I slutet av februari rasade en debatt om huruvida en prokurdisk aktivists aktion utgjorde olaga hot eller en del av yttrandefriheten. Debatten reste även frågor om inblandning från Erdogans regim i Turkiet.
Bakgrunden var att en aktivist tillhörande den prokurdiska gruppen Rojavakommittéerna placerade äpplen med påmålade Hitleransikten utanför migrationsminister Johan Forsells bostad. Senare gjorde aktivisten en ytterligare aktion, denna gång utanför bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousas bostad. En docka placerades ut föreställande en IS-soldat som höll ett avhugget dockhuvud i ena handen och en gummikniv i den andra.
Den kände kriminologen Leif GW Persson ställde sig på aktivistens sida och ansåg att aktionen låg inom yttrandefrihetens gränser. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard uttalade sig istället skarpt kritiskt. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke ifrågasatte om åklagarens brottsrubricering ”olaga hot” verkligen skulle hålla för en fällande dom. Funcke ifrågasatte även om inte utrikesministerns offentliga kritik i ett pågående mål kan uppfattas som ett försök att påverka rättsprocessen.
Aktivisten nekade till att han skulle ha för avsikt att hota ministrarna. Han menade att det var en politisk aktion riktad mot Sveriges samarbete med regeringen i Syrien. Denna regering har en bakgrund i den islamistiska terroriströrelsen al-Qaeda och fördriver kurder från delar av Syrien. Utfallet blev att Solna tingsrätt dömde aktivisten till villkorlig dom för olaga hot och ofredande.
Men en fråga som måste ställas är om fallet har någon koppling till Turkiet. Enligt obekräftade uppgifter i turkisk press ska aktivisten vara samma person som deltog i aktionen med den upp- och nervända dockan som föreställde Turkiets president Erdogan. Denna aktion ägde rum i januari 2023 – och utgjorde en protest mot hur den svenska regeringen kröp för Erdogan under processen då Sverige skulle bli medlem i Nato. Sedan denna aktion har företrädare för Rojavakommittéerna varit kända för både turkisk och svensk säkerhetstjänst.
Ett resultat av den svenska regeringens kryperi för Erdogan var att säkerhetssamarbetet mellan Turkiet och Sverige har intensifierats och bygger på att båda länderna tillgodoser varandras intressen. Sverige vill se krafttag mot gängkriminella med bas i Turkiet, medan Erdogan vill se krafttag mot personer anslutna till kurdiska rörelser, som Turkiet anser utgöra ”säkerhetshot”.
Från Turkiets sida är det möjligt att domen mot aktivisten inte bara uppfattas som en rättslig åtgärd, utan att det ses som att Sverige ”levererar” i säkerhetssamarbetet. Må så vara att Erdogan hade hoppats på ett betydligt hårdare straff. Vi ställer oss frågan: Var är etablerad medias granskning av denna fråga?