Denna artikel publicerades ursprungligen på Socialistworld.net den 3 november. Händelseutvecklingen går snabbt – vissa uppgifter kan därför redan vara inaktuella.
”Som läget ser ut nu finns det tillräckligt många bubblor som kommer att spricka inom ett år. När de väl spricker kommer de att orsaka betydande ekonomiska störningar. Konsekvenserna kommer inte att leda till en kris i stil med den 1929, och den kommer inte att likna dotcom-kraschen 2001. Snarare kommer den att likna bostadskrisen 2008.”
Detta var den senaste prognosen från David Roche, tidigare strategichef hos de amerikanska finansjättarna JP Morgan och Morgan Stanley, i en artikel med titeln A Crash Is Coming (En krasch är på väg).
Roches analys är typisk för en växande grupp bland de mer skarpsinniga försvararna av kapitalismen som pekar på svagheterna i den globala kapitalistiska ekonomin – särskilt de enorma bubblorna som har uppstått när det gäller den privata kreditmarknaden, statsskulderna och investeringarna i artificiell intelligens (AI). När någon eller alla dessa bubblor spricker kan det leda till en ny recession eller till och med en djup nedgång i den globala ekonomin.
Så vad är det som händer – och varför? Kollapsen för den amerikanska bildelstillverkaren First Brands och subprime-bilfinansiären Tricolor i september var ett tecken på ökande problem på de privata kreditmarknaderna. JP Morgans vd Jamie Dimon uttryckte sin oro på följande vis: ”Min antenn slår ut när sådant händer. Jag borde kanske inte säga det här, men när man ser en kackerlacka finns det förmodligen fler. Och därför bör alla vara vaksamma i det här läget.”
Internationella valutafondens senaste Global Financial Stability Review lyfte också fram detta problem. IMF:s verkställande direktör Kristalina Georgieva sa att det var en fråga som höll henne vaken om nätterna.
Vid IMF:s årsmöte i Washington DC sa hon att fonden var oroad över den ”mycket betydande förskjutningen av finansieringen” från banksektorn till icke-bankfinansiella institutioner (NBFIs). Dessa NBFIs är inte lika strängt reglerade som banker, påpekade hon, vilket innebär att världen kan hamna i en ”svår situation” om den privata kreditsektorn fortsätter att växa betydligt samtidigt som den globala ekonomin försvagas.
Bank of Englands chef Andrew Bailey varnade: ”Vi börjar definitivt se, till exempel, vad som tidigare kallades uppdelning och tranchering av lånestrukturer – och om man var med innan finanskrisen, då börjar varningsklockorna ringa vid den punkten.”
Med andra ord ser vi liknande metoder som de som ledde till subprime-kraschen 2008. Då var det paketering och ompaketering av hypoteksskulder som såldes som AAA-tillgångar till finansinstitut och investerare – men som visade sig vara värdelösa när den amerikanska fastighetsmarknaden kollapsade.
Konsekvenserna av denna kasinokapitalism ledde till åtta miljoner förlorade arbetstillfällen enbart i USA och en nästan två år lång ekonomisk recession. Kapitalistiska regeringar, däribland de i USA och i Storbritannien, tvingades nationalisera stora finansinstitut för att förhindra konkurs. Statliga ingripanden och hundratals miljarder i så kallade kvantitativa lättnader följde för att ”rädda systemet”. Ett decennium eller mer av nedskärningspolitik följde när samma regeringar lät arbetarklassen betala för krisen.
Privata kreditmarknader har sedan dess vuxit fram som en viktig finansieringskälla för företag, eftersom traditionella banker har dragit sig tillbaka sedan krisen 2008. I fallet med Tricolor och First Brands har de båda använt sig av s.k. tillgångssäkrade skulder och paketerade lån till låntagare med liten eller ingen kredithistorik, delat upp dem i olika delar och sålt dem vidare till investerare.
Så historien upprepar sig – bara på ett ännu farligare sätt. Faktum är att även ”traditionella” banker är djupt involverade i icke-bankkreditmarknaderna. Enligt Roche har bankerna lånat ut cirka 10 procent av sina låneportföljer till mellanhänder som skapar krediter utanför banksektorn. Den så kallade skuggbanksektorn är nu ”större i Europa (3,8 gånger BNP) än i USA (3,1 gånger BNP)”.
Roche fortsätter: ”Även en förlust på 20 procent på europeiska krediter utanför banksektorn … skulle resultera i en nettoförlust på 5 000 miljarder US-dollar. Det är lika mycket som Tysklands totala ekonomi. Siffran för USA skulle vara 7 000 miljarder US-dollar, eller 24 procent av USA:s BNP – motsvarande Frankrikes och Italiens BNP tillsammans.”
Är det inte illa nog? Det blir ännu värre för dem som hyllar kapitalismen som det bästa möjliga systemet för att organisera världen.
AI-bubblan
Närmast på tur är AI-bubblan, som är på väg att växa till gigantiska proportioner. Det kapital som investeras i AI – främst av amerikanska teknikjättar som Google, Meta, Amazon och Microsoft – är så stort att det aldrig kan ge en lönsam avkastning.
”AI-investeringar stod för 40 procent av alla amerikanska investeringar i anläggningstillgångar (exklusive byggande) förra året, men bidrog ändå bara med 0,5 procent till BNP-tillväxten. Det förväntas sjunka till 0,2 procent i år. Ännu värre är att de amerikanska investeringarna i anläggningstillgångar (exklusive AI och annan IT) förväntas minska med 3–5 procent 2025.”
De årliga AI-investeringarna förväntas nå 1 500 miljarder dollar under 2025 enbart i USA. En färsk rapport från Massachusetts Institute of Technology (MIT) avslöjade att 95 procent av företagen som investerar i generativ AI ännu inte har sett någon ekonomisk avkastning. Sam Altman, vd för OpenAI (som skapat ChatGPT), varnade för att vissa företags värderingar var ”vansinniga”.
Den oundvikliga kraschen kommer att få förödande konsekvenser, med tanke på hur sammanflätade kapitalinvesteringsmarknaderna, aktiemarknaden, de stora teknikföretagen och miljontals arbetstagares jobb är. Stephen Roche uttrycker det så här: ”De summor som står på spel idag överskuggar de flesta tidigare kreditbubblor och de tränger djupt och allestädes närvarande in i den reala ekonomin, precis som artärer.” Och precis som artärer – när de skadas eller drabbas av sjukdom – kan de leda till hjärtinfarkt, stroke eller andra katastrofala händelser.
Amazon sysselsätter 1,2 miljoner arbetare i USA. Men genom att använda AI och robotteknik siktar företaget på att minska den framtida sysselsättningen med 600 000 anställda fram till 2033, samt att minska den nuvarande personalstyrkan genom att inte ersätta arbetare som går i pension eller slutar. Med andra ord använder kapitalisterna AI för att öka vinstmarginalerna med färre arbetare.
Marx skulle ha mycket att säga om genomförbarheten av detta, med tanke på att mänsklig arbetskraft är den viktigaste källan till mervärde.
Volatilitet på aktiemarknaden
En ”marknadskorrigering” – eller krasch – kommer att bli brutal när den kommer. Företagskonkurserna ökar redan i både Europa och USA. I Storbritannien har konkurserna varit på den högsta nivån på 30 år under de senaste två åren.
”Fragility events” – stora svängningar i företagens aktiekurser – ökar dramatiskt i USA. Vid 119 tillfällen hittills i år har enskilda aktier ökat eller minskat i marknadsvärde med mer än 100 miljarder dollar på en enda dag – det högsta årliga totalvärdet som någonsin registrerats. Denna instabilitet drivs av derivat, eftersom privata investerare och hedgefonder satsar på kortsiktiga spekulationer i enskilda aktier, detta enligt Goldman Sachs.
Svängningarna hos teknikjättarna – Meta, Alphabet (Google), Microsoft, Apple och Amazon – som tillsammans är värda 15 000 miljarder dollar och är kopplade till AI-bubblan, kan vara en föraning om en omfattande finanskris om och när investeringsfonderna börjar vända sig bort från dessa aktier.
Statsskulderna är också en ytterligare börda för världsekonomin. Skuldkvoten för avancerade ekonomier kommer att nå 95 procent i år och kan stiga till 123 procent i slutet av decenniet. Enligt IMF kommer USA:s skuldkvot att stiga med 20 procent till 143 procent i slutet av decenniet – vilket överstiger tidigare rekord som sattes efter pandemin och överträffar Italiens och Greklands skuldbörda.
Detta återspeglar också den allvarliga nedgången för den amerikanska kapitalismen, som har accelererat sedan den stora recessionen 2008. Valet av Trump i november 2024 och framväxten av en ekonomisk nationalism och protektionism drivs av denna kris, som har försämrat den sociala och ekonomiska situationen för den amerikanska arbetarklassen och medelklassen.
Den ökade användningen av lån för att upprätthålla den kapitalistiska ekonomins funktion – och ompaketeringen av lånefordringar genom komplexa finansiella instrument – är ett säkert tecken på en ekonomi som befinner sig i kris.
Inför den allmänna nedgången har kapitalistiska regeringar i allt högre grad vänt sig till staten för hjälp. Det var tydligt fallet 2008 med räddningspaket och kvantitativa lättnader som finansierades med offentliga medel. Men det har inte försvunnit. Till och med Trump förlitar sig på en form av statlig intervention, inklusive tullar och direkta investeringar genom statliga andelar i privata företag som Intel eller producenter av sällsynta jordartsmetaller som MP Materials.
Trumps användning av tullar har också bidragit till att destabilisera världsekonomin och öka dess kristendenser. Med en genomsnittlig tullsats för handel med USA på cirka 18,6 procent – den högsta sedan 1930-talet – bärs kostnaden i allt högre grad av arbetare i USA och internationellt genom förlorade arbetstillfällen och högre inflation.
Konflikten mellan Kina och USA
Men det är konflikten med Kina som har dominerat USA:s strategiska tänkande under åtminstone de senaste fyra presidentperioderna. ”Amerika måste vara mycket, mycket starkt för att garantera global säkerhet”, sade vd:n för JPMorgan Chase och förklarade bankens nya ”Security and Resiliency Initiative” – en tioårsplan på 1 500 miljarder dollar för att stödja kritiska amerikanska industrier inom avancerad tillverkning, försvar, kvantdatorer och batterilagring.
Med Kinas snabba avancemang uppåt i produktionsvärdekedjan inom teknikområden som sträcker sig från elbilar och förnybar energi till halvledare, AI, robotteknik och militära system, har Trump tvingats kompromissa med Kinas kommunistiska regim.
Det senaste avtalet med Kina – ett tillfälligt avtal för att lösa tvisten om sällsynta jordartsmetaller och mineraler, som Kina dominerar – har varit avgörande för globala tillverkare av avancerade halvledare och militär teknik. Konflikten mellan de två stormakterna kommer att bidra till och förvärras av en ny kapitalistisk kris.
Det finns ingen återvändo till den era då USA-imperialismen var den enda dominerande världsmakten efter stalinismens kollaps 1990–91. CWI har länge pekat på utvecklingen mot en multipolär värld, med ett försvagat men fortfarande mäktigt USA och ett framväxande Kina som dominerande poler.
Slutet på den kapitalistiska globaliseringens era har gett vika – i denna tid av stagnation och nedgång för världskapitalismen – för en alltmer splittrad världsordning, där politik som går ut på att utarma grannländerna och interregionala och nationella konflikter bedrivs med full kraft.
Det är arbetarklassen och de fattiga internationellt som är de huvudsakliga offren för detta kapitalistiska kaos. Och det är samma arbetarklass som förväntas betala priset för varje ny kris som kan bryta ut när som helst.
Men arbetarklassen lär sig av erfarenhet. Precis som krisen 2008 ledde till omfattande fackliga strider och framväxten av nya vänsterpartier och ledare – från Corbyn till Sanders, från Podemos till Syriza – så kommer även denna nya kris att bereda marken för helt nya politiska strömningar.
Denna gång kan socialismens idéer växa fram som en kraft som kan mobilisera massorna. Visionen om att ersätta den förfallna kapitalismen med demokratisk socialistisk planering kommer att ha en stor attraktionskraft. Offentligt ägande och demokratisk arbetarkontroll och förvaltning av världens resurser – för att få slut på fattigdom, ojämlikhet och förtryck – kommer att kunna locka miljoner människor till sina led. Att få slut på miljardärernas och de superrikas herravälde och ersätta det med majoritetens – arbetarklassens – herravälde är den framtid vi måste kämpa för.
Philip Stott, Skottland