Denna artikel publicerades ursprungligen på Socialistworld.net den 16 juli 2026. Stycket i slutet av artikeln, med rubriken ”Lärdomar för Tyskland”, är lika relevant för situationen i Sverige.
År 2025 utnämndes Portugal till ”Årets ekonomi” av tidskriften The Economist. Enligt tidskriften lovar höga tillväxttal och en lönsam aktiemarknad goda investeringsmöjligheter för dem som förfogar över nödvändigt kapital. Men detta räckte inte för den portugisiska borgerligheten. För att fortsätta vara attraktiva för tyska och franska företag krävde storföretagen ytterligare strukturella ”reformer” av regeringen. Efter två generalstrejker har Portugals arbetare för tillfället avvärjt dessa planer.
”Trabalho XXI” var namnet på det arbetsmarknadspaket som lades fram i juli 2025 av den portugisiska minoritetsregeringen, som består av det konservativa partiet CDS-PP och det liberala partiet PSD. Paketet innehöll åtgärder som syftade till att försvaga anställningsskyddet, göra det lättare att säga upp kollektivavtal, inskränka strejkrätten, förenkla outsourcing till bemanningsföretag samt att ge arbetsgivare ensidig möjlighet att förlänga veckoarbetstiden till 50 timmar genom ”individuella timbanker”. Reformpaketet var avsett att bygga vidare på många år av nyliberal politik som urholkat de sociala trygghetssystemen i syfte att göra Portugal ”mer attraktivt” för utländska investerare.
Portugal står stilla
Regeringens förslag möttes med rätta av upprördhet bland allmänheten. I Portugal lever redan 1,8 miljoner människor på mindre än 632 euro i månaden (knappt 7 000 kronor). Fattigdomen är särskilt akut i de utomeuropeiska territorierna på grund av deras långa historia av förtryck. På Azorerna, en ögrupp i Atlanten, lever nästan var tredje person i fattigdom. När de två största fackliga centralorganisationerna, CGTP och UGT, mobiliserade till en endags generalstrejk i december 2025 fick detta därför ett mycket starkt gensvar.
Den 11 december stod Portugal stilla. I ett land med 10,8 miljoner invånare deltog omkring tre miljoner arbetare i strejken – lika många som under den revolutionära perioden i april 1974, då Salazar–Caetano-diktaturen störtades.
Redan från början försökte regeringen tona ner deltagandet i strejken. Ministern för presidentkansliet, António Leitão Amaro, uttryckte sig exempelvis på följande sätt: ”Detta verkar snarare vara en partiell strejk inom den offentliga sektorn. Landet fungerar. Deltagandet är försumbart.”
Verkligheten var dock uppenbarligen en helt annan. Vid landets största fabrik, VW Autoeuropa, stod produktionslinjerna stilla den morgonen, på de flesta sjukhus var endast akutsjukvården tillgänglig och på Lissabons flygplats ställdes hälften av alla flygningar in. Demonstrationer ägde rum i alla större städer. I Lissabon deltog 30 000 människor och i Porto 10 000 människor för att visa sin ilska över regeringens planer.
I juni i år organiserade CGTP ytterligare en generalstrejk som fick brett stöd. Detta trots att UGT:s ledning vägrade att uppmana till strejk denna gång. De senaste månaderna har det dessutom förekommit ett stort antal mindre strejker inom olika branscher.
När lagstiftningspaketet slutligen lades fram för den första behandlingen i parlamentet Assembleia da República den 19 juni röstade endast partierna i minoritetsregeringen och ett liberalt parti för förslaget. Vänsterblocket, som består av olika vänsterpartier, röstade emot det.
Det högerextrema partiet Chega förhandlade med regeringen ända in i det sista, men röstade sedan, överraskande nog, också emot förslaget. Detta berodde dock inte på någon principiell hållning från partiets sida. Så sent som 2019 gick Chega till val med krav på att fackföreningarna skulle upplösas och att arbetsmarknaden skulle ”liberaliseras” fullt ut!
Men reformerna på arbetsmarknaden skulle drabba många av Chegas egna väljare. Precis som i Tyskland finns det även i Portugal delar av arbetarklassen som, av ilska över de rådande förhållandena och besvikelse över vänsterpartierna, har gett efter för högerns lockrop. Trycket från strejkrörelsen var så stort att Chegas ledning till slut kände sig tvingad att ställa sig på vänsterpartiernas sida mot den.
Lärdomar för Tyskland
Parallellerna med situationen i Tyskland är uppenbara. Även i Tyskland driver arbetsgivarna på för ”reformer” för att pressa ut ännu mer vinst ur vårt arbete. De konservativa partierna CDU/CSU och det socialdemokratiska SPD går med på detta krav. Men arbetarnas kamp i Portugal visar att när borgerligheten går på offensiven ”uppifrån” kan angreppen slås tillbaka genom organiserade protester från arbetarrörelsen – underifrån.
Visserligen är utgångsläget i Tyskland helt klart annorlunda än i Portugal, där det finns en viss tradition av generalstrejker. Men även i Tyskland skulle den fackliga centralorganisationen DGB kunna mobilisera en våg av protester som leder till massdemonstrationer och politiska strejker. Om fackföreningsledningen faktiskt skulle utnyttja alla medel som står till dess förfogande, skulle även förbundskansler Merz planer kunna omintetgöras.
Från en defensiv kamp till en offensiv
I slutändan kommer det under kapitalismen alltid att finnas en tendens att rulla tillbaka hårt vunna reformer som ligger i arbetarklassens intresse. Även i Portugal meddelade arbetsmarknadsminister Ramalho kort efter det förlorade omröstningen i parlamentet att hon skulle ”ta upp frågan igen”. Detta gör det nu desto viktigare att bygga vidare på denna framgång och förbereda ytterligare strejker för att säkra förbättringar. I samband med detta måste vi också diskutera hur vi ska bygga upp en konsekvent politisk representation för arbetarklassen – i form av ett socialistiskt och demokratiskt arbetarparti.
Caspar Loettgers