De tre regeringspartierna har beställt fyra krigsfartyg – s.k. fregatter – för en kostnad på mellan 40–60 miljarder kr från Frankrike. Detta är vansinne – på alla sätt. Men låt oss repetera vad vi relativt nyss skrev när det gäller ökningen av Sveriges militära utgifter.
De åttas gäng
Vi har tidigare kritiserat alla åtta svenska riksdagspartier för deras beslut (i full enighet) när det gäller den militära upprustningen. För att beskriva takten hittills: år 2019 kostade det svenska Försvaret 59–60 miljarder. Detta motsvarade 0,19 procent av landets BNP. I år beräknas försvaret kosta hela 225 miljarder (inklusive 40 miljarder till Ukraina). Detta motsvarar 2,8 procent av landets BNP.
Under sin första mandatperiod klagade Donald Trump på att de europeiska Nato-länderna inte levde upp till sitt löfte om att avsätta två procent av BNP till Försvaret. Då väckte detta stor indignation hos de europeiska ledarna. Trots att de själva lovat satsa två procent. Sedan dess har de europeiska ledarnas attityd förändrats – och det beror inte endast på kriget i Ukraina. Det förnedrande kryperiet för Donald Trump är en annan faktor.
I juni 2025 bestämde riksdagens partier – de åttas gäng – att den fortsatta upprustningen skulle ske i följande takt:
| År | Procent av BNP |
| 2030 | 3,5 |
| 2035 | 5,0 |
Genomför 10-årsplanen på fyra år
Sedan dess har det hänt saker. I radions morgonnyheter meddelade en, av stolthet sprickfärdig, Ulf Kristersson att takten i den svenska upprustningen nu skulle öka ännu mer. Sverige skulle, som ett ärans och hjältarnas land, uppnå 5 procent i militära utgifter redan till år 2030! Det vill säga inte på tio år, som det ursprungligen var tänkt då beslutet togs ifjol, utan redan om fyra år! Detta meddelade statsminister Kristersson glatt till Natos generalsekreterare Mark Rutte för någon dag sedan. Och detta besked fick, minsann, även USA:s besökande utrikesminister Marco Rubio – i syfte att ta med sig detta hem till Trump. Sverige är ”en föredömlig allierad” kommenterade Marco Rubio. Nådigt.
Sverige tog lång tid på sig (på grund av det folkliga motståndet) att gå med i Nato – även formellt. Men nu, som en kompensation för detta mångåriga dröjsmål, ska det svenska etablissemanget vara bäst i Nato-klassen vad gäller militär upprustning. Men den exceptionellt snabba ökning av militära utgifter är, även från militärens sida, inte önskvärd. Militären kommer inte att kunna använda alla pengar på ett effektivt sätt. På ett paradoxalt sätt leder denna, närmast hysteriska, upprustning tankarna till Josef Stalin och hans paroll ”genomför 5-årsplanen på fyra år”.
I Sverige har ”rysskräcken” alltid varit stor. När landet hette Sovjetunionen, och sedan Stalin hade lyckats nedkämpa allt motstånd och införa diktatur, introducerades 5-årsplanerna. Tyvärr på ett destruktivt och extremt ”top down”-sätt. Året var 1928. I slutet av 1929 lanserade Stalin parollen ”Genomför 5-årsplanen på fyra år”. Detta för att påskynda den industriella utvecklingen. Vilket blev då resultatet av den praktik som Stalins paroll gav upphov till? Svaret är att den praktiska tillämpningen av parollen ledde till en fullständig katastrof.
Hets och tävling innebar katastrof
För att finansiera industrins (väldigt) snabba utbyggnad måste spannmål exporteras till utlandet för att dra in pengar. Sovjetunionen saknade kapital samtidigt som landet behövde köpa moderna maskiner och teknik. Denna spannmålsexport, i kombination med en brutal tvångskollektivisering, orsakade en omfattande massvält i vilken många miljoner människor dog. Speciellt hårt drabbades Ukraina som då utgjorde en del av Sovjetunionen.
De olika industrigrenarna i Sovjet var, naturligtvis, beroende av varandra. Men den hets och tävlingsmentalitet som parollen gav upphov till gjorde att industrigrenarna utvecklades i helt olika takt – utan hänsyn till varandra. Ett lokomotiv rullar inte även om både kaross och motor är klara – men hjulen saknas. Detta ledde till enorma flaskhalsar – vilket i sin tur innebar ett enormt resursslöseri.
Och eftersom parollen fokuserade på kvantitet, inte på kvalitet, kom de producerade varorna ofta att lida av dålig eller rent usel kvalitet. Detta innebar också ett ofantligt slöseri av material och förslitning av såväl maskiner som arbetskraft. De som inte nådde sina ”reviderade” produktionsmål (5-årsplanen på fyra år) stämplades ofta som sabotörer och straffades hårt. De sändes till Gulag. Eller värre.
Franska fregatter – katastrof i vardande
Det kan tyckas som att denna jämförelse mellan den hysteriskt höga takten i den svenska upprustningen och Stalins paroll från 1929 ligger en ”bra bit” ifrån varandra. För även om den svenska upprustningen nu är tänkt att ske i ett hysteriskt tempo är väl inte resultatet av takten katastrofal. Även om det finns en viss likhet med den katastrof som blev resultatet av Stalins paroll. Det är riktigt. Förutsatt att vi inte tittar en bit framåt. Då blir talat om en svensk katastrof genast mer begriplig. Vi tänker på regeringens inköp av de fyra fregatterna från Frankrike. Dessa fregatter är nämligen en katastrof. I vardande.
För det första: Dessa fyra frejdiga franska fregatter är det kanske hittills tydligaste exemplet på det nya målet med det svenska ”försvaret”. Det handlar inte om ett försvar av Sverige. Det handlar om militära (marina) äventyr ute i Atlanten. Exempelvis i form av Nato-uppdrag till Kolahalvön! Denna halvö tillhör Ryssland, ligger i norra ishavet och inrymmer baserna för den ryska norra flottan. Som inte är att leka med. Dessa fregatter är alltså, i första hand, inte till för att försvara Sverige. De är till för att kunna visa att Nato har militär-marina muskler långt bort. Och Sverige, som vill vara bäst i Nato-klassen, tvekar inte.
De mindre militär-marina krigsfartyg som kallas ”Korvetter” passar bättre för att försvara Sverige i det lilla innanhavet Östersjön. Men de franska fregatterna är mycket större krigsfartyg som ska visa att Sverige är berett, minsann, att ge sig ut på seglats på de sju haven. Sverige riskerar att hamna i krig med Ryssland p g a dessa fregatters eventuella uppdrag till Kolahalvön. Och då är det rätt att tala om just katastrof.
Omoderna båtar – på havets botten
För det andra: Vad skulle hända om det blev skarpt läge och dessa franska fregatter råkade i strid med en motståndare utrustad med en mer modern teknik? I radions P1, fredagen den 22 maj, diskuterades just den saken av två militära experter knutna till Försvarshögskolan. Den ene hette Lars Ericson Wolke och är professor emeritus i bl a militärhistoria. Den andra hette Oscar Jonsson och är forskare i krigsvetenskap. Diskussionen var underhållande.
Wolke gav ett historiskt exempel från andra världskriget. Året 1940 byggde Japan det största slagskepp som världen någonsin skådat. Det hette ”Yamato”. Men slagskepp innebar väldiga båtar byggda för artilleri. Och tiden hade gått ifrån dem. Det som vann sjökriget åt USA var att de byggde många fler hangarfartyg. Det var väldiga båtar byggda för att vara start- och landningsbanor för krigsflygplan. Dessa representerade den nya krigföringen på de sju haven. Slagskeppet Yamato sänktes därför, helt följdriktigt, av uppåt 400 stridsflygplan som USA skickade iväg från sina hangarfartyg.
Jonsson underströk att han inte förstod varför Sverige skulle betala 10–15 miljarder kr per fransk fregatt. Att han gjorde en parallell med det japanska slagskeppet var uppenbart. Jonsson talade bl a om vad Sverige hade kunnat få istället. Det var inte lite. Han sade följande (fritt ur minnet): Vi kan få 25 korvetter (mycket mindre än fregatter, men helt tillräckliga för Östersjön), eller 1400 Stridsbåt 90 eller miljoner drönare. Eller en kombination av dessa.
Budskapet från de två militära experterna kunde inte tolkas på något annat sätt än att kriget i Ukraina och Irans blockad av Hormuzsundet visar att de franska fregatterna (som kommer att vara klara om tio år) redan är omoderna. Men vad kommer de då att vara om tio år? Budskapet var också att Sverige kan få väldigt mycket mer, både kvantitet och kvalitet, för pengarna om landet skaffar sig modern teknik (för samma summa) för att klara de uppdrag som de franska fregatterna påstås ska kunna utföra. Kom ihåg att hela det svenska Försvaret kostade 60 miljarder så sent som 2019!
Men regeringen har köpt båtarna. Omoderna ”Yamato-båtar” för enorma pengar. Skulle de segla till Kolahalvön för att utmana Ryssland, som lärt sig väldigt mycket den hårda vägen av kriget i Ukraina, kommer de franska fregatterna med stor sannolikhet att hamna på ishavets botten tillsammans med 40-60 miljarder kr.
För det tredje: Dessa pengar kan användas bättre till sjukvård, äldreomsorg och skola än till denna, efterblivna och omoderna, militära satsning. Vansinne.
Folkrörelse mot militarismen
Det krävs en ny folkrörelse mot denna upprustning. En upprustning som inte handlar om att försvara Sverige utan om att provocera Ryssland och för att vissa politiker och militärer ska få leka militär stormakt igen. Tillsammans med sådana som Ursula von der Leyen och Mark Rutte. Detta är militarism. Detta innebär att militära värderingar präglar hela, eller stora delar av, samhället och ses som det avgörande medlet för att uppnå politiska mål. Vansinne.