngningar att avsätta den iranska regimen och tvinga fram ett regimskifte, sitter den religiösa diktaturen kvar vid makten. Den iranska militären har utan tvekan skakats av mordet på landets högste ledare och av att olika nivåer av statligt och militärt ledarskap har utplånats. Det ryktas att den nye högste ledaren, Mojtaba Khamenei, är allvarligt skadad och att han därför inte har visat sig offentligt. En oavsiktlig konsekvens av denna ”mordpolitik” från USA:s och Israels sida har dock enligt uppgift lett till att en hårdför fraktion inom det Islamiska revolutionsgardet har stärkts. Revolutionsgardet har enligt en rad källor fått en större kontroll över politiken och krigsstrategin. Detta har resulterat i ett mer hårdfört svar på USA:s och Israels angrepp, liksom ett avvisande av förhandlingar. Den iranska regimen verkar ha förberett sig för ett krig av denna typ under en längre tid och hade effektiva planer för en mer decentraliserad befälsstruktur.
Revolutionsgardet hävdar att kriget är en existentiell konflikt och kamp för landets suveränitet. De har svarat med en störtflod av drönare och missiler mot Israel och Gulfstaterna. De har även chockat sina fiender genom att avfyra en långdistansmissil mot ön Diego Garcia i Indiska oceanen, där en amerikansk och brittisk militärbas är stationerad. Ön ligger 2 000 kilometer från Iran och därmed mycket längre bort än vad västmakterna trodde att de iranska robotarna kunde nå.
Den iranska regimen samordnar också sina motangrepp över hela den s.k. ”motståndsaxeln” – vilket involverar Hizbollah i Libanon, shiitiska miliser i Irak och Houthi-rebellerna i Jemen. Houthierna drabbades av stora bakslag förra året till följd av israeliska och amerikanska attacker och har ännu inte agerat på ett tydligt sätt. Det är mycket möjligt att den iranska regimen håller Houthi-styrkorna i reserv, redo att använda dem för att slå till mot sjöfarten i exempelvis Röda havet, och därmed öppna en ny front.
Förra veckan uttalade Trump långtgående hot som gick ut på att om Iran inte öppnade Hormuzsundet inom 48 timmar skulle han rikta ett omfattande angrepp mot Irans infrastruktur, inklusive elförsörjningen. Dessa hot om brott i masskala mot civilbefolkningen var en betydande eskalering i den amerikanska imperialismens propaganda. Hoten speglade Vita husets frustration över att dess övermodiga och äventyrliga angrepp har lett till att Hormuzsundet i praktiken har stängts. Trump hade även krävt att Nato-makterna och andra allierade skulle använda sina militära styrkor för att möjliggöra säker passage för oljetankfartyg. Ingen av de så kallade allierade var dock beredda att utsätta sina styrkor för en sådan fara.
Hormuzsundet som krigszon
Hormuzsundet utgör ett lätt mål för Iran. Med riktiga minor eller falska attrapper sporadiska attacker mot sjöfarten kan Iran tvinga fram en stängning av sundet. Västmakterna är rädda för att dras in i en längre konflikt.
Trump gick till hårt angrepp mot Iran efter att ha insett att han inte skulle få det avgörande stödet från västmakterna. Den iranska regimen svarade dock omedelbart att om Trump fullföljde sina hot skulle de svara med samma mynt mot infrastruktur samt olje- och gasanläggningar i Gulfstaterna, inklusive angrepp mot de avsaltningsanläggningar som är livsviktiga i regionen.
Marknadernas skarpa reaktion på Trumps hot, som ledde till en kraftig uppgång i priset på olja och gas samt enorm volatilitet på marknaden, tvingade Trump att återigen dämpa tonen och inom loppet av några timmar sa han att konstruktiva samtal pågick mellan USA och det iranska ledarskapet. Teheran förnekar att några sådana samtal äger rum. Mycket talar dock för att mellanhänder som Pakistan och Turkiet förmedlar meddelanden mellan de stridande parterna.
USA har skickat en 15-punktsplan för vapenvila till Teheran via dessa parter. Planen kräver bland annat att Irans kärnkraftsprogram avslutas, en begränsning av landets missiler, ett återöppnande av Hormuzsundet och att sanktionerna endast skulle hävas efter att andra krav uppfyllts. Teheran avvisade 15-punktsprogrammet helt och hållet. De lade istället fram motkrav som krävde ett slut på morden på dess ledare, ersättning för krigsskador, garantier mot framtida angrepp från USA och Israel samt ett erkännande av Irans suveränitet över Hormuzsundet.
Det iranska ledarskapet sa rakt ut: ”Vi har inte för avsikt att förhandla”. Detta betyder naturligtvis inte att någon form av preliminära samtal inte kan äga rum bakom kulisserna, men just nu finns det inga tecken på några seriösa samtal och en vapenvila verkar osannolik i detta skede.
Trots Trumps tal om potentiella fredssamtal skickar den amerikanska militären fortfarande tusentals nya amerikanska soldater till regionen. Det är fullt möjligt att den amerikanska militären kommer att sätta marktrupper, exempelvis i form av s.k. kirurgiska operationer riktade mot bland annat Khargön, en strategiskt viktig iransk ö i norra Persiska viken som hanterar omkring 90 procent av Irans oljeexport. Det är också möjligt att specialstyrkor och andra trupper också skulle kunna skickas in i delar av Iran. Detta skulle inte vara enkelt och skulle riskera att dra in USA i ett begränsat markkrig i vissa områden.
En mer omfattande landinvasion i stil med den vi såg under Irakkriget 2003 skulle vara ett enormt vågspel med oöverskådliga konsekvenser för den amerikanska imperialismen och är därför mindre trolig. Det skulle förmodligen innebära att USA dras in i ett utdraget militärt moras som skulle få ännu mer katastrofala konsekvenser än Irakkriget. Iran är geografiskt större än Irak och har en befolkning på över 90 miljoner. Drygt hälften av befolkningen är perser, med andra betydande etniska och nationella grupper. Ett sådant drag från USA:s sida skulle sannolikt leda till en fullständig stängning av Hormuzsundet (för närvarande tillåter Iran selektivt vissa oljetankfartyg att passera). Effekterna på världsekonomin skulle bli oöverskådliga och sannolikt leda till en djup recession eller till och med en nedgång.
Snabb utväg?
Det spekuleras i att Trump letar efter en snabb utväg ur konflikten, eventuellt genom att göra tomma påståenden om att man uppnått ”fullständig seger”. Ett sådant agerande är ingen omöjlighet mot bakgrund av det sätt på vilket USA inledde kriget och med tanke på att Trump inte verkar ha någon realistisk reservstrategi. Dessutom känner olika delar av det amerikanska etablissemanget och kapitalistklassen av de allvarliga konsekvenserna av konflikten och önskar en snabb lösning. Men som med alla konflikter måste prognoserna förbli mycket osäkra. Om Trump skulle försöka ”smita” ut ur konflikten vore det ett hårt slag mot både hans egen och den amerikanska imperialismens prestige och auktoritet globalt, vilket skulle riskera att få allvarliga konsekvenser.
Ilan Goldenberg på tidskriften Foreign Affairs (amerikansk webbplats, 23 mars 2026) beskriver hur inga av de möjliga scenarierna för Trump är goda: ”De amerikanska styrkorna kan fastna i luft- och sjöoperationer som drar ut på tiden i månader eller år, medför stigande kostnader för den globala ekonomin, destabiliserar Mellanöstern i stort och lägger en växande börda på civilbefolkningen i Iran, Israel, Libanon och bortom. Liksom i tidigare konflikter gynnar den asymmetri som ligger i krigets kärna den svagare parten. För att USA ska uppfattas som segrare måste landet uppnå både omfattande och mångtydiga mål – regimskifte eller ett Iran som är så svagt att det inte kan destabilisera regionen eller störa de globala oljemarknaderna. För Iran kan seger helt enkelt innebära överlevnad och förmågan att åsamka den globala ekonomin kostnader genom sporadiska attacker som dramatiskt begränsar passagen genom Hormuzsundet eller skadar den känsliga och livsviktiga oljeinfrastrukturen i Gulfstaterna.”
Goldenberg avslutar: ”Det blir allt tydligare att den nuvarande amerikansk-israeliska kampanjen med missil- och drönarattacker inte är på väg att störta regimen. Den kommer inte heller att helt slå ut Irans konventionella kapacitet så att Teheran inte kan störa trafiken genom Hormuzsundet eller hota anläggningar som är vitala för den globala energihandeln. USA kan nu känna en önskan att eskalera, eventuellt genom att använda markstyrkor för att ta över iranska anläggningar och territorium eller stödja separatiststyrkor runt om i landet. Men riskerna med dessa former av eskalering överväger långt de möjliga vinsterna. I detta läge, med en skakig global ekonomi och ett Mellanöstern i uppror, är Washingtons bästa val inte att ytterligare engagera sig i ett krig som man lättvindigt gått in i, utan att hitta en väg ut.”
De stora svängningarna på marknaderna visar på situationens instabilitet (det spekuleras i att Trump gör sina mest krigiska uttalanden när börserna är stängda). De fullständiga potentiella ekonomiska konsekvenserna av konflikten börjar nu visa sig och sträcker sig bortom bara energipriserna. Stängningen av Hormuzsundet hindrar inte bara oljeleveranser utan även transporten av konstgödsel. Detta riskerar att slå hårt mot livsmedelsproduktionen, vilket riskerar att drabba fattigare länder oproportionerligt hårt. Dessutom hotas många andra delar av de globala produktionskedjorna av störningar, vilket riskerar att leda till omfattande ökningar av levnadskostnaderna.
Stagflation
Ekonomer har slagit larm om risken för stagflation – en kombination av ekonomisk stagnation och stigande inflation. Detta riskerar att få omfattade konsekvenser, bland annat när det gäller konflikter på arbetsmarknaden. En stor inflation innebär att löntagarna tvingas ta strid för högre löner för att de stigande priserna inte ska leda till en sänkt levnadsstandard. Sådana förhållanden ledde till en omfattande strejkvåg i delar av Europa under inflationsåren 2022 och 2023.
Stagflation riskerar också att leda till ökad arbetslöshet, vilket arbetsgivarna alltid kan försöka använda som ett hot mot de som har arbete. En sådan utveckling kommer dock också att leda till ett mer allmänt missnöje och oro bland knegare och låginkomsttagare, vilket kan leda till bredare proteströrelser mot nedskärningar och militär upprustning.
De senaste dagarna har också visat på möjligheten till en mer direkt konfrontation mellan Gulfstaterna och Iran. De reaktionära, despotiska monarkierna i Gulfstaterna, som är sunnimuslimska, har länge motsatt sig den shiamuslimska iranska regimens inflytande, men har varit försiktiga med att inleda någon öppen konflikt. Den 26 mars hänvisade dock en gemensam deklaration från Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) till sin ”fullständiga och inneboende rätt till självförsvar”. Uttalandet fördömde Irans ”uppenbara och kriminella angrepp” och förklarade att länderna ”kan vidta alla nödvändiga åtgärder för att försvara sitt territorium”. Detta följer på angrepp utförda av Iran och dess ombud som har drabbat gasterminaler i Qatar, oljeanläggningar i Saudiarabien samt hamnar och sjöfartsleder i Förenade Arabemiraten och Oman.
Gulfstaterna fruktar nu att dessa fortsatta attacker, tillsammans med stängningen av Hormuz, ska strypa deras ekonomier. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har redan glidit mot direkt militärt engagemang. Det rapporteras att Riyadh i tysthet har beviljat USA tillträde till King Fahd-flygbasen, vilket markerar en kraftig upptrappning. Ledare i Förenade Arabemiraten uppmanar GCC till aktivt ingripande. Analytiker i regionen varnar för att Gulfstaterna kan gå med i kriget om Iran överskrider s.k. röda linjer som att slå till mot avsaltningsanläggningar och elnät eller annan kritisk infrastruktur. Ett sådant scenario skulle kraftigt eskalera kriget i regionen.
Det har uppstått splittring inom EU och Nato kring kriget mot Iran. Kriget har blottlagt avsaknaden av en enad europeisk politik. Europeiska ledare, och andra makter som Japan, vägrade att gå med på Trumps uppmaning att hjälpa till att säkra Hormuzsundet och avvisade utplacering av flottstyrkor, samtidigt som vissa kritiserade kriget som olagligt. Spaniens premiärminister, Pedro Sanchez, har offentligt fördömt konfliktens laglighet och motivering.
Natos generalsekreterare, Mark Rutte, väckte dock ilska bland vissa europeiska makter efter att ha stött Trumps begäran om stöd. Detta orsakade en motreaktion bland EU:s regeringar och en fördjupning av splittringen mellan EU:s ledare och Natos institutioner. Detta kommer troligen att stärka försöket att gå mot en europeisk EU-baserad armé, som leds av Frankrike. En sådan ”EU-armé” skulle dock aldrig kunna agera samstämmigt, med tanke på att Europeiska unionen består av separata nationalstater vars intressen ibland sammanfaller men ofta kolliderar.
Europeiska ledare nervösa
Många europeiska ledares försök att skapa ett visst avstånd mellan sig själva och Trumps enormt impopulära krig undergrävs i många fall av att de tillåter att marinbaser används av den amerikanska militären. Vissa europeiska makter, som Storbritannien, hävdar också att de har ”rätt” att vidta så kallade defensiva åtgärder mot Iran. Även om de europeiska ledarna är lyhörda för den allmänna opinionen på kontinenten, som överväldigande är emot kriget (precis som internationellt), vill de inte helt bryta med USA, som fortfarande är den främsta finansiären av Nato och alliansens starkaste medlem.
I USA har kriget utvecklats till att bli den största politiska krisen under Trumps andra mandatperiod. De flesta amerikaner motsätter sig kriget. Trots att en majoritet av den självidentifierade ”MAGA-basen” sade sig stödja kriget i tidiga opinionsundersökningar är det tydligt att sprickor börjar uppstå. Kända MAGA-personligheter som Tucker Carlson, Megyn Kelly och Steve Bannon har fördömt kriget som ett ”svek” mot löftet om ”inga fler utländska krig” som upprepades gång på gång under Trumps valkampanj. I takt med att de amerikanska förlusterna ökar och kriget fortsätter utan något tydligt slut och med risk för allvarlig eskalering, kan stödet inom MAGA-rörelsen sjunka kraftigt. Att den Trumptrogne Joe Kent, tidigare soldat i USA:s specialstyrkor, avgick som chef för det nationella centret för terrorismbekämpning på grund av kriget i Iran blixtbelyste de interna oenigheterna inom Trumps egen administration.
Stora delar av den amerikanska befolkningen ser kriget som något som leder till stigande bränslepriser och en allmän inflationsuppgång. Detta kan leda till strejker, social oro och växande motstånd mot kriget. Redan nu leder den drakoniska politik som Trumps administration bedriver, som bland annat tagit sig uttryck i migrationspolisen ICE brutala agerande, till att allt bredare skikt av samhället motsätter sig utvecklingen och aktivt protesterar.
Kriget mot Iran har också fått återverkningar i Östasien. Den taiwanesiska regeringen har offentligt uttryckt oro över den snabba förbrukningen av amerikanska precisionsmissiler. Det uppskattas att ”år av missilproduktion” förbrukades redan under krigets första sex dagar. De styrande i Taiwan varnar för att detta riskerar att urholka avskräckningen mot Kina, eftersom de anser att en jämvikt vad gäller tillgång till missiler är avgörande för att undvika konflikt med Kina.
Kinas regim har historiskt sett hävdat att Taiwan är en del av Kinas territorium, och har en långvarig hållning att öns territorium bör återintegreras i den kinesiska staten. Den kinesiska regimen har utnyttjat att USA är upptaget i Mellanöstern. Det rapporteras att den kinesiska militären har ökat sina intrång i form av överflygningar i närheten av Taiwan och att regimen analyserar USA:s reaktioner i Mellanöstern för att dra lärdom inför en potentiell framtida konflikt. Det taiwanesiska styret är oroliga över att Kina anser att det är dags att utöva påtryckningar nu när de amerikanska styrkorna är upptagna på annat håll. En läckt analys från Pentagon med titeln ”Overmatch Brief” varnade för att Kina, i en konflikt om Taiwan, tidigt skulle kunna lamslå de amerikanska styrkorna med hjälp av långdistansprecisionsmissiler, en risk som nu förvärrats av USA:s minskade missilbestånd efter insatserna mot Iran. Även om en konflikt om Taiwan inte är överhängande och alla stridande parter är medvetna om att den skulle kunna leda till katastrofala konsekvenser för regionen och globalt, förvärras spänningarna kring öns framtid av kriget mot Iran.
Kina och Ryssland
Ukrainas president Zelenskyj har också uttryckt oro över att USA:s fokus på kriget i Iran gör det möjligt för Ryssland att göra militära framsteg. Värdefulla militära resurser har koncentrerats till Mellanöstern. Zelenskyj har också klagat på att den kraftiga ökningen av energipriserna gynnar Rysslands olje- och gasindustri och tillför medel till dess krigsmaskin. Putin kommer säkerligen inte att ha någon brådska med att inleda några samtal som leder till ett eldupphör med Ukraina. Zelenskyj har sagt att amerikanerna inte står under något tryck alls när det gäller behovet av samtal. Putin kommer att utnyttja detta tillfälle för att försöka erövra mer territorium på slagfältet i Ukraina och ytterligare befästa de ryska framgångarna. Samtidigt har Putin haft fräckheten att framställa sig själv som en potentiell medlare i kriget mellan USA, Israel och Iran.
Rapporter i västmedia hävdar att Putin snart kommer att skicka toppmoderna drönare till Iran, vilket kan göra deras angrepp mot Israel och Gulfstaterna mer effektiva. Förra året undertecknade Ryssland och Iran ett avtal om att bistå varandra militärt. Detta innebar dock inte att Ryssland var skyldigt att undsätta Iran militärt i en krigssituation.
Medan Trump har skrutit med att USA nu är självförsörjande på energi, har de stigande olje- och gaspriserna en dominoeffekt på hela den globala ekonomin, inte minst USA. Stängningen av Hormuzsundet har en stor inverkan på försörjningskedjorna. Allt detta påverkar många aspekter av världsekonomin, inklusive USA. En femtedel av världens olja passerar genom Hormuzsundet. Oljepriset (Brent) översteg nyligen 100 dollar, och prognoserna pekar på att priset kan stiga upp mot 150 dollar även om kriget skulle få ett omedelbart slut. De globala marknaderna fruktar en upprepning av 1970-talets oljekris, men i en potentiellt större skala, med tanke på dagens bräckliga försörjningskedjor.
Trots den enorma krigsförstörelsen och den ständigt växande katastrofen har ingen av de stora aktörerna en hållbar exitstrategi (strategi för att avsluta kriget). Israel strävar efter att störta den iranska regimen och krossa Hizbollah i Libanon. Man försöker skapa en så kallad ”ny verklighet” i södra Libanon. Detta riskerar en långvarig blodig och utdragen ockupation, likt tidigare invasioner av Libanon, och att destabilisera regionen ytterligare.
Den iranska regimen har hittills överlevt bombningarna samtidigt som den visat sin förmåga att slå tillbaka. Men oavsett om kriget slutar förr eller senare har regimen ett sjunkande socialt stöd och kommer att ställas inför en uppgörelse med sin egen befolkning.
Trump trodde att han kunde föra ett kort, avgörande krig, särskilt efter sin militära operation i Venezuela i början av året. Iran är dock inte Venezuela, som har en svag militär och där den amerikanska imperialismen hade odlat kontakter med en falang inom regimen. Istället står Trump nu inför att dras in militärt, ekonomiskt och politiskt i en eskalerande konflikt. Ju längre detta fortsätter, desto mer kommer hans stöd i USA att urholkas. Republikanerna kan få stryk i mellanårsvalet.
Men Trump kommer inte bara att lämna walkover. Han slår desperat omkring sig och försöker sig på mer repressiva och odemokratiska åtgärder, som den s.k. ”Save America Act”, som i praktiken är ett försök att manipulera mellanårsvalet. En väldig polarisering och politisk kamp står för dörren.
Om Trump blir en stor belastning i ögonen på delar av administrationen och de amerikanska ekonomiska eliterna kan åtgärder vidtas för att avsätta honom, eventuellt med hänvisning till hälsoskäl.
Trump – ett symptom på den amerikanska kapitalismen
Även om Trump som individ agerar på ett nyckfullt, oförutsägbart, bombastiskt och motsägelsefullt sätt, är han ett symptom på det amerikanska kapitalismens och imperialismens tillstånd. Medan USA har en enorm eldkraft, vilket har visats under de senaste veckorna i Mellanöstern, är det i relativa termer en supermakt på nedgång. Kinas uppgång, ekonomiskt och i allt högre grad militärt, markerar en djupgående omfördelning av maktbalansen internationellt. Den amerikanska kapitalismens andel av världsmarknaden har minskat under årtionden. Trump representerar en aggressiv och oligarkisk falang inom den amerikanska kapitalismen som avstår från de normala diplomatiska finesser och de borgerliga rättsliga ramar som gällde under tiden efter andra världskriget för att driva amerikanska imperialistiska mål. Avgörande är att detta inkluderar försöken att ta kontroll över Irans olja och gas. Detta har varit en långvarig politik för den amerikanska imperialismen. Förutom oljan och gasen ligger Iran i en strategiskt viktig del av världen mellan Asien och Europa och intill viktiga sjöhandelsvägar.
Kriget mot Iran har utlöst en kris för hela den imperialistiska världsordningen, vilket orsakar militär och ekonomisk oro samt geopolitisk omfördelning. Varje dag som kriget pågår tillförs nya lager av motsättningar och risker för felberäkningar, samt enorma förluster av människoliv och infrastruktur. Detta är en dyster påminnelse om att krig som uppstår ur imperialistiska rivaliteter, äventyr och ambitioner ofta sträcker sig långt bortom sina ursprungliga mål. Globalt står arbetarklassen inför inflation och krigsdrivna ekonomiska chocker. Det enda som kan utmana de ändlösa imperialistiska konflikterna och de ständiga kapitalistiska kriserna är organiserade protester ledda av fackföreningar och andra arbetarorganisationer.
Niall Mulholland
Översättning Davis Kaza