I mitten av september började gymnasieelever i Paris demonstrera mot lärarbrist, överfulla klassrum och de stora skillnaderna i kvaliteten på utbildningarna i franska skolor. De franska protesterna inspirerade ungdomar i andra europeiska länder att också ta strid för sina rättigheter.
Idag pågår proteströrelser i Frankrike, Italien, Spanien, Albanien, Portugal, Grekland och Belgien. Mest omfattande har protesterna varit i Frankrike. De började med att gymnasieelever och skolpersonal i en förort till Paris demonstrerade med krav på mer resurser till skolan. Dessa protester spred sig snabbt i hela Frankrike. I början av oktober anslöt sig även fackföreningar och protesterna utvidgades till att även handla om krav på ekonomiska lättnader för hushållen på grund av stigande priser och mot nedskärningar inom offentlig sektor.
Den 24 oktober arrangerades demonstrationer på uppåt 300 platser. Enligt inrikesministeriet deltog 400 000 människor – fackföreningarna beräknade att det rörde sig om uppåt 800 000. Nu har den fackliga centralorganisationen CGT, tillsammans med flera andra stora fackförbund, utlyst en endags generalstrejk den 5 november.
Efter protesterna den 24 oktober har Frankrikes president Emmanuel Macron lovat satsningar på skolan. Detta visar att protesterna gett effekt, men företrädare för studentorganisationer anser att de utlovade satsningarna är långt ifrån vad som krävs för att täcka behoven.
Även i Italien har skolelever och studenter gått ut på gatorna i protest. Kraven handlar om upprustning av nedgångna skolbyggnader, mer resurser till utbildningsväsendet och mot militär upprustning som urholkar välfärden. Precis som i Frankrike blev protesterna snabbt bredare och involverade även facken. Den 16 oktober demonstrerade hela 400 000 människor på 40 orter i samband med en vecka av strejker. Kraven under denna vecka handlade om att den planerade stora ökningen av militärutgifterna i stället ska gå till sjukvård, skola och det sociala skyddsnätet. De höga priserna på mat, el, gas, drivmedel och bostäder har också varit föremål för protester.
Att ungdomsprotesterna så pass snabbt har spridit sig från land till land, och även snabbt involverat bredare skikt än enbart skolelever och studenter, visar på det missnöje som finns mot att allt fler européer känner kniven mot strupen i frågan om att klara av utgifter för livsnödvändigheter som t.ex. mat och boende.
Ska alla dessa proteströrelser bli något mer än enbart uttryck för ett växande missnöje måste de även få ett politiskt uttryck i form av nya partier för knegare och ungdomar. I länder som Frankrike, där sådana nya partier redan vuxit fram i form av vänsterrörelsen La France Insoumise (Det okuvade Frankrike), måste diskussioner föras om vilket program och vilka metoder dessa partier måste ha för att inte ”sugas upp” av etablissemanget.
Fakta: Protestvågen i Europa
Frankrike: Omfattande protester mot resursbrist i skolan och offentlig sektor i stort samt stigande priser på mat och bensin.
Italien: Protester mot höjda mat- och hyrespriser, bristande resurser i vård, skola och sociala trygghetssystem. I Italien riktas protesterna även mot militär upprustning.
Albanien: Protester mot korruption, skenande priser på t ex hyror, brist på jobb och för ökade resurser till universiteten.
Spanien: Protester mot höga boendekostnader och krav på att pensionerna ska höjas i takt med inflationen.
Portugal: Protester mot främst de höga boendekostnaderna, men även de höga kostnaderna för mat och bränsle.
Grekland: Tiotusentals gymnasieelever, universitetsstudenter och lärare har demonstrerat med krav på mer pengar till skolväsendet, mindre klasser och bättre skollokaler.
Belgien: Gymnasieelever och universitetsstudenter har protesterat mot höjda terminsavgifter, lärarbrist och överfulla klassrum. Skolprotesterna har även flätats samman med fackligt organiserade protester mot bl a nedskärningar i det sociala skyddsnätet.