Sedan i maj 2026 har en massrörelse vuxit fram bland ungdomar i Indien som riktar sig mot Narendra Modis regeringspolitik. Vi publicerar här en intervju med den indiske socialisten Youvraj som tidigare publicerats på Socialistworld.net. Youvraj berättar om protesternas ursprung, uppkomsten av ”Cockroach Janta Party” och vilka lärdomar som kan dras av denna rörelse.
Proteströrelsen började som en reaktion på skandaler inom utbildningsväsendet – i synnerhet att det medicinska inträdesprovet NEET-UG ställdes in efter att provfrågorna offentliggjorts i en omfattande läcka – men utvecklades snabbt till en landsomfattande politisk rörelse. Medierna har fokuserat mycket på ”Cockroach Janta Party” (CJP), som är en satirisk nätbaserad rörelse startad av ”kommunikationsstrategen” Abhijit Dipke. Men den verkliga drivkraften bakom rörelsen är den massmobilisering av ungdomar som skett på gator och torg.
Under 35 dagar av sittstrejker i huvudstaden Delhi visade rörelsen att det finns ett bubblande missnöje med Narendra Modis regim. Detta särskilt efter statens hårda ingripanden mot demonstranterna. Som Youvraj förklarar i denna intervju var rörelsen ett klassiskt exempel på ”ledarskap som drivs fram underifrån”, där studenternas och ungdomarnas krav snabbt gick bortom de ursprungliga och begränsade kraven på utbildningsministerns avgång – och i allt högre grad utmanade premiärministern och det kapitalistiska systemet i stort.
I denna intervju analyserar Youvraj rörelsens styrkor och svagheter när det gäller politisk organisation, och varför ”kackerlacksfenomenet” fungerar som ett kraftfullt exempel på den växande klyftan mellan Indiens arbetande och ungdomar, å ena sidan, och det styrande etablissemanget, å den andra. Han diskuterar också det brådskande behovet av att koppla samman denna typ av ungdomsrörelser med den organiserade arbetarklassen, bland annat fackföreningsrörelsen, för att gå bortom protesterna och mot ett socialistiskt alternativ.
Kan du berätta om de förhållanden som ledde fram till rörelsen?
– Det har funnits ett betydande missnöje och en sorts desillusion som har byggts upp i Indien på grund av förväntningarna på det ”Nya Indien” som premiärminister Modi har utlovat. Det var så han kom till makten. Men alla förhoppningar och löften har visat sig vara tomma.
– Det var oundvikligt att Modi skulle svika. Men det har tagit omkring sex år för breda befolkningslager i Indien att inse detta. Stämningarna började förändras efter covid och övergick långsamt i ilska. Detta främst på grund av den stigande arbetslösheten. Dessutom var utbildningssystemet i spillror.
– Men oppositionen var svag. Det var därför Modi kunde fortsätta att kontrollera situationen. Missnöjet hade dock redan byggts upp, liksom desillusionen och ilskan. Det behövdes bara en gnista för att tända elden. Och utlösaren blev antagningsproven till läkarutbildningarna.
– Läkarutbildningen är en av de få vägarna i Indien att klättra uppåt i samhället, så många unga vill komma in på denna eftersom lönerna i andra yrken är så låga. Man får inte riktigt anständiga löner. Så det råder en enorm konkurrens om platserna på läkarutbildningarna.
Kan du berätta om rörelsens styrkor och svagheter?
– Jag tror att styrkan i rörelsen låg i att den fångade studenternas och ungdomarnas fantasi. Det började som en studentrörelse kring den här utbildningsfrågan. Men den utvecklades till en massrörelse och utmanade i praktiken själva regimen på vissa punkter. Det började med en enskild fråga, men senare blev det en allmän politisk massrörelse.
– Dess begränsningar var att den saknade organisation. Istället var det en spontan grej på sociala medier. Medierna talar om ”kackerlacksrörelsen”, och ja, det var Kackerlackspartiet som startade den. Men rörelsen sträckte sig långt bortom det.
– Det var de vänsterorienterade studentföreningarna som stod för den verkliga mobiliseringen under de 35 dagarna av sittstrejker. Samlingspunkten var i Delhi. Sittstrejkerna inleddes den 20 juni och kröntes med framgång den 24 juli när utbildningsministern avgick.
– Engagemanget kom från de vänsterorienterade studentorganisationerna, men det fanns inga demokratiska strukturer för att samordna rörelsen. Kackerlackspartiets ledning försökte vid ett tillfälle begränsa rörelsen. I praktiken försökte den avleda uppmärksamheten från kravet på att ministern skulle avgå.
– När den pressades underifrån antog den vissa allmänna krav, såsom rätten till utbildning. Men ledningen hade egentligen inte någon bredare syn.
Rörelsen visade alltså att Modi inte är oövervinnlig. Andra inom vänstern har hävdat att Modis regering är fascistisk – hur karakteriserar CWI i Indien Modis regering?
– Vi har länge hävdat att detta inte är en fascistisk regering. För oss är fascism inte ett vagt begrepp. Fascism innebär en massrörelse för att krossa arbetarklassen.
– Det stämmer att Modi leder en mycket högerinriktad och auktoritär regering. Vid ett tillfälle fanns det möjligen en massrörelse, låt oss säga mellan 2014 och 2017/18. Men återigen var den inte baserad på någon särskilt fundamentalistisk ideologi.
– Även när den hade större folkligt stöd byggde den mer på Modis löften om bättre tider. Det var ingen ideologiskt högerinriktad massrörelse. Ännu viktigare är att det under de senaste sju åren har blivit mycket tydligt att Modi inte längre har någon rörelse bakom sig.
– En del stöder visserligen regeringen, men det är en krympande andel av befolkningen. Många fler är emot Modis regering. Det är därför vi säger att vi alltid måste skilja mellan auktoritarism och fascism.
Har ungdomsrörelsen lyckats övervinna religiösa splittringar?
– För tillfället, i viss utsträckning. Det ingår i parollerna och ramsorna vid demonstrationerna: ”Närhelst Modi är rädd för folket attackerar han muslimer. Närhelst Modi är rädd för folket kallar han in polisen. När Modi är rädd för folket skapar han splittring.”
Indien har tidigare varit känt för generalstrejker och hade en stor strejk för ett par månader sedan. Kan du berätta lite om det?
– Den indiska arbetarklassen är ganska stor. Det innebär att när de strejkar är det ett stort antal som strejkar. Men av denna enorma arbetarklass är endast 7 procent, på sin höjd, organiserade i fackföreningar. Det innebär att hela 93 procent av arbetarklassen står utanför fackföreningarna.
– Trots detta är den organiserade arbetarklassen mycket viktig. Jag tror att en av de främsta orsakerna till att vi har haft fler strejker de senaste åren var att regeringen försökte införa nya arbetsrättsliga lagar. Modis regering avskaffade den arbetsrättsliga lagstiftningen 2020.
– De sa att de skulle ”förenkla” lagarna. Men i själva verket var det ett försök att beröva arbetarklassen dess möjligheter att förhandla kollektivt. De nya lagar som har införts är tydligt fackföreningsfientliga. Och detta märker arbetarna av.
– Därför har det sedan 2020 förekommit generalstrejker nästan varje år, ibland till och med två gånger om året. Och på grund av detta sa regeringen 2020 – trots att lagarna hade antagits – att man av fruktan för framtiden inte skulle genomföra dessa lagar. Detta är en delvis framgång för strejkerna.
– I år gjorde regeringen ett nytt försök att införa de nya lagarna. Detta ledde till en ny generalstrejk. Men mobiliseringen till denna var verkligen inte med full kraft. Fackföreningsledarna tvekade att fullt ut mobilisera sina medlemmar. Skulle de verkligen ha försökt mobilisera mot lagarna är så lite som 5–10 procent av arbetarklassen i Indien en enorm kraft.
– Men fackföreningsledarna är rädda för den kraften och de tvekar eftersom en sådan mobilisering skulle kunna utmana regeringen.
Vilket program och vilka krav lyfter CWI fram i rörelsen, och hur kan rörelsen kopplas samman med den organiserade arbetarklassen?
– Jag skulle säga att det finns flera saker vi försöker göra. En av dem sker under själva rörelsen. Vi har lagt fram en övergångsstrategi. Vi lanserade en kampanj som vi kunde knyta ungdomarna till – ”SÅÅ”-kampanjen. Det vi sa var: ”Stå emot denna regim”, ”Återta demokratin” och ”Återuppbygg samhället enligt socialistiska principer”. ”SÅÅ – stå emot, återta och återuppbygg.” (RRR på engelska – Resist, Reclaim, Rebuild, red. anmärkning). Att stå emot regimen och återta demokratin är bra – men det räcker inte, eftersom de som sitter vid makten inte representerar arbetarna och massorna.
– En annan sak vi gjorde var att vi riktade uppmaningar till de vänsterorienterade studentföreningarna. Att de – tillsammans med Kackerlackspartiet – skulle bilda samordningskommittéer. Dessa kommittéer skulle samordna hela rörelsen med en demokratisk struktur. Eftersom de vänsterorienterade studentföreningarna spelade en avgörande roll.
– Vi välkomnar det, men de tog inte ledningen för rörelsen. Därför uppmanade vi dem att det skulle finnas gemensamma samordningskommittéer och att hela denna rörelse skulle samordnas.
– Vi riktade också en uppmaning till fackföreningarna att mobilisera sig för att stödja studenterna, att de måste kalla till strejker och demonstrationer till stöd för rörelsen. Vid ett tillfälle var situationen farlig; regeringen var på väg att gå till angrepp mot rörelsen. I den situationen var det därför viktigt att visa att studenterna har ett mycket större stöd.
– Vi uppmanade fackföreningarna att ansluta sig till kampen så att vi kan knyta dem till ungdomarna, så att de vet att arbetarna står på vår sida. Och detta var ingen tom uppmaning. Det gjorde vi också. Vi har vårt eget byggarbetarförbund. Vi är inget stort förbund, men vi anordnade inte bara en, utan två demonstrationer till stöd.
– ”Byggarbetare står på studenternas och ungdomarnas sida”, löd parollen. Sedan anslöt sig även vårt studentförbund till detta. Vi har två frontorganisationer, den ena är byggarbetarförbundet och den andra är studentkåren. Det var arbetarförbundet som tog initiativet och studentkåren anslöt sig så att det blev en gemensam kamp. Vi bildade också en solidaritetskommitté för ungdomsrörelsen på stadsnivå. Vi organiserade demonstrationer och en rad andra stödaktioner.
Vanligtvis är svagheten hos rörelser mot högerregeringar att oppositionen är så svag. Frågan om ett alternativ är oklar.
– Ja, de känner att de inte har något alternativ. Absolut. Hur ska vi möta detta? Större delen av vänstern har ställt sig bakom Kongresspartiet (Indiens äldsta parti som suttit vid makten under många år sedan landet blev självständigt 1947).
– Vänstern hävdar att vi behöver Kongresspartiet som det minsta onda eftersom de anser att Modis regim är fascistisk. Så de har egentligen inget självständigt program. Men faktum är att vi skulle behöva en arbetarregering med ett socialistiskt program. Och man kunde se samma sak internationellt i rörelser i andra länder, som i Sri Lanka, GenZ-rörelserna i Indonesien osv.