Jag har aldrig någonsin varit intresserad av sport, allra minst hockey. Idén om att spendera en fredagskväll med att frysa vid en isrink har aldrig lockat mig. Men efter veckor av ihärdigt tjat från mina vänner, och ett generöst erbjudande om en gratis inträdesbiljett, gav jag till slut vika.
Jag klädde mig varmt och följde med för att se Björklöven spela, och när matchen började stod vi troget vid rinken och hejade. Mina vänner var extatiska, och jag drogs med i stämningen. Det här kanske skulle bli roligt ändå, trots att jag inte förstod mig på sporten vi kommit för att titta på? Det jag inte visste då var att matchen på isen skulle pågå i ungefär tio minuter för vårt sällskap. Plötsligt skiftade nämligen fokus. Någon tittade på klockan, en annan kommenterade att sittplatserna snart skulle ta slut, och innan jag visste ordet av sprintade vi mot baren. Nu var det dags för den verkliga folkfesten – den som utspelade sig i en knökfull bar framför en TV-skärm.
Den moderna idrottskulturen beskrivs ofta som en storslagen folkrörelse, en plats för gemenskap och passion. Men under ytan av sportsliga framgångar döljer sig en annan, mer kommersiell verklighet. Det blev plågsamt tydligt för mig den där fredagskvällen. Väl på plats upptäckte jag att hemmalagets prestationer snabbt fick ge vika för marknadskrafternas verkliga kassako: alkoholkonsumtionen.
Arenan förvandlades på mindre än en halvtimme från en idrottsplats till en överfull bar, där spelet flyttade från rinken till stora TV-apparater som få av entusiasterna ens tittade på, men som alla skrålade till i kör när Löven gjorde mål. Jag hade följt med för att få se en match spelas live, men slutade kvällen med att sitta på en barstol och ibland kasta ett öga på en skärm i ett hav av högljudda röster och skålande glas.
När matchen var slut tömdes baren och vi rörde oss hemåt. Hade Björklöven vunnit eller inte? Jag minns faktiskt inte. Själva matchen hade ju trots allt varit det minst viktiga som hänt under kvällen. Jag hade kommit till ishallen för att vidga mina vyer och kanske förstå sportens charm, men lämnade den med en helt annan känsla. I den knökfulla baren blev det tydligt för mig att idrotten bara varit ett bakgrundsbrus för de hockeyentusiaster som samlats där.
Det finns en stor sorg i att vårt sociala umgänge så ofta kräver alkoholens bedövning för att anses lyckat. Idrotten, som borde vara en storslagen och nykter folkfest, har reducerats till en ursäkt att konsumera alkohol.
För mig personligen blev kvällen en stark påminnelse om att de finaste upplevelserna är de där vi tillåter oss att vara helt rediga, närvarande och levande – utan att behöva gömma oss bakom skålande glas.