Donald Trump publicerar gärna orediga inlägg på Truth Social, hans egen sociala medieplattform. Men genomtänkta programförklaringar lämnar han över till hängivna tankesmedjor och stiftelser såsom Heritage Foundation. Dessa har nyligen klätt Trumps familjepolitik i ord i sitt manifest ”Rädda USA genom att rädda familjen”. Nu vill Palantir Technologies, ett företag som inte bara är högljudda på börsen utan även i den politiska debatten, vara med och lägga ut kursen för Trump i sina hjärtefrågor.
Palantir jobbar åt militär, polis och storföretag med AI-driven övervakning där bl.a. ansiktsigenkänning, digital spårning och riskprofilering av personer ingår. Detta vare sig personerna är förmodade brottslingar, illegala invandrare eller anti-Trumpaktivister. Gränsmyndigheternas nya riktlinjer om att vägra uppehålls- och arbetstillstånd för alla som uttryckt ”antiamerikanska eller antisemitiska åsikter” tar de på stort allvar och kartlägger över hela världen folks digitala fotspår på sociala medier och i myndigheters register.
Det faktum att ett politiskt högerprofilerat amerikanskt företag får tillgång till personliga data i andra länder har väckt protester. I Storbritannien har Palantir avtal med finansinspektion, militär, polis och med den allmänna sjukvården, som gett Palantir tillgång till deras patientdata. Protesterna mot detta har varit omfattande och har debatterats gång på gång i det brittiska Parlamentet. I Norge har polisen slutat använda Palantirs analysplattform Gotham. I Danmark säger säkerhetspolisen upp sitt avtal med Palantir.
Regeringen Kristersson i Sverige är däremot smått entusiastisk sedan det framkommit att även svenska myndigheter, främst polisen, anlitar Palantirs övervakningssystem. Man skönmålar det som endast ett redskap att slå till mot gängkriminalitet. Rikspolischef Petra Lund undvek att inför Justitieutskottet svara konkret på frågor om omfattning och inriktning. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) hävdade i Riksdagen att ”Tekniken är etiskt neutral […] och i den bemärkelsen skiljer sig inte den här tekniken från andra verktyg”.
Men det finns ingenting ”neutralt” med Palantir, som inte skyler att de är ”all-in” med Trump, inrikespolitiskt såväl som utrikespolitiskt. Även om Palantir tiger rörande deras inblandning i kidnappningen av Venezuelas president Maduro med fru, trodde i vart fall börsspekulanterna att företaget spelade en avgörande roll – och Palantirs aktier steg dramatiskt.
Företaget är också djupt engagerat i Trumps och Israels militära operationer. För Israels räkning utför Palantir massövervakning med drönare av Gazas befolkning. På beställning prioriterar och pekar de ut bombmål i Libanon och Iran, oavsett om de är militära installationer, sjukhus, läkemedelsfabriker, flickskolor eller var ministrar och andra ledare befinner sig. Med Palantirs AI-verktyg Maven går det geschwint från att identifiera till att attackera platser och människor. Den kortar av den s.k. ”målkedjan”, som på engelska har det mindre skönmålande uttrycket kill-chain.
Om man trots denna meritlista ändå som Strömmer kallar kritiken för konspirationsteorier och tror att det finns åtminstone en gnutta av ”etisk neutralitet” är det bara att läsa de böcker och manifest som Palantirs ledning gett ut.
Palantirs VD Alex Karp och hans juridiska rådgivare Nicholas Zamiska publicerade för två år sedan boken The Technological Republic: Hard Power, Soft Belief, and the Future of the West. Den beskrev den våta drömmen om ett auktoritärt samhälle för medborgarna, men där AI-företagen skär guld med täljkniv sedan de befriats från sina bojor av regleringar och lagar. Den blev så klart populär bland vissa konservativa kretsar, men de osammanhängande, bristfälliga och ytliga analyserna baserade på svårbegripliga jämförelser var måhända för krävande för en bred konservativ läsekrets. Därför har Palantir-VD:n Alex Karp nyligen publicerat en lättläst variant – ett manifest på 22 korta punkter.
Manifestet börjar med ett ursinnigt utfall mot Silicon Valley, centrum för IT-teknik och innovationer i USA och världen. Alltså har dessa företag ”en moralisk skuld till landet som möjliggjorde dess uppgång”. Karp skriver att USA:s motståndare, till skillnad från Silicon Valley, ”kommer inte att stanna upp för att hänge sig åt teatrala debatter om värdet med att utveckla teknik med kritiska militära och nationella säkerhetstillämpningar”.
Det är tydligt att Karp retat upp sig på den kvardröjande andan från 1970-talet, då tekniknördar i jeans och T-shirt startade databolag i källaren, med produkter till vanliga konsumenter för att lösa vardagsproblem eller skänka förströelse. Dessa nördar såg sig själva som rebeller som slogs mot datorindustrins tröga kostymnissar, vilka enbart var intresserade av programvara för storföretagens ledning, administratörer och utvecklingsingenjörer. Nu när vi står på tröskeln av ett genombrott för Artificiell Intelligens (AI) inom samhällets alla sektorer har dessa tidigare ”källarföretag” själva blivit dominerande jättar, och resterna av 1970-talsandan borde enligt Karp vädras ut.
Vidare menar Karp att AI är ett vapen som ska användas i det krig USA bedriver för inre stabilitet och geopolitiska mål. Han anser att kärnvapnen är föråldrade och att ”en ny era av avskräckning som bygger på AI är redo att ta vid”. Politiker smiter undan sitt ansvar, enligt Karp, och ”Silicon Valley måste bidra i kampen mot våldsbrotten”.
Karp har kritiserat IT-företagen för att de inte tar geopolitisk ställning utan försöker komma undan. Andan av frivillighet måste därför bort. Inte bara företagen, utan alla enskilda medborgare, ska ta sitt ansvar för att genomdriva USA:s strategiska och taktiska mål. Allmän obligatorisk värnplikt måste införas därför att ”nästa krig” bara kan utkämpas om alla delar risken och kostnaden. Tyskland och Japan, som kastrerades militärt efter andra världskriget, måste få tillbaka sina ”huggtänder” – annars hotas maktbalansen i Europa och Asien att tippa över åt fel håll.
Det är företagssektorn, särskilt de som är ledande inom AI, som kan styra utvecklingen inte ”tjänstemän inom offentlig förvaltning”. Politiker och offentliga personer utsätts för småaktig kritik och granskning och det har skrämt i väg dem så att ”republiken lämnas med en betydande lista av ineffektiva, tomma kärl”. I stället vill Karp hylla ”hjältar” som Elon Musk. ”Vi bör applådera dem som försöker bygga där marknaden har misslyckats med att agera”. Men kulturen fnissar och ”all nyfikenhet eller genuint intresse för värdet av det han har skapat avfärdas i huvudsak, eller lurar kanske under ett tunt beslöjat förakt”.
Att framställa Elon Musk som en visionär som med egna medel ger sig in i projekt, som det allmänna är för fega att genomföra, men vars frukter hela mänskligheten kan dra nytta av, är en kolossal överdrift. Tesla, SpaceX, X Corp, Neuralink, The Boring Company och andra delar av Musks företagsimperium har mottagit omfattande statligt stöd. Enligt The Washington Post minst 38 miljarder dollar.
De sju stora tech-företagens miljardärer, uppradade som lydiga skolpojkar bakom Trump vid presidentinvigningen i januari 2025, använder inte sina privata förmögenheter till projekt för mänsklighetens fromma. De använder sina pengar för att köpa (!) en politik som gynnar miljardärernas intressen. Därför kunde Elon Musk som chef för effektiviseringen av den federala administrationen (DOGE) slopa medel till barncancerforskning för att bekosta oligarkernas skattesänkningar.
Alex Karp chefar för en börsraket, men med en skakig kurs – då många befarar att AI-bubblan snart spricker. Men Palantir framställer sitt företag som långsiktigt stabilt. När andra drabbas av indragningar av statliga kontrakt, så gäller det inte Palantir. Vidare lugnar de sina investerare med att det geopolitiska kristillståndet kommer att vara mer eller mindre permanent framöver och Palantir, som förser USA:s krigsmakt med alltmer sofistikerade AI-vapen, kommer inte att sakna beställningar.
Manifestet är ändå ingen årsberättelse som ska måla upp optimistiska framtidsutsikter för aktieägarna. Det är en reaktion på en utveckling där USA:s industriella och finansiella makt på världsmarknaden utmanas av andra – främst Kina. Men det finns domäner där USA fortfarande har ett försprång: IT-sektorn med AI som spetsteknologi, dollarns globala dominans som den viktigaste valuta för handel, investeringar och valutareserver samt en militär med cirka 750 militära baser i mer än 80 länder. Vad Karp förordar är att dessa tre grenar förs samman för att säkra råvarutillgången för industriell expansion, tvinga fram lukrativa handelsavtal med andra länder, att med militära maktmedel stoppa regionala uppstickare och med AI-driven övervakning vingklippa inhemska protester mot kostnaden för miljardärernas drömsamhälle.
1961 varnade den republikanska presidenten Dwight D. Eisenhower för det ”Militärindustriella komplexet”, dvs kompanjonskapet mellan militär, vapenindustri och politiska beslutsförfattare, vilka verkade för egen ekonomisk vinning på bekostnad av allmänintresset. Karps manifest uttrycker därför ingenting nytt i amerikansk politik, men det är en upptrappning och en utvidgning då fler samhällsaktörer än tidigare dras in.
Men häri ligger också dess problem. Med USAs tillväxtekonomi 1961 kunde man slösa pengar på massiva ineffektiva projekt och ändå ge medelamerikanen en stadigt ökande levnadsstandard. Idag kommer manifestets förslag medföra skenande kostnader för vanliga amerikaner som redan pressas av stigande priser, dyra huslån och ett nästan obefintligt välfärdssystem. Vare sig det är demokrater eller republikaner som sitter på makten i Washington, vare sig de öppet stödjer manifestet eller döljer sitt stöd kommer de att konfronteras med protester över en politik som bara gynnar den rikaste procenten.
Med ett amerikanskt arbetarparti, som står utanför de miljardärfinansierade traditionella partierna, med nya ledare och en aktiv medlemskår skulle dock utvecklingen kunna vändas.