Naturligtvis misslyckades Magdalena Andersson med att bilda en regering som kan tolereras av riksdagen. Anderssons misslyckande speglar ett större misslyckande – nämligen Socialdemokratins misslyckande.
Det parti som fick över 45 procent av rösterna i riksdagsvalet 1994 drabbades i årets val av sitt sämsta valresultat sedan den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor infördes 1921. S erhöll endast 28 procent av rösterna i riksdagsvalet. Trots detta förödande dåliga valresultat verkar gänget kring Andersson fortfarande tro att det är ”business as usual” som gäller.
Andersson & Co verkar räkna med att i första hand Vänsterpartiet ska ge upp sina ”röda linjer”. Det var därför som Andersson uppträdde så barnsligt då V röstade på Moderaternas kandidat till talman. Som alla minns så avsade sig Andersson då sitt uppdrag att försöka bilda regering med den osedvanligt enfaldiga kommentaren att det nu hade bildats ett nytt politiskt block i riksdagen – nämligen M och V – och att det därför var detta block som borde försöka bilda regering (alltså V och M). Detta enligt en hämndgirig Andersson.
Nu accepterade inte talmannen Andreas Norlén denna barnsliga, enfaldiga och hämndgiriga motivering från Andersson. Hon fick därför fortsätta sina sonderingar fram till tisdag den 13 oktober. S-ledaren tvingades då erkänna att hon misslyckats med att bilda en regering som skulle kunna tolereras av riksdagen och var baserad på riksdagspartierna S, C, MP och V. Hon tvingades istället lägga fram ett förslag till riksdagen i form av en ren S-regering som hon visste kommer att röstas ned.
Andersson upplyste också lyssnarna om följande:
- Hennes utgångspunkt i förhandlingarna med övriga partier hade varit sakpolitik,
- Simona Mohamsson hade inte haft tid att träffa Andersson,
- S vill undvika ett extra val,
- Andersson tror att det kommer att krävas fler nedröstade regeringsförslag innan partierna rör på sig tillräckligt mycket för att det ska bli möjligt att bilda en regering,
- Hon kommer att arbeta vidare för en S-ledd regering även om sonderingsuppdraget nu går till en annan person, som Ulf Kristersson.
Det som kan sägas om detta är följande: Om Anderssons utgångspunkt har varit sakpolitik är det inte underligt att hon har misslyckats. Vänsterpartiet har nämligen upprepat och upprepat och upprepat att de inte är villiga att diskutera sakpolitik om de inte först har fått garantier om att de ska få sitta med i den regering som S hoppas på att kunna bilda.
Låt oss nu göra en liten bakgrundsbeskrivning till varför ”Magdalena” misslyckades. Annorlunda uttryckt: hur hårt sitter de ”röda linjerna” hos C respektive V? Låt oss börja med Centern. Detta parti har talat i dessa termer sedan Alliansen (M, C, L och KD) bildades 2004. Termerna förvandlades till en definitiv låsning i samband med regeringssamtalen efter valet 2018 och skrivningarna i det s.k. Januariavtalet 2019. Dessa ”röda linjer” utgör sedan länge en djupt inarbetad del av identiteten hos Centerpartiets medlemmar. Men detsamma gäller låsningen i förhållande till SD. Det var nämligen i samband med valrörelsen 2018 och de efterföljande regeringsförhandlingarna som Centerns dåvarande partiledare Annie Lööf började tala om ytterkants- eller ytterlighetspartierna V och SD. Därför är även motståndet mot ett regeringssamarbete med SD en sedan länge djupt rotad del av partiets identitet. Den har cementeras i samband med tre valrörelser.
Sedan till Vänsterpartiet. Rent formellt beslutade V att inte släppa fram en regering som de själva inte medverkar i på partiets kongress i april 2026. Men beslutet har vuxit fram ur en bitterhet som går långt tillbaka. Efter valet 2014 blev Vänsterpartiet bryskt avvisade av Stefan Löfven. Detsamma hände efter valet 2018 då partiet alltså stängdes ute av bland annat C i samband med Januariavtalet. Vänsterpartiets krav på att få sitta med i en regering handlar bland annat om att visa att Centern inte kan bannlysa V, och att Socialdemokraterna inte kan gömma sig bakom C, för att dessa båda partier tillsammans ska kunna kasta ut V i något som påminner om den politiska kyla som det gamla Moskvatrogna stalinistpartiet en gång befann sig i. Den situationen blir givetvis extra oacceptabel för V eftersom SD blivit lovade ministerposter – om Tidögänget hade vunnit valet.
Socialdemokraterna fruktar ett extra val (nyval). För vem kan tro på att S skulle lyckas bättre med regeringsbildandet efter ett extra val? Risken för S är ett ännu sämre valresultat.
Vi skrev inledningsvis att inget av blocken vann valet. Vi skrev även att det inte endast var Magda som misslyckats utan även Socialdemokratin. Men det finns även en tredje förlorare och det är riksdagspartierna som helhet. Dels var det inget av blocken som vann. Dels diskuterades inte de avgörande frågorna om den rekordhöga arbetslösheten, det utanförskap som ”sätter sig” allt djupare i samhällskroppen och den historiskt stora upprustning som intecknar det utrymme som behövs för att rusta upp både sjukvården och äldreomsorgen (för att nämna två exempel – fler finns).
Kampen för fler jobb inom sjukvård och äldreomsorg måste fortsätta – på arbetsplatser och inom facken oavsett vem som försöker bilda regering. Detsamma gäller kampen mot segregeringen.