Då en offentlig person som Richard Jomshof (SD) pekar ut en annan offentlig person – Magdalena Andersson – som en ”quisling” ökar risken för ett mordförsök på S-ledaren. Personer som präglas av ett ideologiskt hat och/eller en labil läggning kan uppfatta det som legitimt att döda en makthavare som anklagas för att vara en landsförrädare. Motivet blir att ”rädda nationen”.
Den som kan sin historia vet att norrmannen Vidkun Quislings agerande under Andra världskriget gjorde hans namn synonymt, inte endast med landsförräderi, utan även med att bli avrättad för sitt förräderi. Den som, likt Jomshof, anklagar personer för att vara ”quislingar” tar risker med andra människors liv.
Två exempel. Mordet på Olof Palme skedde efter en mångårig hatkampanj fylld av anklagelser för bland annat landsförräderi. Hösten 1985 förekom ett s.k. officersuppror inom marinen. Officerare sade offentligt att de inte litade på Palme när det gällde att värna Sverige mot Sovjet. Drygt tre månader efter officerarnas ”uppror” var Palme död. Jag påstår inte att officerarna låg bakom. Men jag anser att de, genom sitt agerande, uppmuntrade till mordet.
Under Almedalsveckan 2022 skedde ett annat mord. Gärningsmannens ursprungligen plan var att mörda dåvarande C-ledaren Annie Lööf. Förövaren, som hatade Lööf av ideologiska skäl, hade en bakgrund inom nazistiska NMR och vitmaktmiljön. I dessa kretsar utmålades Lööf som en ”folkförrädare”. Förövaren ansågs lida av en allvarlig psykisk störning. Kombinationen ledde till ett mord – där Annie Lööf ursprungligen var det tänkta offret.
Jomshofs angrepp mot Andersson och Lindberg (Aftonbladet) var inget vanligt övertramp. Jag anser att angreppet var ett steg i SD:s uppbygge av en form av politiskt våldskapital – i syfte att skrämma politiska och mediala motståndare till självcensur. Med Donald Trump som förebild.
Åter till Quisling. Vad gjorde denne för att förtjäna evigt förakt? Då Nazityskland invaderade Norge 1940 förrådde Quisling, själv norrman, Norge och dess befolkning på en rad sätt. Först gjorde Quisling en statskupp. I ett radiotal samma dag som Nazityskland angrep Norge – och genom att stödja sig på den tyska ockupationsmakten – utropade han sig till regeringschef. Från denna position gav Quisling sedan order om att avbryta mobiliseringen av norska soldater. Detta ledde till förvirring som försvagade Norge militärt och innebar att fler norska soldater stupade. För detta dömdes Quisling senare för landsförräderi.
Under hösten 1942 lät Quislings regim gripa 773 norska judar och deportera dessa till förintelseläger (endast 38 överlevde). Quisling var direkt juridiskt ansvarig för att ha ändrat den norska grundlagen och återinfört förbudet för judar att vistas i Norge. Han var även ansvarig för transporten av norska judar åt de tyska nazisterna. Quisling dömdes även för omfattande ekonomisk brottslighet. Han var ansvarig för stölder från den norska staten och från privatpersoner – särskilt från judar. (I Nürnbergrättegångarna skulle Quislings agerande ha kallats för brott mot mänskligheten.) De stulna pengarna gick huvudsakligen till att finansiera Quislings parti ”Nasjonal Samling” samt den marionettregering som han ledde för Hitlers räkning.
Quislings regim införde också retroaktiva lagar – som innebar att handlingar och yttranden som tidigare varit lagliga i efterhand blev olagliga! Detta gjorde det möjligt att avrätta politiska motståndare och medlemmar i den norska motståndsrörelsen. Då Quisling godkände dessa lagar och samtidigt vägrade benåda dömda norrmän ansågs han vara juridiskt medansvarig till att hundratals motståndskämpar dödats.
Det var den tyska krigsmakten och SS som stod för det mesta av tortyren och avrättningarna. Men den nazityska terrorapparaten blev långt mer effektiv p g a hjälpen från alla i Quislings parti, Nasjonal Samling, som angav sina landsmän. Quislings samarbete med ockupationsmakten hjälpte denna att kontrollera Norge. Han sågs därför som medansvarig för de brott som ockupationsmakten begått. Quisling ansågs ha brutit mot militära och civila strafflagar, begått krigsförräderi, landsförräderi, mord, olaga frihetsberövande och ekonomiska brott. För detta dömdes han till döden och avrättades 1945.
Till sist: Jag är ingen socialdemokrat. I mina ögon är Andersson den kanske minst arbetarvänliga ledare S haft. De åsikter Lindberg framför i Aftonbladet är vanligtvis inte mina. Men detta har inte med saken att göra. Då Jomshof, felaktigt, jämför dessa båda med Quisling innebär detta ett hot mot deras liv, samt ett steg i SD:s uppbygge av en form av politiskt våldskapital – för att skrämma till självcensur. Den som läser dessa rader bör fundera över utvecklingen i USA och fråga sig om Trumps väg är den rätta.