Fredagen före valet i Sverige var det 25 år sedan terrorattackerna den 11 september 2001 – utförda av al-Qaida. Nedan publicerar vi ett kapitel om 11 september ur den brittiske socialisten Peter Taaffes bok From Militant to the Socialist Party, som belyser bakgrunden till de fruktansvärda händelserna den dagen. I detta ingår de föregående decenniernas imperialistiska interventioner i Mellanöstern och andra delar av världen, samt västvärldens främjande av islamistiska krafter.
Peter Taaffes kapitel illustrerar hur imperialismen inte kan skapa fred eller säkerhet, utan endast djupare konflikter, utnyttjande och motstånd. Vi avslutar med ett utdrag ur Arbetarpartiets pamflett Världsordningarnas uppgång och fall som sammanfattar kostnaderna och konsekvenserna av USA:s krig mot terrorismen som följde på 11 september-angreppen.
Artikeln nedan är hämtad från Socialistworld.net
Den 11 september 2001 och de två krig som följde på 9/11 – först Afghanistan och sedan Irak – var avgörande ögonblick på internationell nivå. De fruktansvärda scenerna i New York och Washington DC, till följd av självmordsattackerna mot World Trade Center och Pentagon, var en världshändelse som få tidigare.
Committee for a Workers International (CWI) publicerade ett omfattande uttalande några dagar efter den 11 september, där vi fördömde massakern och försökte dra några omedelbara slutsatser. Vi skrev: ”Ny teknik och den moderna kommunikationens hastighet gjorde det möjligt för miljontals människor på alla kontinenter att följa de fasansfulla händelserna i realtid. Detta ledde till en ström av känslor, en djup oro och avsky över hela jordklotet. I den neokoloniala världen, särskilt i Mellanöstern, finns det också uttryck för öppen sorg över att oskyldiga har fått lida, men detta kombineras med känslan av att detta är resultatet av den amerikanska imperialismens brott i länderna i Afrika, Asien och Latinamerika.
Dessa händelser har kolossala återverkningar för USA och deras efterverkningar känns fortfarande av över hela världen. Tusentals människor har dödats och oräkneliga andra lemlästats under den blodigaste dagen av våld på amerikansk mark sedan slaget vid Antietam under inbördeskriget på 1800-talet. Mer än 300 brandmän, som hjältemodigt rusade in i World Trade Center (WTC) för att rädda offer, omkom. Många räddningsarbetare omkom. Det är omöjligt att förbli oberörd av scenerna av förödelse och död.”
Attackerna mot World Trade Center avslöjade en fruktansvärd mänsklig tragedi i alla dess dimensioner. Brandmännen var hjältemodiga; en överlevande berättade att medan han desperat rusade nerför trapporna för att fly, gick brandmännen upp för att rädda dem som var instängda högre upp. De omkom sedan när World Trade Center rasade samman. Bilderna av människor som hoppade från fönstren – där ett par höll varandra i handen medan de gjorde det i ett desperat försök att hålla fast vid livet – etsade sig fast i världens medvetande. Den anmärkningsvärda berättelsen om en man som föll 83 våningar och överlevde är ett annat exempel. Det fanns också det tragiska fallet med brandmannen som rusade fram för att rädda människor, men som dödades av en person som hoppat ut från ett fönster tiotals våningar upp.
Detta förstärkte den grundläggande mänskliga känslan av fasa inför dessa händelser. Dessa känslor delas av marxister, som på inget sätt vänder bort blicken från de fruktansvärda förhållanden som drev självmordsbombarna till handling och som vägrade att ställa sig på samma sida som de hysteriska hycklarna Bush, Blair och världens kapitalistiska härskare, vilka slog på krigstrummorna som förberedelse för militära åtgärder, inte bara mot de ansvariga för dessa handlingar utan även mot många oskyldiga.
Terrordåden var helt urskillningslösa. Ironiskt nog fanns det, bland de tusentals amerikanska arbetare som dödades i World Trade Center, många med etnisk och nationell bakgrund från den neokoloniala världen. CWI fördömde dessa och liknande terrorattentat. De var förkastliga och spelade den härskande klassen i USA och internationellt i händerna, och konsekvenserna drabbade massorna särskilt hårt i den neokoloniala världen.
Efterverkningarna ur ett ”säkerhetsmässigt”, ekonomiskt, socialt och politiskt perspektiv var störst i USA. Detta var en världsomspännande händelse som inte lämnade någon del av världen oberörd av sina efterverkningar. Detta var det största angreppet mot USA någonsin.
Jämförelser gjordes med det japanska angreppet på Pearl Harbor 1941, men även det bleknade i jämförelse med självmordsattackerna mot World Trade Center och Pentagon. Drygt två tusen människor dödades i angreppet på Pearl Harbor, men det uppskattade antalet omkomna i World Trade Center var större. Dessutom ägde angreppet mot Pearl Harbor rum på en ö i Stilla havet. Detta var det första angreppet mot USA:s ”fastland” sedan kriget mot Storbritannien 1812-1814. USA hade aldrig tidigare upplevt denna typ av aangrepp, trots att landet genomgått andra världskriget, det kalla kriget – inklusive Kubakrisen – och Gulfkriget.
”En handfull självmordsterrorister beväpnade med knivar lyckades förstöra USA:s – och därmed världens – finanscentrum – WTC, centrala Manhattan och, indirekt, Wall Street – samt den militära makten inom den amerikanska imperialismen som var koncentrerad till Pentagon. Samtidigt hävdade presidentens talespersoner att det störtade passagerarflygplanet i Pittsburgh möjligen hade som mål att slå till mot Vita huset, Camp David eller till och med Air Force One, där Bush befann sig vid tillfället. New York City, som lamslogs i flera dagar efter terrorattentatet, var en av världens rikaste städer och ’tog in mer årligen än alla världens mest utvecklade stater tillsammans’. År 1998 översteg stadens budget den hos vissa större länder, däribland Ryssland.”
New York var mer än bara en rik stad med åtta miljoner invånare. Det var finanshuvudstaden i världens största ekonomi. Allteftersom betydelsen av det som hänt i New York sjönk in över hela landet stängde USA:s mindre börser en efter en. Men det var New York-börsen som styrde de globala finansiella händelserna. Detta var första gången sedan andra världskriget som finansmarknaderna i New York var stängda under två arbetsdagar i rad.
Redan innan de fulla konsekvenserna av denna tragedi hade smält hade ifrågasättandet och splittringen inom den amerikanska härskande klassen och världen över redan börjat. Frågor ställdes, såsom: hur var det möjligt att den amerikanska imperialismen och dess ”säkerhetstjänster”, med sin uppsättning av den senaste högteknologiska utrustningen och en armé av ”kontraspioner”, till synes inte hade någon förvarning om dessa händelser? Detta trots att Usama bin Laden, den huvudsaklige skyldige enligt amerikanska talespersoner och upphovsmannen till dessa händelser, ”så sent som för tre månader sedan varnade för vedergällning mot USA för ’brott mot folken i Mellanöstern och islam som helhet’.”
Dessutom hade andra stater, såsom Frankrike, nyligen mottagit varningar och vidtagit åtgärder mot attacker från islamistiska militanta. Vi kommenterade då:
”Blandad med förvirringen och ilskan över angreppen och deras förövare finns en växande insikt och förbryllelse över att USA inte uppfattas som ’frihetens försvarare’ internationellt, utan hatas av betydande delar av världens befolkning för sin roll som förtryckare, särskilt i den neokoloniala världen. Det är den främsta makten och förkämpen för den ohämmade globala kapitalismen…
Begreppet ’Fästning Amerika’ är nu borta som snön från förr. Effekten på det amerikanska folkets medvetande, och framför allt på den amerikanska arbetarklassen, kommer att märkas på medellång och lång sikt. Paradoxalt nog kommer tanken att majoriteten av den amerikanska befolkningens öde är knutet till folken i Afrika, Asien och Latinamerika – för att inte tala om Europa och Japan – att växa. Men i första hand kommer en patriotisk och kanske till och med främlingsfientlig stämning att utvecklas och piskas upp av den amerikanska härskarklassen.”
Världsbourgeoisin, med USA i spetsen, försökte utnyttja dessa händelser för att svartmåla de antikapitalistiska och antiglobaliseringsrörelser som pågick och samtidigt stärka statens repressiva apparat. I efterdyningarna av bombattentatet i Oklahoma vidtogs åtgärder för att skärpa ’säkerheten’. Det var dock inte bara i USA eller inom flygtrafiken – varken inom USA eller internationellt – som de kapitalistiska staterna försökte stärka sin roll. Allvarliga försök gjordes för att undergräva individuella och personliga friheter, däribland friheten att resa. I Tyskland föreslog till exempel den dåvarande oppositionspartiet CSU (det kristdemokratiska partiet i Bayern) att den tyska armén skulle sättas in i en inrikessäkerhetsroll, ett förbud som slutligen upphävdes 2012. Nationalgardet och armén sattes in i New York och Washington DC med hela sin uppsättning av stridsvagnar och pansarbilar.
Samtidigt som vi varnade för borgerskapets krigsförberedelser – vilka blev uppenbara nästan omedelbart efter 11 september – angrep vi utan förbehåll de terroristmetoder som förövarna använde sig av. Vi skrev om händelsen:
”Detta understryker det argument som marxismen alltid har framfört mot terroristmetoder som utförs av konspiratoriska grupper, vilka – oavsett de bakomliggande orsakerna – förtryck, diskriminering, fattigdom… – alltid får motsatta och reaktionära effekter jämfört med vad förövarna förväntar sig.
Tidigare har marxister, som utgår från massaktioner, varit tvungna att motsätta sig ’individuell terrorism’, vanligtvis aktioner utförda av enskilda individer eller små grupper för att mörda enskilda representanter för den härskande klassen, vilka helt enkelt skulle ersättas av nya ledare. Attackerna i USA är dock en form av massterrorism utförd av en konspiratorisk grupp, som inte bara riktar ett slag mot symbolerna för USA:s rikedom och makt utan också urskillningslöst kräver tusentals vanliga människors liv.
Fördömandet av ’terrorister’ från Tony Blairs, Bushs, Ariel Sharons, Vladimir Putins och de andras läppar är rent hyckleri. De är de största förövarna av massterror, oftast riktad mot i stort sett försvarslösa folk…
Den erfarne Mellanöstern-experten Robert Fisk kommenterade i den brittiska dagstidningen The Independent: ’Fråga en arab hur han eller hon reagerar på 20 000 eller 30 000 oskyldiga dödsfall, så kommer han eller hon att svara som anständiga människor bör, nämligen att det är ett obeskrivligt brott. Men de kommer att fråga varför vi inte använde sådana ord om de sanktioner som har förstört livet för kanske en halv miljon barn i Irak [en palestinsk journalist i The Guardian har uppgett siffran till en miljon barn som har dött till följd av utarmat uran och svält]… [12 september]
Vi motsätter oss ’terrorism’, men vi använder detta begrepp i en annan betydelse än den nedsättande som bourgeoisin tillämpar. För Blair, Sharon och Bush gäller det inte dem själva när de använder massiva terroristmetoder. Däremot hävdar de att det är legitimt att använda detta begrepp när ett förtryckt folk tar till vapen för att försvara sig mot ett förtryckande regim. Enligt detta resonemang hade de sydafrikanska massorna ingen rätt att göra motstånd mot den till tänderna beväpnade apartheidregimen. De palestinska massorna förväntas lägga sig ner och ödmjukt acceptera de obeskrivliga sociala förhållandena, förnekandet av legitima demokratiska och nationella rättigheter, tortyren samt de dagliga bombningarna och morden, även på kvinnor och barn…
På samma sätt har det slutliga resultatet – oavsett vilken motivation självmordsbombarna hade – som redan framgår av de få dagarna efter dessa händelser, varit att skapa förutsättningar som gör det möjligt för världens härskande klasser att börja stärka och rättfärdiga repressiva åtgärder riktade inte bara mot ’terrorister’ utan också mot arbetarklassrörelser, radikaler och dem som avser att protestera mot det kapitalistiska systemets ojämlikhet och orättvisa.”
Bin Laden var ett resultat av den amerikanska imperialismens inblandning, särskilt genom CIA (som finansierade honom), i det ”krig via ombud” som de organiserade genom Mujahedin mot Sovjetunionens närvaro i Afghanistan. Den amerikanska imperialismens forna synder har idag drabbat oskyldiga amerikanska män, kvinnor och barn. Vi betonade att vi också borde komma ihåg att Bin Laden och al-Qaida inte på något sätt är progressiva krafter och till och med står till höger om den teokratiska regimen i Saudiarabien.
Krigshysteri piskades upp i USA och i viss utsträckning över hela världen. En New York-bo uttalade sig samma dag som attackerna: ”Jag känner för att gå ut i krig igen. Ingen nåd. Vi måste enas som 1941 och jaga dem.” Istället för att motverka sådana stämningar verkade de ”nyktra” talespersonerna för den amerikanska kapitalismen snarare underblåsa denna stämning. Washington Post förklarade: ”Nationen måste förbereda sig på att utkämpa sitt första krig under det nya århundradet – ett krig som inleds med att identifiera och straffa upphovsmännen till gårdagens massmord, men som måste fortsätta tills terroristernas stödkällor har eliminerats och landets försvar mot sådan okonventionell krigföring har stärkts avgörande.” När det gäller den nya ”fienden” fortsatte tidningen med att konstatera att USA ”måste sträva efter att bilda en internationell allians för att identifiera och eliminera alla stödkällor för de terroristnätverk som skulle föra krig mot Förenta staterna. Om nödvändigt måste landet agera på egen hand.”
Kissinger, med blodet från tusentals chilenska arbetare på händerna efter den statskupp som han inspirerade och hjälpte till att organisera mot den demokratiskt valda regeringen under Salvador Allende i september 1973, hoppade på tåget för att fördöma ”terrorism”. Han krävde att USA:s styrkor och deras allierade skulle vara beredda på en invasion av de stater som gjort sig skyldiga: ”Varje regering som ger skydd åt grupper som är kapabla till denna typ av attack, oavsett om det kan bevisas att de varit inblandade i just denna attack eller inte, måste få betala ett orimligt högt pris.”
Genom Storbritannien förbereddes en Nato-koalition, liknande den som bildades vid tiden för interventionen i och bombningarna av Serbien under Kosovokriget, för insats. Faktum är att den amerikanska imperialismen försökte gå ännu längre. Bara några dagar efter angreppen försökte man bilda en ännu bredare koalition, liknande den som bildades vid Gulfkriget.
Den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, som kritiserade den amerikanska imperialismen vid Gulfkriget, föll in i ledet och skickade trupper för att tjänstgöra tillsammans med Nato i Afghanistan, precis som han hade gjort i Kosovo. Blair behövde inte ändra sin hållning, eftersom han – precis som alla företrädare för den brittiska imperialismen sedan 1945 – traditionellt agerade som den amerikanska kapitalismens marionett. Till och med den ryska kapitalismen, i form av Putin, ställde sig helt och hållet bakom den amerikanska imperialismen i denna fråga. Även om ”koalitionen” inte skulle hålla på medellång och lång sikt, stärkte den ändå, just vid denna tidpunkt, den amerikanska imperialismens hand enormt att vidta vilka åtgärder den än ansåg nödvändiga för att slå tillbaka.
Som vi skrev gav detta möjlighet att förbereda sig för ”åtminstone någon form av militär intervention, möjligen inte bara luftangrepp utan även insats av markstyrkor, som kommer att sättas in mot bin Ladens ’baser’ i Afghanistan… Detta skulle få återverkningar inte bara i Afghanistan utan även i Pakistan, med en uppgång av islamisk fundamentalism, som Musharrafs regering är oförmögen att bekämpa. Den pakistanska regimen är beväpnad med kärnvapen, liksom Indien, och det har länge varit en källa till oro för den amerikanska imperialismen att en konflikt på denna arena skulle kunna spåra ur och leda till en begränsad kärnvapenkonflikt.”
Vi skulle kunna peka på terrorismens bakåtsträvande effekter:
”I Storbritannien stod till exempel Blair inför ett uppror från fackföreningarna vid TUC-kongressen [det högsta beslutande organet i den brittiska fackföreningsrörelsen /VN] i september om privatisering. Det hade redan i förväg flitigt diskuterats att han skulle möta den mest fientliga publiken sedan han kom till makten fyra år [tidigare]. Men strax innan han skulle tala inträffade attackerna i USA och han ställde omedelbart in sitt tal. Det blev därför ingen debatt om privatisering på TUC-kongressen.”
Denna nyckelfråga för den brittiska arbetarklassen och arbetarrörelsen togs alltså inte ens ordentligt upp inom TUC. Dessutom avslutades konferensen i förtid för första gången sedan 1939 (då andra världskriget inleddes), vilket bidrog till den ’krigsstämning’ som den brittiska härskande klassen tillsammans med de härskande klasserna världen över ville skapa. En av följderna av denna ”klasslösa” eller ”alla klasser tillsammans”-inställning kommer att vara kapitalisternas avsikt att, med ett minimum av motstånd, genomföra grundläggande angrepp på arbetarklassens levnadsstandard och rättigheter. Bush-administrationen utsätts för påtryckningar att omedelbart sänka skatten på ”kapitalvinster”.
I Tyskland var parollen vid demonstrationen vid Brandenburger Tor: ”Ingen makt åt terror – solidaritet med USA.” Det var intressant att bourgeoisin och de socialdemokratiska ledarna var tvungna att låna en del av arbetarklassens språk – ”solidaritet” – för att rättfärdiga uttrycket för enighet med arbetsgivarna och med deras system, vilket naturligtvis bär ansvaret för att ha skapat de förhållanden som har gett upphov till terrorismen i Mellanöstern och på andra håll.
Den enda anledningen till att den brittiska fackföreningsorganisationen TUC inte kallade till en liknande demonstration var förmodligen rädslan för att skapa ett prejudikat, liksom deras brist på inflytande i samhället i allmänhet och bland sina medlemmar. Om en demonstration hade kallats till skulle den utan tvekan i framtiden åberopas som ett exempel på vad som skulle kunna göras i brännande samhällsfrågor som nedskärningar och privatiseringar.
Den atmosfär av hat och hot som piskats upp mot de sju miljoner muslimerna i USA och andra länder illustreras av rapporterna från Chicago. Många taxichaufförer kom från muslimska länder och ett taxibolag beordrade sina chaufförer att gå hem på tisdagen efter en våg av kränkande kommentarer från passagerare. Dessutom hölls många muslimska högskolor och moskéer under bevakning. I Europa förekom exempel på verbala övergrepp riktade mot asiater. Det förblev en viktig uppgift för ”Socialist Alternative” (CWI:s likasinnade i USA) att, där det var möjligt, försöka försvara denna minoritet – både verbalt och i handling – eftersom den kunde utsättas för häxjakt och förföljelse under de kommande dagarna, veckorna och månaderna.
När det gällde vilken inverkan dessa händelser skulle ha på framtidsutsikterna medgav vi att det var möjligt att antiglobaliseringsrörelsen tillfälligt skulle kastas ur balans; vissa personer som hade deltagit i rörelsen eller anslutit sig till demonstrationer kunde bli avskräckta och hoppa av. ”Men den objektiva situationen som ledde till dessa rörelser kommer inte att försvinna; tvärtom kan den förvärras när kapitalismens övergripande ställning undergrävs.”
Den allmänna situationen skulle dock, åtminstone på kort sikt, inte vara lika gynnsam som vi hade förväntat oss, kanske särskilt i USA. ”På medellång och lång sikt kommer de grundläggande svagheterna hos den amerikanska och den globala kapitalismen att förvärras av dessa händelser. Om till exempel den amerikanska imperialismen, som förväntat, exploderar i form av militära interventioner, med de tusentals offer som detta kommer att medföra, kommer detta i sin tur att ha en kraftfull inverkan på medvetandet hos den redan världsomspännande antiglobaliseringsrörelsen. Frågan om krig och fred kommer att hamna mycket mer i förgrunden, med möjligheten att kraftfulla fredsrörelser sluter sig samman med den rörelse som riktar sig mot storföretagen och den globaliserade kapitalismen. Man bör komma ihåg att, trots den amerikanska imperialismens militära styrka – även om den kan genomföra militär-polisoperationer, inklusive invasioner och tillfälliga ockupationer av länder eller delar av länder – kan den inte, som Napoleon upptäckte, hålla hela nationer i bojor med hjälp av bajonetter.”
Allt hängde på om den amerikanska imperialismen skulle kunna åstadkomma en militär ”seger”. Internationella militära ingripanden, även om de var noggrant avvägda, skulle bara förvärra problemen i Mellanöstern och, i synnerhet, i Israel/Palestina, som förblev en krutdurk. Under täckmantel av dessa händelser ryckte den israeliska härskarklassen tillfälligt in och ockuperade två palestinska städer för att därefter dra sig tillbaka. Sharon, den dåvarande israeliska premiärministern, tillkännagav avsikten att inrätta en buffertzon mellan Västbanken, Gaza och Israel.
Denna konflikt fick en ytterligare vändning genom att en israelisk arab för första gången någonsin var inblandad i ett självmordsattentat, vilket förvärrade konflikten inom Israel självt. Det förstärkte också tendensen hos en del av den israeliska härskarklassen att överväga ett domedagsscenario med en omfördelning av området, vilket skulle innebära att driva ut den miljon araber som bor i Israel, att införliva ett antal av de israeliska bosättningarna som redan finns på Västbanken i Israel samt att upprätta en sanitär zon runt Israel. Att utesluta alla palestinier från Israel, hävdade vi, skulle avsevärt förvärra de sociala och ekonomiska problemen på Västbanken och i Gaza och utgöra en grogrund för en ny våg av brutal terrorism, som USA, tillsammans med resten av den kapitalistiska världen, återigen skulle drabbas av. Detta öppna sår skulle garantera en ny våg av terroristattacker, även mot USA, och motåtgärder.
Oavsett vilken väg USA:s och världsimperialismens ledning skulle välja, skulle den därför inte finna någon lösning på sina problem. Tillfälligt skulle klass- och samhällsfrågor kunna skjutas i bakgrunden av dessa händelser. Vi betonade att det skulle finnas en minoritet – och en betydande sådan – som skulle söka efter förklaringar och ivrigt anamma den analys och det program som vi lade fram.
Vi konstaterade rakt på sak att: ”Denna period kommer att bli en prövning, särskilt för våra samarbetspartners i USA och för CWI som helhet. Men vi får inte låta oss avledas från vår kurs.” Vi skulle stå fast inför vad som kunde bli ännu en brutal omgång av borgerlig ideologisk krigföring, som syftade till att demonisera alla som motsätter sig deras system som ’terrorister’. Klasskrafternas förhållanden skulle dock inte förändras i grunden av dessa händelser. Den ekonomiska situationen och dess politiska återverkningar skulle i slutändan märkas på den politiska arenan. CWI hade etablerat mycket viktiga stödpunkter och kunde växa avsevärt, särskilt på medellång och lång sikt, om vi ideologiskt kunde förhålla oss till denna nya situation. Detta var en mycket viktig vändpunkt i USA:s och världens historia. Hur vi skulle hantera denna situation skulle bli ett viktigt prov för socialisterna samt CWI:s medlemmar och anhängare.
Blair och Bush utnyttjade attackerna mot World Trade Center och Pentagon för att inom loppet av några dagar förbereda ett krig i Afghanistan. I sin bok skriver Blair: ”I den arabiska världen var fördömandet nästan enhälligt; endast Saddam såg till att den irakiska statliga televisionen spelade en partisk sång, ’Ned med Amerika’, där attackerna kallades ’frukterna av amerikanska brott mot mänskligheten’.” Genom att dra in Saddam antyder han att han och Bush redan då betraktade den militära insatsen i Afghanistan enbart som ett inledande steg inför det egentliga kriget i Irak senare.
När han senare reflekterar över kriget skriver han dock: ”Om jag då hade vetat att vi ett decennium senare fortfarande skulle befinna oss i strid i Afghanistan, skulle jag ha blivit djupt oroad och förskräckt.” Amen, säger folken i Afghanistan, Irak, Mellanöstern som helhet och majoriteten av världens befolkning. Sanningen är att angreppet mot World Trade Center blev en förevändning för ett militärt ingripande, som Blair och Bush trodde skulle innebära en snabb militär insats och därefter ett segervitt tillbakadragande. De skulle få lära sig en mycket hård läxa, en som alla inkräktare i Afghanistan har fått erfara: Alexander den store, det brittiska imperiet och den ryska stalinismen. Det bergiga landskapet och den spridda befolkningen var idealiska för ett utdraget gerillakrig, vilket gjorde en fullständig militär seger så gott som omöjlig. Blair medger senare: ”Jag visste lite om Afghanistan, men jag visste att det var ett land som genom århundradena hade invaderats, ockuperats och plundrats, men som ändå alltid till slut tycktes svälja och spotta ut inkräktarna.”
Trots detta förband han sig tillsammans med Bush att ”avsätta talibanerna och genomföra en återuppbyggnadsplan för Afghanistan”. Världen väntar fortfarande på resultaten av dessa två ”krigsmål”. Under tiden har Afghanistan ödelagts, liksom Irak och Mellanöstern som helhet. Iraks befolkning är nu så hårt drabbad av okontrollerbara terroristattacker att de längtansfullt ser tillbaka på Saddam Husseins regim.
Blair kommenterar också: ”Jag lämnade TUC:s scen – ironiskt nog med ett bättre mottagande än jag någonsin tidigare fått…” Detta bekräftar fullständigt vår varning om att terroristmetoder i allmänhet inte skulle stärka utan försvaga arbetarklassen. Blair redogör för krigsförberedelserna: ”De följande veckorna ägnades åt en hektisk men i grunden välorganiserad process för att sätta ihop den militära operationen för att avsätta talibanerna.” Men trots de kolossala förlusterna i människoliv, liksom de enorma ekonomiska kostnaderna för det brittiska och det amerikanska folket, återstår den uppgiften fortfarande att fullfölja. När invasionen ägde rum försvann talibanerna bara, omgrupperade sig och förberedde sig för en utdragen kamp. Den amerikanska imperialismen har nu till stor del dragit sig tillbaka, liksom britterna, även om enorma militärbaser som Bagram behölls för att säkerställa en fortsatt närvaro i landet och möjliggöra ett snabbt ingripande om det skulle behövas.
Redan innan kriget i Afghanistan började pågick en polarisering, med otvivelaktigt stöd från kanske majoriteten av den amerikanska befolkningen, men med en betydande minoritet som motsatte sig brådskan att gå i krig. Socialist Alternative engagerade sig i den växande antikrigsrörelsen.
I Storbritannien angav 63 procent i en opinionsundersökning att de var beredda att se brittiska trupper, fartyg och flygplan delta i striderna, men det fanns också en betydande oro över att Storbritannien skulle dras in i ett utdraget krig.
Översättning: Davis Kaza
Veckans Nyheters kommentar: Vi vill avsluta med att publicera ett utdrag ur Arbetarpartiets pamflett ”Världsordningarnas uppgång och fall”. Detta får utgöra en avslutande sammanfattning av hur USA:s krig mot terrorismen i grunden försvagade landet – och bidrog till att USA inte längre klarar av att upprätthålla ”sin” världsordning.
”USA ockuperade Afghanistan under hela 20 år. Under denna tid tjänstgjorde totalt 775 000 amerikanska soldater i Afghanistan. Som mest tjänstgjorde 100 000 amerikanska soldater samtidigt i landet. Till detta ska läggas soldater från andra Nato-länder. USA:s ockupation av Irak varade under åren 2003-2011. Men den amerikanska militära närvaron i Irak fortsatte även senare, både genom reguljära soldater och via soldater från privata säkerhetsföretag (s.k. ”defense contractors”). Trots att USA skulle dra tillbaka alla sina trupper från Irak i slutet av 2021, finns det fortfarande uppåt 2 500 amerikanska soldater kvar i landet.
År 2021 klarade inte USA längre av att upprätthålla sin ockupation av Afghanistan. Då de sista soldaterna och civila evakuerades i augusti, under kaotiska och förnedrande former, hade kriget kostat ca 2 000 miljarder dollar. Till detta ska läggas att kriget i Irak kostade nästan exakt lika mycket. Totalt beräknas USA:s krig mot terrorismen, runt om i världen, ha kostat de amerikanska skattebetalarna 6 400 miljarder dollar (Brown University / Cost of War Project)! Detta i ett land där 31 miljoner människor saknade sjukförsäkring så sent som under 2021.
Det blev allt tydligare att USA inte längre hade de ekonomiska musklerna att både erbjuda sin egen befolkning en acceptabel levnadsstandard och att ensam bära upp en världsordning. Och under ytan förändras alltid styrkeförhållandena. Bland annat ekonomiskt. USA har under lång tid levt över sina tillgångar. Den 1 februari 2022 passerade USA:s statsskuld för första gången 30 000 miljarder dollar! Tittar vi på utvecklingen under de tjugo åren 2000-2020 kan vi konstatera följande: krigen, den ekonomiska krisen åren 2007-2009, skattesänkningarna och coronapandemin har lett till en våldsam ökning av USA:s offentliga skuldsättning. År 2000 motsvarade statsskulden enbart 55 procent av USA:s BNP. År 2020 motsvarade statsskulden hela 129 procent av BNP.”