Just nu pågår en omfattande proteströrelse i Frankrike. Vi publicerar här en ögonvittnesskildring från den senaste vågen av protester som genomfördes i Paris den 17 oktober. Artikeln publicerades ursprungligen på Socialistworld.net.
Den 17 oktober strömmade långt över 500 000 arbetare och ungdomar ut på gatorna i städer över hela Frankrike för att ta ytterligare ett steg framåt i kampen mot Macron och de franska kapitalisternas angrepp på löntagarnas levnadsstandard.
Ungdomarna stod återigen i främsta ledet, och gymnasie- och universitetsstudenter utgjorde en stor del av demonstranterna. Arbetare och deras familjer deltog också i stora skaror i demonstrationerna, även om de officiella fackföreningskontingenterna var mindre synliga än de borde ha varit.
I Paris fyllde marschen helt gatorna bakom Place de la République när den rörde sig norrut mot Place de Clichy, och stannade ofta helt upp på grund av folkmassornas storlek. Det fanns tusentals hemmagjorda plakat som fördömde Macron, budgetnedskärningarna och polisvåldet, och som krävde en anständig utbildning och en framtid för ungdomarna. Ungdomar klättrade upp på gatumöbler och byggnadsställningar för att vifta med banderoller och flaggor, till entusiastiska jubelrop. Rop på ”Macron démission” – Macron, avgå! – fyllde luften, tillsammans med andra slagord mot extremhögern och polisen.
Även anhängare av vänsterrörelsen La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) hade mobiliserat med banderoller och klistermärken där de krävde åtgärder mot levnadskostnaderna och för att bygga upp stöd för partiledaren Jean-Luc Mélenchons presidentvalskampanj 2027. Storföretagen har ännu inte lyckats hitta en kandidat som de kan ställa upp för att på ett pålitligt sätt agera i deras intressen, och risken för att Mélenchon ställs mot högerpopulistiska Marine Le Pen i den andra presidentvalsomgången spär på arbetsgivarnas rädsla inför den växande vågen av motstånd.
Kravallpolisen var mer aggressiv än vanligt redan inledningsvis. Salvor av tårgas fyllde snart Place de la République och tvingade de människor som samlats för marschen att skingras. Musiker som hade samlats för att spela protestsånger under marschen tvingades fly. Till och med snabbmatsförsäljarna tvingades lämna platsen, och även vi var tvungna att tillfälligt överge vårt informationsbord för att ge våra ögon och halsar tid att återhämta sig.
Macron, Le Pen och den högerorienterade pressen hade uppenbarligen beslutat sig för en strategi att försöka undergräva stödet för rörelsen genom hycklande fördömanden av ”våld”. Istället för att rapportera om de kraftfulla massdemonstrationerna har medierna fokuserat på utväxlingen av tårgas och fyrverkerier mellan en minoritet av demonstranterna och polisen, liksom på den ilska som en minoritet av marginaliserade ungdomar uttryckte genom vandalism. I smarttelefonernas tidsålder filmades några av de mer uppenbara exemplen på polisens provokatörer, däribland ett angrepp mot brandmän. Högerns splittringsstrategi kommer inte att lyckas, eftersom den växande ilskan över de angrepp på levnadsstandarden som storföretagen kräver sitter mycket djupt.
Gauche Révolutionnaire (GR), den franska sektionen av Kommittén för en arbetarinternational, ingrep energiskt med flygblad och tidningar där man lade fram ett program för att driva rörelsen framåt. I Rouen bildade en ung GR-grupp, som samlade både befintliga medlemmar och nya anhängare, en av de livligaste delarna av stadens demonstration. I Paris var de gymnasieelever jag talade med entusiastiska över idén att den 20 november skulle kunna bli en dag för en europeisk studentstrejk.
För närvarande har skolor och universitet höstlov, och nästa planerade aktionsdag är därför den 5 november – då fackförbunden har utlyst ytterligare en samordnad nationell endagsstrejk. Det är betydelsefullt att detta, för första gången sedan 2023, inte bara kommer att omfatta arbetare inom den offentliga sektorn utan även fackföreningsmedlemmar inom den privata sektorn, med utsikterna att detta i praktiken kommer att bli en 24-timmars generalstrejk.
Detta kommer att vara ett viktigt tillfälle för rörelsen att ta ytterligare ett steg framåt genom att organisera en massiv gemensam strejk för både studenter och arbetare. GR föreslår att detta bör följas av en ytterligare eskalering till en enad två- eller tredagarsstrejk. Fackförenings- och vänsterledarna bör ta ledningen i att ytterligare stärka banden mellan alla de olika sektorerna i kampen för att bygga upp en rörelse som har kraften att besegra både Macron och arbetsgivarnas åtstramningsplaner.
Martin Powell-Davies, Paris