Konflikten USA vs. Iran kan försätta världen i den farligaste situationen sedan Kubakrisen 1962. Ingen av de två parterna kommer att sluta som vinnare. Detta är den första artikeln av två som handlar om kriget och dess konsekvenser.
Det är nu mer än sju veckor sedan USA och Israel inledde massiva flygangrepp mot Iran den 28 februari. Angreppen skedde samtidigt som USA och Iran satt i förhandlingar med varandra i Genève. Nästan alla förutsatte att målet med förhandlingarna var att lösa motsättningarna mellan de båda länderna utan en ny militär konflikt. Men det visade sig att målet för USA och Israel var något annat. Dessa två staters ledare tog tillfället i akt och försökte utplåna så många iranska forskare samt militära och civila ledare som möjligt. USA och Israel var framgångsrika. De lyckades bland annat döda Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei. Men angreppen har haft ett pris. De har skapat en djup misstro, inom den iranska regimen, när det gäller USA:s syften med att kalla till nya förhandlingar under april månad. Detta är inte konstigt. USA och Israel agerade nämligen på samma sätt i juni ifjol.
Även i juni 2025 pågick förhandlingar mellan USA och Iran. Och även då tog USA och Israel tillfället i akt för att, genom våldsamma bombanfall, försöka utplåna en rad nyckelpersoner och installationer med anknytning till Irans kärnkraftsprogram. Över 30 av Irans viktigaste forskare, specialister och militärer knutna till kärnkraftsindustrin beräknas ha dödats under fjolårets anfall. Därför råder det idag, tveklöst, en mycket djup misstänksamhet inom regimen i Iran. Vis av tidigare erfarenheter – både från i fjol och i år – måste Irans ledare ställa sig frågan om syftet med Trumps inbjudan till nya förhandlingar i april 2026 bara är ett tredje försök att få dem att ”titta åt fel håll” för att USA och Israel ska få ytterligare en chans att döda ännu fler nyckelpersoner och åsamka landet ännu större materiella skador.
En annan viktig faktor är Israels upptrappade angrepp på Libanon. Israels intensiva bombningar inleddes den 2 mars. Angreppen var så våldsamma att cirka 1,2 miljoner libaneser tvingades på flykt. Detta utgör 20 procent av Libanons hela befolkning. Även om vissa libaneser har försökt återvända hem har resultatet av Israels bombräder blivit en humanitär katastrof. Delvis för att många inte längre har något hem att återvända till. Israels bomber har jämnat många hus med marken. Utan kunskap om denna bakgrund kan det vara svårt, kanske omöjligt, att förstå alla motstridiga besked om det kommer att äga rum några nya förhandlingar mellan USA och Iran, eller inte.
Irans motangrepp
Till skillnad från i juni 2025 genomförde Irans ledning kraftfulla motangrepp efter att landet hade blivit angripet i slutet på februari i år. Detta dels genom att avfyra ett stort antal drönare samt ballistiska missiler, dels genom att skicka mer avancerade kryssningsrobotar. Iran förmådde genomföra dessa motangrepp trots att landet drabbats hårt av angreppen från USA och Israel både 2025 och under februari och mars i år. Iran slog till mot såväl Israel som mot en rad gulfstater. Irans missiler och drönare har orsakat påtagliga skador i Kuwait, Saudiarabien och Qatar. I dessa länder har bland annat raffinaderier, petrokemiska fabriker (tillverkar plast, syntetfiber, gummi, lösningsmedel) och avsaltningsanläggningar för dricksvatten skadats.
Dessutom angrep Iran även Förenade Arabemiraten och Bahrain. Där skadades USA-ägda AI-anläggningar och s.k. ”molntjänster” då Iran slog till mot datacentraler och annan digital infrastruktur. Men Irans kraftfullaste motåtgärd har bestått i stängningen av Hormuzsundet för nästan all fartygstrafik. Genom sundet passerar en fjärdedel av all olja och en tredjedel av all naturgas som fraktas via haven. Som sagt: Utan kunskap om denna bakgrund måste det vara svårt att förstå de motstridiga beskeden rörande om det kommer att äga rum några nya förhandlingar mellan USA och Iran, eller inte.
Sprickor mellan USA och EU
Krigshandlingarna har redan lett till höjda oljepriser och störningar av leveranserna. De kraftigt höjda priserna på energi har ökat inflationen. I USA ökade inflationen rekordsnabbt under mars. Inflationen har inte ökat lika snabbt under en enskild månad på fyra år. En snabbare ökning av inflationen sätter press på centralbankerna att bibehålla dagens räntenivå eller höja räntorna. Till detta måste läggas den allmänna osäkerheten som innebär att många planerade investeringar skjuts upp eller helt enkelt uteblir. Effekten av allt detta kan i sin tur leda till en ny allvarlig global recession (ekonomisk nedgång) med ökad arbetslöshet och nedskärningar i olika välfärdssystem som följd.
Effekterna av USA:s och Israels krigshandlingar har skapat djupa sprickor mellan USA och en rad stater runt om i världen. De europeiska staterna, Kina och en rad andra länder försöker sätta press på USA under Trump. Detta i syfte att de krigshandlingar som inleddes den 28 februari ska avslutas och Hormuzsundet åter öppnas.
När denna artikel skrivs existerar vapenvilor både mellan USA och Iran samt mellan Israel och Libanon / Hizbollah. Men alla motsättningar som ledde fram till förhandlingarna i början av 2026 återstår att lösa. Och till de tidigare motsättningarna måste nu läggas de nya, allvarliga, motsättningar som skapats av stängningen av Hormuzsundet (där både Iran och USA ”bidrar”). Hormuzsundet var öppet och utgjorde inte en del av problemen fram till dess att USA och Israel angrep Iran och Libanon. Krigshandlingarna från USA:s och Israels sida har alltså ytterligare förvärrat situationen.
”Vi ska ta dem tillbaka till stenåldern, där de hör hemma” – Donald Trump (1/4-26)
Irans regim har stärkts – Trump försvagats
President Trump hotar Iran. Han har sagt att USA ska bomba dem ”tillbaka till stenåldern”. Han har även hotat med att utplåna en hel civilisation så att den aldrig återuppstår igen. Samtidigt som Trump bygger upp USA:s styrkor ytterligare i närheten av Iran, till synes för att kunna gå in med marktrupper, har presidenten inte kunnat ange ett tydligt skäl till varför han beordrade angreppet den 28 februari. Först påstod Trump att det handlade om att bestraffa den religiösa diktaturen för dess massakrer på den egna befolkningen för de folkliga protester som ägde rum i Iran runt jul- och nyårshelgerna. Sedan ändrade Trump motiveringen till att handla om behovet att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Därefter påstod Trump att syftet var att åstadkomma ett regimskifte. Logiken då var att USA skulle bomba, men att iranierna själva måste göra uppror – medan bomberna föll.
Hotet att bomba Iran tillbaka till stenåldern, och att utplåna iraniernas hela civilisation, visar Trumps totala likgiltighet för ifall iranierna lever eller dör. Hotet visar även ett öppet förakt mot den 5000-åriga civilisation som alla är iranier stolta över. Trump förolämpar alla iranier – både de som är emot och för regimen. Trumps agerande har medfört att den sympati som vissa grupper i Iran uttryckte i början av kriget har falnat. Då Trump nu återigen hotar med att bomba Iran tillbaka till stenåldern och utplåna landets civilisation kommer antalet iranier som tror att hjälp ska komma från USA att minska ytterligare. Den iranska regimen, som tidigare pressades av omfattande protester inifrån och ett ökande tryck utifrån, har kunnat se sin position stärkas. Samtidigt har Trumps position försvagats.
En majoritet är emot kriget
Trycket på presidenten att avsluta kriget växer. Hotet av en allvarlig global ekonomisk kris ökar alltså påtryckningarna utifrån. Samtidigt ökar oppositionen mot kriget hemma i USA. De flesta mätningar (YouGov, CNN, m fl) visar att en majoritet av befolkningen i USA är emot kriget. I början av april stöddes kriget endast av mellan 24 – 40 procent av amerikanerna (Reuters/Ipsos). Över 70 procent av väljarna är emot att skicka marktrupper till Iran. Hela 40 procent av amerikanerna anser att kriget gör USA mindre säkert. Enbart 22 procent anser att det gör landet säkrare. Stödet för den militära insatsen är högre bland MAGA-anhängare. Men undersökningar visar att även en betydande del av republikanerna är kritiska till hur konflikten med Iran har skötts.
Inget av detta bådar gott för Trump och MAGA-rörelsen inför Mellanårsvalen i november. Samtidigt sitter regimen i Iran kvar – säkrare än den 28 februari. Kanske var det Trumps oförmåga att hantera detta växande tryck som fick presidenten att publicera bilder på sig själv som Jesus. Och som gjorde att han hamnade på kollisionskurs med påve Leo XIV. Trump framstår inte som stabil – snarare som labil.
Ständig förvirring kring Trumps utspel
Låt oss ge några exempel på Trumps labila agerande. Fredagen den 17 april påstod Trump att Irans representanter hade ”gått med på allt” i de återupptagna förhandlingarna. Detta inkluderade att de båda länderna skulle arbeta tillsammans för att transportera anrikat uran från Iran till USA. Men representanter för Iran förnekade detta påstående. ”Irans anrikade uran kommer inte att överföras någonstans; att överföra uran till USA har aldrig varit ett alternativ”. Detta sade Esmaeil Baghaei i statlig iransk TV. Baghaei, talesperson för det iranska utrikesministeriet, sade vidare att ”Irans anrikade uran är heligt för oss, precis som Irans jord”. Han sade också att det inte fanns ”någon tvetydighet när det gäller någon del av förhandlingarna; vi har tydligt framfört våra ståndpunkter”.
President Trump, däremot, hade ett betydligt mer optimistiskt tonläge. Förutom att han gav en helt motsatt bild jämfört Baghaei när det gällde frågan om hanteringen av Irans anrikade uran förde Trump, vid flera tillfällen, fram uppfattningen att en uppgörelse mellan länderna skulle kunna nås ”inom de närmaste dagarna”. Trump sade också att fredssamtal ”troligen” skulle kunna hållas redan i början på veckan. Detta tidsschema har spruckit. (Till saken hör också att Trumps agenda ofta verkar skilja sig från hans egna medarbetares). Dessa uttalanden utgör exempel på den ständiga förvirring som blir resultatet då Trump kommenterar utvecklingen och därmed tvingar Irans företrädare att ge sin, ofta mycket annorlunda, bild av verkligheten. Trump underlättar inte känsliga förhandlingar genom sitt tvångsmässiga babblande i tal och på twitter.
Den farligaste situationen sedan Kubakrisen
År 1962 hade Sovjetunionen placerat ut missiler på Kuba, utrustade med kärnvapen, samt byggt avfyrningsramper från vilka kärnvapnen kunde avfyras mot USA:s fastland. Detta låg endast 150 km från Kuba. Bakgrunden till detta var bl a ett misslyckat invasionsförsök av Kuba organiserat av USA via CIA. Kärnvapnens närhet till USA var oacceptabel för president John F. Kennedy som krävde ett tillbakadragande. Detta förde världen närmare ett kärnvapenkrig än någonsin före eller senare. Vi hävdar att inte att situationen idag är lika farlig som 1962. Men vi hävdar att situationen aldrig varit lika farlig, efter 1962, som den är idag. Vi ska förklara varför.
Tre av världens viktigaste militärmakter – alla utrustade med kärnvapen och alla i färd med att rusta sig ännu starkare militärt – befinner sig idag på var sin sida i två blodiga krig. Även om krigen delvis utkämpas via ombud (proxies) står USA på ena sidan samt Ryssland och Kina på den andra, både i Ukraina och i Iran. I Ukraina har USA och Ryssland mätt sin militära styrka med varandra under mer än fyra år. Rysslands soldater befinner sig inte i direkt strid med soldater från USA. Den direkta striden står mellan ryska och ukrainska soldater. Men den ukrainska arméns bästa vapensystem kommer från USA och dessa används sedan länge mot de ryska. Den ryska arméns vapensystem produceras huvudsakligen i Ryssland. Men till saken hör att Ryssland får betydelsefullt stöd både från Kina och Iran. Det handlar bland annat om överföring av militär teknik, försäljning av drönare och ekonomiskt samarbete. Det sistnämnda för att Ryssland ska kunna undgå sanktioner från USA och EU.
Det andra kriget där de tre militära stormakterna står mot varandra är det som inleddes i februari, genom angreppen från USA och Israel, och vars effekter vi har beskrivit både militärt, ekonomiskt och diplomatiskt. När det gäller kriget mot Iran använder USA sina egna soldater och sina egna vapensystem. Iran använder också sina egna soldater och vapen – men backas upp av både Ryssland och Kina. Ryssland bidrar med information från sina satelliter och delar även med sig av militär teknik. Kina stöttar Iran ekonomiskt bland annat genom köp av Irans olja. Detta innebär att USA står på den ena sidan i denna konflikt samt Kina och Ryssland på den andra – precis som i Ukraina.
Kina kan dras in i konflikten
Förutom att USA står på ena sidan, och Ryssland och Kina på den andra, i två blodiga militära konflikter, riskerar de militära konflikterna att trappas upp av det redan pågående tullkriget mellan USA och Kina. Och om USA nu skulle trappa upp sina krigshandlingar mot Iran är risken stor att detta kommer att tolkas som en provokation riktad mot Kina. Bakgrunden är denna: mellan 10-15 % av Kinas totala import av råolja kommer från Iran. Även om Kinas import av olja skulle stoppas har landet väldiga lager som beräknas räcka uppåt ett halvår. I teorin. I praktiken vill Kina fortsätta att köpa olja från Iran – till de kraftigt rabatterade priser Kina får idag. Iran exporterar cirka 90 procent av sin råolja till Kina och är väldigt beroende av sina oljeinkomster. Oljan beräknas uppgå till 80 procent av värdet på Irans hela export. Oljan står även för 30 – 45 procent av inkomsterna i Irans statsbudget.
Kina har utvecklat ett mer eller mindre nära samarbete med över 150 länder inom ramen för landets ”Belt and Road Initiative”. Kina har kommit att ses både som en förebild och som ett alternativ till att samarbeta med gamla kolonialmakter i Europa och den nya USA-imperialismen för många av länderna i det ”Globala Syd”.
Om USA hindrar Iran att exportera olja till Kina kommer detta att drabba Iran både snabbt och hårt. För Kina kommer effekterna att bli mindre och märkas först på sikt. Men Iran är Kinas allierade i vad länderna kallar för ett ”omfattande strategiskt partnerskap”. Och om USA dessutom gör allvar av hotet att bomba alla kraftverk och broar i Iran, för att förpassa landet tillbaka till stenåldern, blir det näst intill omöjligt för Kina att bara stå vid sidan och titta på utan att lyfta ett finger till Irans försvar. En sådan passivitet från Kinas sida riskerar att slå sönder bilden av Kina som en förebild och ett alternativ – en position som Kina ägnat årtionden åt att bygga upp. Kinas prestige skulle sannolikt tvinga landet att antingen stötta Iran militärt, i direkt konfrontation med USA, eller att själv vidta krigshandlingar riktade mot Taiwan. Detta skulle i sin tur kunna provocera USA att vidta åtgärder mot Kina. I detta läge skulle det bli svårt för Ryssland att passivt stå vid sidan om.
Därför skulle en upptrappning från USA:s sida, mot Iran, kunna starta en spiral av ökade militära konfrontationer som drar in allt fler länder – länder som är utrustade med kärnvapen. Detta i en situation när spänningarna mellan de militära stormakterna redan är stora. Och vissa länders ledare är mer labila än stabila.
Kan USA:s militär stoppa Trump?
President John F. Kennedy ska inte idealiseras. Men de åtgärderna denne president och hans medarbetare vidtog i samband med Kubakrisen visade att de var mycket medvetna om att misstag från deras sida kunde utlösa ett kärnvapenkrig. De pallade trycket, hotade inte att utplåna Sovjetunionen och gjorde vissa eftergifter för att Sovjetunionens dåvarande ledare Nikita Chrusjtjov inte skulle förlora ansiktet inför sina ”hardliners”. Detta underlättade för Chrusjtjov och hans närmaste, som också de förstod vad som stod på spel, att gå med på den reträtt som Sovjet tvingades göra.
Donald Trump har inte visat prov på några ledaregenskaper under den press som verkligt allvarliga situationer skapar. Istället har Trump gett prov på motsatsen. Trumps övertro på krigföring genom bomber från flygplan och missiler samt hot har nu försatt honom i en fälla där han, i viss bemärkelse, har blivit beroende av den iranska regimen. Trump vill inte bomba Iran tillbaka till stenåldern. Han vill få tillstånd en bättre ”deal” än president Obama. Men detta innebär att den iranska regimen sannolikt måste avstå från sitt kärnkraftsprogram och/eller sitt anrikade uran. Och detta verkar, utifrån sett, Irans ”hardliners” vara ovilliga att acceptera. I detta läge måste Trump ytterligare förlänga vapenvilan, acceptera att förhandlingarna drar ut på tiden samt att han utsätts för allt hårdare internationell kritik för att han driver världsekonomin mot en djup och global nedgång, detta samtidigt som kritiken mot honom ökar på hemmaplan. Detta både från Demokraterna som kräver en snabb ”deal”, men även från eventuella ”hardliners” som vill att Iran ska utplånas och som inte fattar att detta kan skapa en spiral i vilken både Kina och Ryssland dras in.
I detta läge skulle Trump – i grunden en okunnig, labil och svag ledare – kunna ge ordern om att bomba Iran tillbaka till stenåldern. Det som då skulle kunna rädda situationen är att militären vägrar lyda order med hänvisning till att ordern är uppenbart olaglig eftersom den uppmanar till krigsbrott. Är detta sannolikt? Nej. Det har länge rått uppenbara motsättningar mellan Trump och hans närmaste samt USA:s militär. En tidigare försvarschef (Mark Milley) har kallat Trump för ”fascist i själ och hjärta”. En av flera saker som orsakat kraftiga motsättningar är att Trump benådat militärer som anklagats för krigsförbrytelser. Detta och annat har lett till att Trump genomfört omfattande utrensningar inom militären. Trump har bland annat avsatt ordföranden i ”Joint Chiefs of Staff”, chefen för flottan, samt en rad andra höga officerare med generals grad däribland den inflytelserike arméstabschefen Randy George. Denne avskedades i samband med att Trump meddelat att han kommer att intensifiera kriget mot Iran.
Utrensningen av tidigare ”opolitiska” höga officerare och Trumps strävan efter att ersätta dem med ”lojalister” innebär en förskjutning inom den amerikanska krigsmakten. Detta gör det mycket osannolikt att höga befälhavare skulle vägra utföra en olaglig order som att bomba Iran tillbaka till stenåldern.
Detta bidrar i sin tur till att konflikten USA vs. Iran kan försätta världen i den farligaste situationen sedan Kubakrisen 1962. Detta understryker behovet av att bygga en motkraft i form av ett arbetarparti i USA. Proteströrelsen ”No Kings”, som samlade 8 miljoner människor på ca 3 000 orter runt om i USA den 28 mars, bidrar till att skapa hopp i detta sammanhang.