Om jag ska tänka på hela valrörelsen så har den för mig varit en utbildning och en väldigt spännande erfarenhet. Strategin, målet, delmålen, insatserna, allvaret, kamratskapet, det mycket konkreta budskapet, känslan för oss i Umeå. Allt har varit helt nytt och uppslukande.
Valdagen var inledningsvis en stor anspänning. Jag ville vara säker på att jag uppfattade all information och alla instruktioner. Jag ville förbereda mig så bra som möjligt, så att det jag skulle göra inte trasslades till av någon liten detalj. Det var som en mission där jag var beredd på kyla, hunger och en anstormning av människor.
Den övergripande upplevelsen av mina 12 timmar vid vallokalen var mycket positiv, mest tack vare de hjälpsamma och trevliga valarbetarna som jobbade ute i kön hela dagen. Dagen gick fortare än väntat. Människor kom och gick, stämningen var god, det gällde att hålla uppsikt över var kön tog vägen, det fanns vissa klockslag att hålla reda på och dessutom var de två pauserna när valbilen kom förbi en välkommen stund för att vila fötterna. Jobbigast var egentligen de sista par timmarna när hela kroppen protesterade ljudligt.
På morgonen gick allt bra med skjuts till vallokalen, utplacering av valsedlar och att komma igång. Tidigt fick jag ett tips från en av valarbetarna om att de flesta kom från cykelbanorna och inte från parkeringen, som jag hade trott. Samma kille var sedan i stort sett min kontaktperson under hela dagen. I början mätte vi upp ungefärligt avstånd från ingången. Där kom jag bara att stå under den första och sista timmen av dagen. Däremellan vandrade kön sakta men säkert ner på cykelbanan mot centrum.
Jag stod ensam som partiföreträdare utom timmen mellan 13 och 14 då två miljöpartister dök upp. Några timmar efter 14.30 fanns där då och då en kille från Moderaterna.
Under hela dagen, när kön böljade iväg långt från lokalen, fanns valarbetarna i närheten av kön och informerade om vad man skulle tänka på när man kom längre fram.
När det gällde att dela ut valsedlar var det ganska ofta svårt att få kontakt med folk. I stort sett hela tiden stod jag vid en vältrafikerad genomfart för cyklar och fotgängare. Det gjorde det lite svårt att få ögonkontakt. Många kom på cykel, hade hörlurar och/eller kom i sällskap. Det jag kunde göra större delen av tiden var att vända partinamnet utåt så alla såg det.
Någon gång under dagen fick jag höra att någon hade röstat på oss. Någon annan gång möttes jag av ett skratt när en person hörde vilket parti jag representerade.
Under hela dagen var kön lång. Jag tror att det då och då hände att människor vände om direkt eller efter en stund, när de märkte hur långsamt det gick framåt. Länge var väntetiden konstant över 1 timme och ibland även 2 timmar. Det jag hörde under hela eftermiddagen var att ”om man står i kön kl 20 så kommer man att få rösta”. Människor pratade om att komma igen senare, men det blev ingen större rusning just under den sista timmen. När klockan slog 20 var antalet köande utomhus kanske 10 personer.
Mörkret föll och strax före 20.30 knallade jag hem till en valvaka med fötterna i högläge.