Nu inför de amerikanska mellanårsvalen i november återupptar vi vår publicering av en serie artiklar om det s.k. ”kulturkriget” i USA skrivna av H. Åkesson. Artiklarna utgör ett urval från ett längre arbete som skrevs innan Trump tillträdde som USA:s president den 20 januari 2025. För den skull kan artiklarna vara kompletterade med vad som utspelats under Trumps tumultartade styre.
Kulturkrig är ett ord som den konservativa högern i USA använder när vill motarbeta företeelser i samhällslivet som de ser som stötande. Dessa kulturkrigare är övertygade om att samhällsproblem såsom kriminalitet, fattigdom, hemlöshet, tonårsgraviditeter, alkoholism, narkotikamissbruk, skilsmässor, sedeslöst leverne, rasmotsättningar och mycket mer är rotade i ett moraliskt förfall. Den kristna tron och kyrksamhet är enligt dem det enda verksamma botemedlet. USA:s moraliska förfall är sprunget ur det sekulära samhället och bör ställas mot ett USA som en särskilt välsignad nation under Gud. I kulturkriget mobiliseras individer, organisationer, sammanslutningar och grupperingar att aktivt sträva efter att påtvinga hela samhället sina moraliska uppfattningar, religiösa tro, kulturvärden och livsstil. Härtill ska lagar, förordningar, regleringar och myndigheters maktbefogenheter tvinga in de motsträviga på ”den rätta vägen”.
Konservativa politiker i USA har traditionellt varit emot ett regleringssamhälle. Ändå har Trump anammat kulturkrigarnas handlingsprogram som syftar just till att införa en lång rad regleringar. Han använder även en kulturkrigsretorik för att motivera sin ekonomiska politik. Skälet till att Trump slutit en allians med den kristet nationalistiska högern och dess kulturkrig är för att skaffa sig gräsrotsaktivister. USA:s miljardärer är för få och impopulära för att själva erövra regeringsmakten. Men genom att vara den kristet nationalistiska högern till lags, och låta dessa härja fritt i delstater och städer, har Trump skaffat sig en bas av aktivister som han annars inte hade haft.
Här nedan kommer den tredje delen i artikelserien.
De konservativa fraktionerna inom det republikanska partiet är många och har varjehanda namn: traditionellt konservativa, paleokonservativa, neokonservativa, kristna nationalister, osv. De kan skilja sig åt i frågor, som exempelvis huruvida USA ska ha en aggressiv eller isolationistisk utrikespolitik, men det utmärkande draget är att de alla driver politik utifrån moral och värderingar med ett fundamentalistiskt kristet och nationalistiskt perspektiv.
All högerpolitik är dock inte del av detta kulturkrig. Libertarianerna förespråkar en minimal stat med minsta möjliga reglering av marknadsekonomin och medborgarnas privatliv. Denna miljardärernas version av anarkismen ställer inte upp på de konservativa kulturkrigarnas krav på lagar mot abort, samkönade äktenskap, särskilda kyrkliga privilegier, osv. Men trots det har många från det libertarianska lägret hoppat på Trumptåget, eftersom de tycker att Trumps utlovade avregleringar inom finanssektorn och arbetsmarknaden är viktigare än allt annat.
USA:s konservativa hade genomlöpt två decennier av omvälvande händelser. Ungdomar som vägrade ställa sig bakom USA:s krigsmakt, som deserterade och hånade nationens militära och civila ledning. En konservativ president som offentligt förödmjukades och tvingades avgå. Minoriteter och utsatta grupper som på ett ”oamerikanskt” sätt organiserade sig och högljutt krävde rättigheter och skydd. De såg en upplösning av traditionella familjevärden och könsroller. Hollywood gjorde filmer som omvärderade den etablerade synen på USA:s samhällsliv och dess historia.
Men samtidigt ändrades inte samhället i grunden. Det svarta USA fick sina senatorer, borgmästare, idrottsstjärnor och filmskådespelare som tjänade miljoner, men för merparten var livet lika svårt som förut. Ursprungsbefolkningen var fortfarande USA:s i särklass mest utsatta minoritet. Lagar mot diskriminering hade införts men diskriminering var likafullt en utbredd företeelse, men i subtilare former. En generell välfärd, liknande dem som växt fram i Europa, blev aldrig av. Fattiga, arbetslösa, sjuka och funktionshindrade fick alltför litet stöd från stat och delstater. Många var fortfarande tvungna att vända sig till välgörenhet från kyrkor med omvändelse på programmet. Situationen var mogen för konservativ motoffensiv.
Barry Goldwater
Det fanns i södra USA ett utbrett missnöje med lagkravet på att avskaffa segregerade skolor, med helvita skolor och helsvarta underfinansierade skolor. På sedvanligt sätt stretade man emot en sådan reform och motsatte sig den medborgarrättslag som 1964 förbjöd diskriminering på grund ras, hudfärg, religion, kön och etnicitet. Denna lag hade ändå många anhängare även bland republikanska politiker.
Barry Goldwater, känd som ”Mr Conservative”, drev en kampanj inom republikanska partiet mot vad han såg som ett inflöde av sådana liberala idéer. Hans agitation vann så stora insteg att han 1964 utsågs till det republikanska partiets presidentkandidat. Hans motstånd mot särskilda rättigheter för utsatta grupper och hans krav på en begränsad stat stod i total kontrast mot Demokraternas presidentkandidat Lyndon B. Johnson, som gick till val med ett program för skydd för minoriteter och en allmän välfärd för alla.
Goldwater led ett stort nederlag i valet. Men han kom att rita om USA:s politiska karta. Efter 1964 blev uppdelningen av en republikansk söder och ett demokratiskt norr etablerad. Likaså blev den konservativa riktningen inom det republikanska partiet idémässigt ledande även om ledande politiker länge var mer pragmatiska i sin praktik. Goldwaters rådgivare i valkampanjen, William Rehnquist, utsågs 1986 till chefsdomare inom Högsta Domstolen, vilket inledde processen att omvandla Högsta Domstolen till ett vapen för USA:s höger.
Southern Baptists
År 1845 bröt de baptistiska kyrkorna i södern med de baptister som var slaverimotståndare. De bildade Southern Baptist Convention (SBC) och utgör den största gruppen bland de protestantiskt evangeliska kyrkorna och flera av dess pastorer är tongivande inom det som brukar kallas för den kristna högern. De var motståndare till medborgarrättsrörelsen, och på slutet av 1970-talet drevs kyrkan i en än mer religiöst fundamentalistisk hållning samt till en politiskt utpräglad konservativ socialpolitisk inställning av teologen Paige Patterson och Texaspolitikern Paul Presser – med slagordet ”en konservativ återuppväckelse”.
På Southern Baptists konferens 1979 slog rörelsen fast att Bibeln är ofelbar i alla avseenden, även i sin historiebeskrivning. Därmed var det fastlaget att Gud var emot abort, homosexualitet och kvinnliga präster. När SBC år 2000 uttalade sig för en könsrollsuppdelning, där kvinnorna skulle vara inriktade mot hushållet och underordnade makens auktoritet, lämnade ledde det till att uppåt 2000 kyrkor lämnade SBC.
Lämnade jorde även jordnötsodlaren, söndagsskolläraren och tidigare demokratiske presidenten Jimmy Carter. Carter hade även under sin presidenttid haft problem med sin SBC-anslutna kyrka, som 1965 beslutat att den skulle vägra släppa in ”negrer” och ”medborgarrättsagitatorer” i sin församling. När Carter blev president tog kyrkan tillbaka beslutet för att inte chikanera sin prominente samfundsmedlem – och inför hotet om en bojkott av hans jordnötter. Andra SBC-kyrkor angrep istället Carter för dennes liberala bibelkritik som de ansåg lett till feminism och rasjämlikhet. Även om SBC har en ”progressiv” opposition och många tidigare beslut mjukats upp, så är det från dess kyrkor som många politiskt verksamma högerkonservativa pastorer och kyrkoverksamma kommer.
Reaganåren
Ronald Reagan valdes 1980 till president på ett synnerligen marknadsliberalt program, med avregleringar samt skattelättnader för företag och personer med höga inkomster. Sådana åtgärder var traditionell republikansk politik, men de var nu mer genomgripande än tidigare och retoriken fränare. Det republikanska partiet radikaliserades åt höger, ivrigt påhejade av storföretag och finansbolag.
Men i grunden blev hans presidentperiod ett misslyckande. Den monetaristiska politik som han förordade i valrörelsen, med en budget i balans och hålla igen på de offentliga utgifterna, blev ett fiasko. Statsskulden ökade med 186 % efter stora skattesänkningar och en gränslös militär satsning. Efter de första åren av sviktande opinionssiffror vände han sig i sina tal och propaganda till de högerkonservativa strömningarna i och utanför det republikanska partiet. Han fokuserade nu på värdefrågor och kultur – och framhävde de så kallade traditionella familjevärdena.
Många konservativa från den fundamentalistiska kristna miljön som tidigare var tveksamma att engagera sig partipolitiskt, insåg att det republikanska partiet kunde vara en plattform. Inte så mycket för en kristen nyväckelse som för att erövra statsmakten – och använda statsapparaten för att understödja kyrkorna samt ersätta det sekulära samhället med kristet genomsyrade institutioner och myndigheter.
En av veteranerna från Barry Goldwaters presidentkampanj 1964 var den baptistiske komministern Jerry Falwell Sr. I slutet på 1970-talet höll han en serie stora möten under parollen ”I Love America” där han rasade mot det han beskrev som nationens moraliska förfall. Inom de baptistiska kyrkorna stormade han mot flatheten till liberala idéer, särskilt att de anammat principen om att skilja på stat och kyrka. Den religiösa högern beskrev han som bluffmakare. Med ett nätverk av likasinnade bildade han organisationen Moral Majority med syftet att ta kontroll över den religiösa högern och göra den politiskt aktiv. Med Ronald Reagan och hans betonande av traditionella familjevärden, kristen moral, en stark militärmakt och en avreglerad marknadsekonomi fick de en plattform inom det republikanska partiet.
Konservativa kristna tidskrifter och enskilda personer drogs till Moral Majority. Den blev den största konservativa lobbygruppen och påstod sig ha fyra miljoner medlemmar. De arbetade hårt för Reagans återvalskampanj 1984 och bidrog till dennes valseger. Men när Reagans presidentperiod närmade sig sitt slut blev det ett medlemstapp och ont om pengar. Moral Majority lades ned 1989, men Falwell förklarade trotsigt att ”Vårt mål har uppnåtts […] Den religiösa högern är fast förankrad”. Även om detta kanske var ett svepskäl för nedläggningen var det ett faktum att den kristna högern hade påbörjat sin marsch mot att dominera det republikanska partiet.
Kulturkrig blir ett stridsrop
Sociologen James Davison Hunter använde ordet ”kulturkrig” 1991 när han beskrev konflikten mellan progressiva och konservativa värderingar. Begreppet anammades av Pat Buchanan, en ledande ideolog och debattör för den högerkonservativa rörelsen. Han var katolik och beundrade sina förfäder som slogs för sydstaterna. Han talade varmt om Joseph McCarty. Ofta var han missnöjd med det republikanska partiets ledarskap. Han var en av Nixons rådgivare men var ideligen kritisk till hans mer pragmatiska politik. Under Nixons återvalskampanj rådde han Nixon att inte ”slösa bort sitt nuvarande stora stöd i nationen för en dåligt övervägd statlig ansträngning att tvångsintegrera raser.”
Buchanan ställde upp i republikanernas primärval 1992 mot George H W Bush, som han kritiserade för dennes ekonomi- och utrikespolitik. Han fick inte många röster men Bush backade på många av Buchanans kritiserade punkter. På republikanernas konvent, där Bush utsågs till partiets presidentkandidat, manade Buchanan till kulturkrig och sa att hans anhängare nu stod bakom Bush: ”Vänner, det här valet handlar om mer än vem som får vad. Det handlar om vilka vi är. Det handlar om vad vi tror på och vad vi står för som amerikaner. Det pågår ett religionskrig i det här landet. Det är ett kulturkrig, lika avgörande för den sorts nation vi kommer att vara som själva det kalla kriget. För detta är ett krig om Amerikas själ. Och i den kampen för Amerikas själ är Clinton & Clinton på den andra sidan, och George Bush på vår sida. Och så till Buchanans brigader där ute, vi måste komma hem och stå bredvid George Bush.”
I maningen till kulturkrig ville han gå till motoffensiv mot det som hände under 1960- och 1970-talet. Han pekade ut krigets slagfält: pro-life (antiabort), judeo-kristna värden, moraliskt ledarskap, mot homosexuellas rättigheter, mot radikalfeminism, mot samkönade äktenskap, för offentliga medel till religiösa skolor, traditionella familjevärden och att utse konservativa federala domare. Han avslutade med att ta upp kravellerna i Los Angeles, som hade utlösts sedan fyra poliser som fångats på film när de misshandlade en svart man vid namn Rodney King frikändes i rätten. Buchanan berömde den militär som sattes in mot kravallerna och såg dem som en del av kulturkriget. Här har vi de konservativa kulturkrigarnas program.
Trumpismen gör sitt intåg
Pat Buchanan ville bli republikanernas presidentkandidat år 2000 för att ”partiet skulle bli den naturliga hemvisten för landets arbetande män och kvinnor”. Men han trodde att republikanernas valprocess var riggad emot honom. Han ställde därför upp som presidentkandidat för det ”tredje” partiet i USA, Reformpartiet. Buchanan beskylldes för att vara en Hitlerälskare och rasist av en annan dåvarande ”partikamrat” – Donald Trump. Fastighetsmagnaten Trump hade aldrig haft en politisk post men ville också bli Reformpartiets kandidat. Hans politiska program i valet 2000 skilde sig på flera punkter från hans program 2016 och 2024. Då ville Trump ha en tillfällig extraskatt för de ”superrika” i syfte att täcka budgetunderskottet och han var för allmän sjukvård, men hans bombastiska debattstil var densamma. Trump lade dock ned sin kampanj inom Reformpartiet efter två månader, och Pat Buchanan blev sedermera partiets presidentkandidat.
När Trump år 2016 sökte det republikanska partiets kandidatur inför presidentvalet var det inte bara en affärsman och realitystjärna som gjorde entré på den politiska scenen från ingenstans. Hans programpunkter var skattesänkningar för individer och företag, upphäva den begränsade sjukvårdsreform som avgående president Barack Obama drivit igenom, skyddstullar på importvaror, hejda den illegala invandringen från Mexiko, avreglera finansmarknaden och slopa miljöskyddslagar – särskilt inom energisektorn. Det var ett valmanifest som speglade en fastighetsmagnats världssyn, men i övrigt inte helt genomtänkt och det ledde till konflikter med både stabsmedlemmar och ministrar under de första åren som president.
Det konservativa kulturkriget var inte Trumps främsta intresse när han meddelade sin kandidatur som republikanernas presidentkandidat. Han var visserligen i sin ungdom konfirmerad i den presbyterianska kyrkan, men innan 2016 endast en sporadisk kyrkobesökare utan att vara ansluten till någon kyrka. Hans privatliv var inte heller exemplariskt efter en traditionell kristen måttstock. Med en meritlista på två skilsmässor, barn födda utom äktenskapet och en rad otrohetsaffärer, var ingen förvånad över att han befanns skyldig till sexuellt ofredande och ha betalat en porraktris pengar för att hålla tyst om deras mellanhavanden. Trots det sökte han stöd hos de kristna nationalisterna – och fick det.
Miljardärer, finanshajar, fastighetsmagnater och storbolagsdirektörer har genom sina besittningar en ekonomisk makt, men deras tyngd i samhället är inte lika stor. De kan inte styra enligt ett enbart klassegoistiskt handlingsschema, de måste söka ett bredare stöd och Donald Trump fann det bland de konservativt kristna grupperna. Därför gjorde han deras krav till sina egna. Efter att ha förlorat sitt återval 2020 till Joe Biden har han dessutom stärkt sin ställning i denna grupp. Under presidentperioden 2017 – 2021 tillsatte han tre nya ärkekonservativa domare i Högsta Domstolen. När dessa år 2022 upphävde lagen Roe v. Wade, som innebar att aborträtten var grundlagsskyddad, var det de konservativa kulturkrigarnas absolut största seger. Den segern tillskrev de Trump som därmed fick högsta möjliga hjältestatus. Nu är kulturkrigarna övertygade om att Trump helt kan upphäva aborträtten på federal nivå, dvs i hela USA.
Att få med de kristna nationalisterna på samma tåg som börsspekulanter, ockrare, kasinoägare och oljebolagsdirektörer är ändå inte tillräckligt för att vinna val. En stor del av USA har inte fått någon del i börsuppgångar och den växande IT-industrin. Den tidigare blomstrande kol-, stål- och bilindustrin i nordöstra USA har förvandlats till ett rostbälte av nedlagda fabriker, städer som förslummas, arbetslöshet och utan hopp om framtiden. Den omhuldade medelklassen ser inte heller någon ljusnande framtid med stagnerande löner och ökande utgifter. Nyanställda idag får sämre sjukförsäkringar och andra löneförmåner och tvingas därför köpa egna tilläggsförsäkringar. Bostadspriserna har liksom i resten av världen stigit kraftigt och lämnar den nya generation utan möjlighet till den levnadsnivå deras föräldrar hade. Högre studier leder inte längre automatiskt till högre löner och med höga studieutgifter är det allt färre som anser det lönt att studera. Att få de som svikits av systemet med på Trumptåget är faktiskt Donald Trumps största bedrift.
De svikna amerikanska arbetarna var ganska likgiltiga till storbolagens avregleringskrav eller den konservativa kulturkampen. De tilltalades av Trumps löften om att utvisa 11 – 18 miljoner papperslösa immigranter, skyddstullar på 10 %-20 % med upp till 50 % på kinesiska varor, inga mer pengar och vapen till Ukraina, bort med miljölagarna samt en ”upprensning” bland byråkraterna i Washington. Det är åtgärder som många arbetare var övertygade om skulle leda till att utflyttade industrier skulle återvända till USA. Utan miljölagar kan gamla gruvor och fabriker öppnas på nytt samt mer olja pumpas upp. När Trump dessutom talade till dem i basebollmössa med en stil och språkbruk mer lik dem själva och mindre lik de andra kostymklädda och polerade politikerna, då vann han över dem på sin sida.
Många av de som under demokraternas primärval 2016 tilltalades av Bernie Sanders, som kallade sig demokratisk socialist, återfinns nu bland Trumps supportrar. Det kan förefalla egendomligt att byta politisk åsikt från vänster till höger från en dag till en annan, men de flesta människor är inte benhårda ideologer. De vill se förändringar till det bättre i sitt vardagliga liv. De vill ha politiker som talar till dem om deras problem och de testar de alternativ som erbjuds. Just nu har det varit Trump. Trumpismen är dock inget eget sammanhängande idésystem eller ens en sammanslutning av gemensamma intressen. Det är olika särintressena som hålls samman av en oerhört karismatisk person. Utan Trump skulle denna eklektiska allians snart falla ihop, men miljardärerna, de konservativa kulturkrigarna och de frustrerade arbetarna skulle fortleva. Först när vanliga arbetare och tjänstemän själva i stor skala börjar aktivera sig politiskt i sina egna rörelser och organisationer, då först kan ett verkligt tillfälle till förändring finnas.
