Den gemensamma branschöverskridande strejken den 5 november utgjorde ytterligare ett steg framåt för den inspirerande massrörelsen bland arbetare och ungdomar i Frankrike. Fackförbunden uppskattar att 1,6 miljoner människor gick ut på gatorna i demonstrationer över hela landet, varav 300 000 marscherade i Paris, samtidigt som det var stor uppslutning även i städer som Marseille, Bordeaux och Lille.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Socialistworld.net
I över en månad har en rad massdemonstrationer, strejker och skol- och universitetsstrejker skakat det franska samhället och satt president Macron – och den franska kapitalistklassen som han företräder – under allt större press. För att bara ge ett exempel på effekten: kvällen före strejken avvisades regeringens budgetförslag, som innebar ytterligare nedskärningar på 43 miljarder euro, enhälligt av alla partier i det franska parlamentet, vilket tvingade den illa omtyckte Macron att driva igenom förslaget enbart med hjälp av sina presidentbefogenheter.
Stödet för strejken den 5 november visar att Macrons strategi – att försöka krossa rörelsen genom att sätta in kravallpolis mot tonåringar med batonger och tårgasgranater, samtidigt som han försöker stigmatisera protesterna som verk av en våldsam minoritet, har misslyckats.
Opinionsundersökningar visar att en majoritet av befolkningen som helhet stöder strejkrörelsen, där nio av tio instämmer i att dess krav på åtgärder mot de skyhöga levnadskostnaderna är ett legitimt skäl att protestera. Och det stödet är starkast bland ungdomarna, den del av befolkningen som framför allt har drivit protesterna framåt.
Många av gymnasieeleverna inledde dagen med sina vanliga blockader av skolportarna. Vid Lycée Voltaire i Paris staplades soptunnor upp utanför skolans dörrar och, precis som under hela veckan, stod polisen uppställd utanför skolan. Det uppstod ett mindre bråk med polisen, men inget allvarligt, och faktiskt var polisens hotbild under hela dagen lägre än under de senaste protestdagarna. Den här gången kunde den ”revolutionära orkestern” spela vid marschens start på Place de la République utan att kvävas av tårgasmoln!
Ungdomarnas beslutsamhet vid skolportarna och under dagens massiva demonstrationer var tydlig. De är arga över skolornas förfallna skick, klassstorlekar på långt över 30 elever och ett mycket selektivt antagningssystem till universitetet som nekar de flesta ungdomar, särskilt arbetarklasselever, plats på deras önskade utbildningar.
Men dessa specifika bekymmer är bara en del av en bredare ilska mot ett system som förnekar dem en framtid, liksom mot rasism och polisrepression. Vid Lycée Voltaire hölls till exempel en minuts tystnad för de som dödades och skadades i den rasistiska drive-by-skjutningen i Trappes, i förorterna till Paris, för två veckor sedan.
På samma sätt, även om många fackföreningsmedlemmar agerade för att kräva högre löner och lägre priser samt för att protestera mot arbetsförluster och nedskärningar inom den offentliga sektorn, är detta också en del av ett mer allmänt motstånd mot Macrons regering, liksom en önskan att visa solidaritet med ungdomarna, både i sina egna familjer och i arbetarklassens samhällen som helhet. Detta återspeglades i ett stort deltagande i marschen i Paris, särskilt från utbildningssektorn.
Strejken den 5 november utlystes, vilket är värt att notera, som en branschöverskridande strejk som omfattade både den offentliga och den privata sektorn. Ändå visade fackföreningarnas kontingenter i marschen att den fortfarande huvudsakligen baserades på den offentliga sektorn, med endast mindre kontingenter från den privata sektorn synliga. Till exempel var tunnelbanan i Paris, där fackföreningarna har försvagats under de senaste åren, fortfarande i drift och i stort sett opåverkad av strejken. Men det tog ändå fyra timmar innan den enorma folkmassan vid demonstrationen i Paris äntligen var samlad i marschen, där de flesta demonstranterna helt enkelt marscherade tillsammans med sina familjer, vänner och skolkamrater, snarare än som en del av någon officiell delegation.
Den franska sektionen av CWI, Gauche Révolutionnaire, ingrep framgångsrikt med ett särskild strejkbilaga i sin tidning där organisationen uppmanade till en eskalering av aktionen till en tredagarsstrejk och betonade behovet av att få en regering som är lika fast besluten att kämpa för arbetarklassen som Macron är för de superrika.
När man talar med demonstranterna är det tydligt att rörelsens styrka väcker förhoppningar och förtroende för att Mélenchon och La France Insoumise (LFI, ”det okuvade Frankrike”) skulle kunna besegra Le Pen och de andra prokapitalistiska kandidaterna i nästa års presidentval, även om Le Pen i detta skede fortfarande ligger i täten i de officiella opinionsundersökningarna. Om LFI är berett att nå ut till de bästa av de arbetare och ungdomar som driver strejkrörelsen framåt, och hjälpa till att bygga upp stridbara lokala kommittéer för att organisera och trappa upp både de fackliga och de politiska kamperna, då skulle rörelsen verkligen kunna gå vidare och uppnå betydande segrar för den franska arbetarklassen och ungdomen.
Av Martin Powell-Davies, Paris
Översättning Davis Kaza