En helg i maj var det konstrunda i Umeå med omnejd. Ateljéer, logar, stugor fylldes med konst, konstnärer och besökare. En av konstnärerna heter Cecilia Lundberg.
Kan du berätta om konstrundan i Umeå. Vad är det och hur blev du involverad?
– Konstrundan i Umeå är ett återkommande kulturevenemang där lokala konstnärer öppnar sina ateljéer och utställningsplatser för allmänheten. Besökare får möjlighet att möta konstnärerna bakom verken, höra berättelserna bakom motiven och ta del av olika uttryck inom måleri, skulptur och installationer.
– För mig, som till vardags arbetar som sjuksköterska i Umeå, blev deltagandet ett sätt att ge plats åt berättelser och känslor som vuxit fram genom både yrkeslivet och egna erfarenheter.
– Efter en tid präglad av visselblåsarsituationer och stark personlig press blev konsten ett språk för att bearbeta, synliggöra och skapa dialog. Konstrundan blev därför inte bara en utställning – utan också ett sätt att våga stå öppet i min berättelse.
– Det här var mitt femte år som jag deltog.
Vilken typ av konst gör du?
– Min konst är starkt berättande och emotionell. Jag arbetar främst med figurativt måleri där människan står i centrum. Många av verken skildrar åldrande, utsatthet, integritet, sorg, styrka och motståndskraft.
– Det fanns i år ett tydligt tema kring vård, människovärde och erfarenheter av att inte bli lyssnad på. Händer, ansikten och blickar återkommer ofta som symboler för både sårbarhet och kraft.
– Flera av mina verk innehåller även texter och symboliska detaljer – som origamifåglar, blå mönster eller slitna händer – det förstärker berättelserna bakom målningarna. Samtidigt vill jag få fram humor och värme i vissa porträtt, för att skapa kontrast till de tyngre motiven.
– Kombinationen av att vara både personlig och samhällskritisk.
Vem är du och vad gör du när du inte ägnar dig åt konst?
– Jag är sjuksköterska och har under många år arbetat nära människor i utsatta situationer. Erfarenheterna från vården har påverkat mitt sätt att se på både människor och samhälle, och det hoppas jag märks i min konst.
– När jag inte målar arbetar jag inom vården och odlar snittblommor sommartid, men skriver även texter och reflektioner kopplade till mina verk.
– För mig är skapandet tätt sammanvävt med mitt engagemang för mänskliga rättigheter, etik och människors rätt att bli sedda och hörda.
Vad betyder konsten för dig?
– Konsten har blivit ett sätt för mig att överleva psykiskt och känslomässigt efter det jag upplevt som visselblåsare. Genom måleriet har jag kunnat uttrycka sådant som varit svårt att formulera i ord – känslor av ensamhet, frustration, sorg och kamp, men också hopp och värdighet.
– I flera verk syns spår av detta väldigt tydligt: tårar, märken på huden, dokument, kroppsspråk och symbolik som handlar om att bli ifrågasatt eller bära ett tungt ansvar. Samtidigt har jag haft en vilja att återta min röst och mitt människovärde.
– För mig är konsten inte bara terapi utan också ett sätt att vittna. Ett sätt att säga: “Det här hände – och det spelar roll.”
Hur många besökare kom och vilka reaktioner fick du?
– Utställningen väckte starka reaktioner hos många besökare. Flera stannade länge framför målningarna och ville prata om berättelserna bakom verken. Många upplevde konsten som modig, berörande och ovanligt ärlig.
– Besökare beskrev att de kände igen sig i teman som ensamhet, åldrande, utsatthet och kampen för att bli trodd. Andra reagerade på hur starkt känslorna förmedlades genom blickar och kroppsspråk i porträtten.
– Vi hade runt 140 besökare på Norrfors loge, konstrundan lockade ett jämnt flöde av människor och skapade många samtal kring både konst och samhällsfrågor.
Blir det konstrunda för dig även nästa år?
– Absolut!