Ebba Busch falska kritik mot pappamånaderna

Vi inledde denna tredelade artikel om Ebba Busch med att påpeka att hon har kallat de s.k. pappamånader – som utgör en liten del av föräldraförsäkringen – för ”överförmynderi”. Busch använder dessa kraftiga ord trots att ”pappamånaderna” är helt frivilliga och alltså bara utgör en liten del av föräldraförsäkringen. I del två har vi noggrant visat att det som verkligen är ”överförmynderi” är Tidöregeringens beslut att sänka den ålder då någon kan dömas till fängelse till 13 år, att ge socialtjänsten ökade befogenheter när det gäller omhändertagande av barn samt att öka de statliga myndigheternas möjlighet att ställa krav som förnedrar de människor som behöver försörjningsstöd / socialbidrag för att kunna betala sådant som mat och hyra – bidrag som därför inte alls är frivilliga. Ebba Busch tillhör de i Tidöregeringen som helhjärtat stöder denna utveckling mot en alltmer auktoritär politik – en politik som verkligen gör skäl för att kallas ”överförmynderi”.

Varför angriper då KD-ledaren de pappamånader som utgör en liten del av föräldraförsäkringen – och som är frivillig? Det viktigaste skälet är att Ebba Busch vill förhindra en debatt om det verkliga ”överförmynderi” som breder ut sig inom så många myndigheter i Sverige – faktiskt inom hela statsmaskineriet. Busch vill förhindra en debatt om en utveckling som hon är en av de ivrigaste förespråkarna av. I den första delen av denna tredelade artikel visade vi vilken (nästan fanatisk) pådrivare Busch är när det gäller den auktoritära politiken i Sverige. I samband med ”påskkravallerna” 2022 kritiserade hon nämligen polisen på ett nästan osannolikt sätt: hon var kritisk till att polisen inte skjutit skarpt mot män, kvinnor och barn; Busch ansåg att polisen borde ha tagit risken att det hela slutat i en massaker. Hennes ståndpunkter var extrema och de kritiserades även av polisen.

Kvinnan kvar vid spisen

Busch angrepp på pappamånaderna – denna lilla och frivilliga del av föräldraförsäkringen – har också djupa rötter inom Kristdemokraterna, som tidigare hette KDS (Kristen Demokratisk Samling). Det handlade om ifall samhället skulle stötta kvinnans möjligheter att komma ut i arbetslivet – eller inte. Denna strid utkämpades främst under 1960- och 70-talen. KDS tillhörde inte de partier som, genom reformer, ville underlätta för kvinnan att ta steget ut på arbetsmarknaden. KDS ville hålla kvinnan kvar vid spisen och motarbetade därför de reformer som underlättade för kvinnor att börja jobba.

Denna fråga är också helt avgörande i debatten rörande jämställdhet mellan kvinnor och män: Så länge kvinnan saknar en egen inkomst, motivationen att utbilda sig till ett yrke, arbetskamrater på jobbet och det självförtroende som följer därav – kan det aldrig bli tal om någon jämställdhet. Viljan att hålla kvinnan kvar vid spisen präglade KDS på 1960- och 70-talen, och delar av detta går igen även i dagens KD. Denna vilja utgör en ytterligare orsak till Busch angrepp på pappamånaderna. Detta oavsett hur Busch motiverar sig.

Strid för arbete, barn och jämställdhet

Låt oss titta på den epok från vilken föräldraförsäkringen härstammar. Denna försäkring kom i en tid då en rad reformer genomfördes. Dessa syftade dels till att stärka löntagarnas ställning på arbetsplatserna (Las, Mbl, m fl), dels till att stötta kvinnornas inträde i arbetslivet. Det var en tid av kamp underifrån för ökade friheter. Och detta tål att upprepas: Ett arbete, med allt vad detta innebär, utgör själva grunden för jämställdhet mellan kvinnor och män. De reformer som kom genomfördes även för att kvinnorna verkligen behövdes på arbetsmarknaden.

De viktigaste reformerna, som tillsammans kraftig bidrog till att kvinnorna i Sverige tog steget ut i arbetslivet, kom alltså under slutet av 60- och början av 70-talen. Det handlade om att den för kvinnan gynnsammare särbeskattningen ersatte sambeskattningen (som hade inneburit att kvinnornas inkomst lades på mannens och därför i väldigt hög grad försvann i skatt). En annan, för kvinnornas inträde på arbetsmarknaden positiv, reform var utbyggnaden av barnomsorgen. En tredje viktig reform var införandet av just föräldraförsäkringen. Dess syfte var, förutom att öka kvinnornas möjlighet att arbeta, att underlätta för kvinnorna att kombinera arbete med att ”ha barn”.

Dessa tre reformer bidrog också, på ett kraftfullt sätt, till att kvinnorna i Sverige både kunde, och ville, börja jobba och därmed tjäna egna pengar – något som även var ett avgörande steg för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. KDS motsatte sig denna utveckling.

KDS slog vakt om hemmafrun …

De partier som var de drivande för att kvinnorna skulle ta steget ut i arbetslivet, och som därför stödde dåtidens reformer och utveckling var främst Socialdemokraterna, Folkpartiet och VPK. Motståndarna i riksdagen till hela, eller till delar av, utvecklingen var C och M. Istället för en kraftigt utbyggd barnomsorg ville dessa ha ett s.k. ”vårdnadsbidrag” som gick ut på att kvinnan fick betalt för att stanna hemma med barn. Vårdnadsbidraget var ursprungligen skräddarsytt för att gynna de kvinnor och män som var jordbrukare. Moderaterna hakade på Centern.

För att tala klarspråk: Vårdnadsbidraget gynnade även välbärgade och konservativa familjer där (ibland) både make och maka såg negativt på förändrade könsroller och som därför inte sade nej till lite extra skattepengar till kvinnor ur överklassen som inte ville (eller fick) jobba.

… och bekämpade jämställdhet

Det parti som hårdast gick emot kvinnans frigörelse var KDS. Även om partiet inte kom in i riksdagen förrän 1991 var det representerat, landet runt, i kommuner och landsting (regioner) sedan 1964 och dess åsikter var väl kända. KDS slog vakt om ”hemmafrun” och ansåg att staten, och andra partier, försökte tvinga ut kvinnan i arbetslivet. Inte stötta.

Dagens angrepp från Ebba Busch på föräldraförsäkringen är, som sagt, även ett eko från den tid då hennes parti bekämpade kvinnans inträde på arbetsmarknaden och den jämställdhet som detta bidrog till. Föga förvånande vill KD idag återinföra vårdnadsbidraget – detta i form av en statligt finansierad ”barnomsorgspeng”.

I grunden delar nämligen inte KD synen att barnen både har ett behov av, och en rätt till, båda sina föräldrar – om det finns två föräldrar att tillgå.

Först i världen med föräldraförsäkring

Sverige var först i världen med att 1974 införa en allmän föräldraförsäkring som gjorde det möjligt för föräldrar att vara hemma från arbetet under hela sex månader för att ta hand om sitt nyfödda barn och behålla sin inkomst (90 % av lönen).

Då föräldraförsäkringen infördes ersatte den en tidigare ”moderskapsförsäkring”. Denna försäkring riktade sig, som namnet antyder, endast till kvinnorna. Moderskapspenningen innebar alltså ingen valfrihet ens i teorin. Däremot innebar den nya föräldraförsäkringen en frihet för föräldrarna att välja hur de skulle fördela de sex månaderna av betald föräldraledighet mellan sig.

Kampen för närvarande pappor

Sedan föräldraförsäkringen infördes kom den, under lång tid, att nästan endast utnyttjas av kvinnor. Det första året stod männen för i snitt 0,5 procent av de uttagna dagarna. Det var nämligen endast ca 500 män i hela Sverige som utnyttjade föräldraförsäkringen (nästan ingen). Och förändringen gick mycket långsamt. Så sent som 1994, trots att det hade gått hela 20 år, tog hälften av alla pappor inte föräldraledigt en enda dag! Männens andel av alla uttagna dagar låg då fortfarande under 10 procent.

Sedan föräldraförsäkringen infördes 1974 har den förlängts med hela tio månader (från sex till 16). Endast tre av dessa tio nya månader har reserverats för den ena föräldern – i syfte att öka andelen pappor som är hemma med barn. Detta innebär följande: Även om det bara är mamman som nyttjar försäkringen, i en familj med två vårdnadshavare, får hon vara hemma med barnet under hela 13 månader om hon vill. Detta är mer än dubbelt så lång tid som 1974. Valfriheten för en familj, när det gäller hur den vill använda föräldraförsäkringen, har alltså ökat sedan 1974 – detta trots de tre pappamånaderna.

Pappamånaderna fungerade

De tre pappamånaderna har inneburit en stor förändring. År 1995 infördes den första pappamånaden. Då sjönk andelen fäder som inte tog ut någon föräldraledighet alls – från ca 50 procent året innan till endast 28 procent 1995. En halvering alltså – på bara ett enda år! Sedan dess har ytterligare två reserverade månader införts samtidigt som själva föräldraförsäkringen har förlängts. Idag är alltså föräldraförsäkringen på hela 16 månader, per barn, och endast tre av dessa är reserverade för den ena av föräldrarna och kan inte överlåtas (”pappamånaderna”). Under 2025 tog papporna ut 31 procent av alla föräldradagar.

Sverige jämfört med USA

Svenska pappor beräknas tillbringa mellan 75-105 dagar hemma tillsammans med ett nytt barn under de första åren. Då räknas den faktiska frånvaron från jobbet i vilken både betald och obetald ledighet ingår. Pappor i USA är i genomsnitt hemma i mellan 10-14 dagar i samband med ett nytt barn. Även om siffrorna inte är helt jämförbara visar de på en mycket stor skillnad mellan länderna.

Den huvudsakliga orsaken är att USA, som enda höginkomstland inom OECD-området, saknar en nationell lagstiftning som garanterar betald föräldraledighet. År 1993 antogs en lag som garanterar anställda, pappor och mammor, 12 veckors obetald föräldraledighet vardera (lagen förkortas FMLA). Denna lag är dock utformad så att endast 56 % av arbetsstyrkan omfattas av densamma. Till detta ska läggas att det är få företag som erbjuder betald pappaledighet – även om sådana företag finns.

Den stora skillnaden är ett resultat av att Sverige har haft fackföreningar och arbetarpartier som tagit strid för en rad olika rättigheter – däribland betald föräldraledighet. I USA har fackföreningarna varit svaga och arbetarpartier har saknats. Därför är löntagarna i USA i de flesta sammanhang utelämnade åt arbetsgivarnas godtycke. Föräldraledigheten utgör ett exempel.

Sammanfattning: Busch klingar falskt

Om en svensk pappa inte vill ta ut en enda dag i föräldraledighet, och istället vill överföra alla dagar som han kan till mamman (sambon eller frun), får mamman en föräldraledighet på hela 390 dagar (13 månader) – med ersättning. Vi vill understryka: Med tanke på att hela föräldraförsäkringen, då den infördes, endast låg på sex månader och att det är helt och hållet frivilligt för pappan att använda sina dagar, klingar Ebba Busch tal om ”överförmynderi” falskt, mycket falskt, för den som känner till historien bakom föräldraförsäkringen: Dess tillkomst som ett led i kvinnans intåg på arbetsmarknaden och därigenom dess betydelse för jämställdheten, dels dess syfte att underlätta för kvinnor och män att både arbeta och ”ha barn”.

Falskt klingar också Busch med tanke på det motstånd som KDS / KD uppbådat mot kvinnans stärkta ställning. Och särskilt falskt klingar hennes tal om ”överförmynderi” med tanke på att hon är en av de allra ivrigaste när det gäller att införa en alltmer auktoritära lagstiftning – en auktoritär lagstiftning som till skillnad från pappamånaderna inte är frivillig.

Ebba Busch är en farlig politiker.