Idag är det 7½ månad kvar till valet i Sverige. Nästan varje gång som ett (av alla) institut som mäter vilket parti väljarna skulle rösta på presenterar sina siffror försöker media göra detta till ett stort drama. Vi ska återkomma till medias dramaturgi.
Opinionsinstitutens siffror säger dock väldigt lite om ett regeringsskifte skulle innebära en förändring – bort från Tidöpartiernas politik. Sedan den förra valrörelsen inleddes våren 2022 – det är fyra år sedan – har Socialdemokraterna övertagit ännu mer av de borgerliga partiernas politik. Denna metod, att överta de borgerligas politik, har S använt sig av under decennier. Några nedslag från senare år: På S-kongressen 2017 sade Magdalena Andersson, då finansminister, att skattesänkningarnas epok var över. Hela S-kongressen applåderade. Alla skulle därmed förstå att S, minsann, slog vakt om välfärden. Detta genom att finansiera sjukvård, äldreomsorg, förskola, skola, mm, genom ett tillräckligt stort skatteuttag. Men av detta blev intet.
S sällsynt opportunistiska skattesväng
Socialdemokraternas senaste åtta år vid makten (2014 – 2022) innebar istället att den skattesänkarpolitik som inleddes på allvar av den borgerliga Alliansen (2006 – 2014) fortsatte. Det har snart gått tjugo år sedan dess. När det gäller denna traditionella skillnad mellan S och de borgerliga – där S står för högre skatter och en pålitlig välfärd, de borgerliga för lägre skatter och högre avgifter till privata lösningar – återstår föga eller inget. Båda blocken för i praktiken en politik som innebär att välfärden underfinansieras på grund av lägre skatter. Resultatet är utarmad sjukvård präglad av bland annat långa köer, en äldreomsorg där vanvård, sexuella övergrepp, misshandel ökar och den både goda och näringsrika maten minskar.
S skamlöst opportunistiska Nato-sväng
På S-kongressen 2021 sade den dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist följande: ”Jag kommer aldrig att medverka till ett Nato-medlemskap”. Alla skulle därmed förstå att så länge Socialdemokraterna styrde skulle ingen ansökan om ett Nato-medlemskap lämnas in. Som bekant svängde S även i denna fråga. Men kan inte detta ursäktas med den ryska regimens invasion av Ukraina? Nej. Även efter att Ryssland inlett sitt angrepp på Ukraina den 24 februari för fyra år sedan fortsatte S att avvisa ett Nato-medlemskap. Den 8 mars sade Magdalena Andersson i samband med en pressträff, att en svensk Nato-ansökan inte var aktuell. En sådan ansökan skulle ”ytterligare destabilisera läget” i norra Europa var Anderssons besked. Hon var vid denna tid statsminister.
Det som verkar ha haft en större betydelse för S-omsvängningen, som innebar att partiet anslöt sig till de borgerligas Nato-vänliga linje, var Moderaternas utspel den 18 mars. Då förklarade Ulf Kristersson att hans parti skulle göra ett svenskt Nato-medlemskap till en valfråga. Opinionsmätningarna speglade, naturligtvis, en ökad Nato-vänlighet p g a Putins angrepp och att Nato-frågan skulle gynna Moderaterna och de övriga borgerliga Nato-anhängarna (under förutsättning att S inte förde fram argument emot en Nato-anslutning utan bara satt tysta).
Eftersom Magdalena Andersson visat sig vara den mest högerinriktade partiledare S någonsin haft, samt en skamlös opportunist, tänkte hon inte låta sitt partis drygt 70-åriga Nato-motstånd (och kongressbeslutet från 2021) stå i vägen. Här krävdes en 180 graders sväng – annars kunde regeringsmakten förloras. Metoden var att genomföra ett s.k. ”rådslag”. Resultatet var uppgjort på förhand. På vissa håll fick medlemmarna, via zoom-möten, sitta och titta på höga partiföreträdare som satt och talade med varandra – i grupper där alla var för en Nato-anslutning. Inom S är ett rådslag motsatsen till demokrati.
Det gick som planerat. I mitten på maj kunde partistyrelsen meddela att även S beslutat ställa sig bakom en svensk Nato-ansökan. Men Magda är för smart. Det entusiasmerar ingen att bara ta över motståndarens politik. Gång på gång på gång. S förlorade regeringsmakten 4 månader senare.
S senaste opportunism – hårdare kriminalpolitik
Inför årets val har S fortsatt övertagandet av den borgerliga politiken. Tidöpartierna vill sänka straffbarhetsåldern för att kunna döma 13-åringar för grova brott under en begränsad period. Idag ligger straffbarhetsåldern på 15 år. Förslaget har fått kraftig kritik från bland annat Brå och Advokatsamfundet. Kritikerna menar att det saknas stöd för att en sådan åtgärd skulle få positiv effekt – de anser att motsatsen kan bli fallet. Exempelvis genom att gängen värvar ännu yngre.
Vad gör då S? Även de vill sänka straffbarhetsåldern. Men ”bara” till 14 år! Inför Magdalena Andersson jultal i Kärrtorp uppgavs att S fört fram idén att punktmarkera barn mellan 6 – 12 år med hjälp av ”digital fotboja”. Senare har S förnekat detta. Folkbladets L. Westerlind försöker förklara saken på följande sätt: ”… det [har visat] sig finnas två olika versioner av samma dokument. Ett som media tog del av under pressträffen. En annan som lades ut på Socialdemokraternas hemsida…”
För mig är det otydligt vad Westerlind menar. Kanske har S backat efter den ursinniga kritiken och ändrat i sina dokument? En sak är dock klar: S förmår inte lägga fram ett alternativt förslag som kopplar problemen med unga våldsverkare till en misslyckad integrationspolitik, och som innehåller en satsning på förebyggande arbete genom kvarterspolis (närvarande dygnet runt i utsatta områden) som samarbetar med bl a ungdomsgårdar.
S-Magdalenas politiska val
S kommer sannolikt att bli regeringsbildare efter valet. Men partiet saknar en politik som tar itu med EU:s tredje högsta arbetslöshet och den misslyckade integrationen. De har däremot en politik som sätter militära upprustning före upprustningen av äldreomsorg och sjukvård. Precis som Moderaterna. S tävlar även med M om auktoritära förslag.
Den politiska skillnaden mellan S och de borgerliga har aldrig varit så liten som idag. Magda kommer sannolikt att kunna välja mellan att bilda regering med Centern och därigenom försöka isolera V. Eller, som den mest högervridna partiledare S någonsin haft, skulle hon också kunna försöka bilda regering med M med motiveringen att försöka isolera SD. Detta skulle bli en ”stor koalition”, som Angela Merkels, och leda till ett stort medialt drama. Vi får veta om drygt sju månader.
Det som dock redan är klart är att Magda har gjort sitt viktigaste val. Hon och de andra S-ledarna har, under årtionden, steg för steg övertagit de borgerligas program – både vad gäller inrikes- och utrikespolitiken. Det gäller skatter, Nato, kriminalpolitik samt valet att inte bekämpa arbetslösheten, rusta upp offentliga sektorn och den vägen försöka angripa segregeringen. Och då V och MP gör allt för att få bilda regering med Magda saknar Sverige en opposition.
Det finns visserligen olika partier i riksdagen. Men vad gäller den politiska riktningen finns det bara en – den borgerliga. Om detta borde medierna berätta.