Det här är starkt, hemskt, förfärligt. Ord som jag knappt vågar läsa, ta in. Eller ens kan förstå. En bok om våld i en nära relation. I ett förhållande med en person som polisen kallar en av Sveriges farligaste män.
Detta är en gestaltning av att sakta brytas ner, kontrolleras. Om återhämtningens tid. Om att med små steg ta tillbaka sin makt.
”Jag minns hans röst, hans blickar, hur kärlek långsamt blev till kontroll, till skräck, till våld. Hur jag lärde mig att andas tyst. Att inte störa. Att överleva.”
Läsningen är som en skräckfilm, en mardröm. Som kan drabba vilken kvinna som helst. Öppet, rakt, personligt om traumat av kvinnovåld, ett traumaminne stämplat i kroppen.
”Kroppen minns. Det är så kroppen fungerar. Den har sitt eget minne, frikopplat från förnuft och logik. När något blir för överväldigande för hjärnan att bearbeta, lagras det i kroppen i stället, i nervsystemet, i andningen, i muskelspänningar.”
”För kroppen låter sig inte tystas med förklaringar. Den minns. Den varnar. Den skriker. Det blir också en påminnelse om att jag inte längre kan fly från mitt inre.”
Boken skildrar råa, brutala händelser. Men varje kapitel avslutas med ett stycke självpepp. Från Sara till Sara. De sakta små stegen uppåt igen.
”Det är där jag börjar, Där mitt motstånd föds. Där mitt hopp, trots allt, tänds igen.”
Saras arbete med boken tog ungefär ett år från första meningen till publicering.
– Men egentligen började den skrivas den dagen jag lämnade våldet, berättar hon.
– Varje steg i min läkning, varje tår och varje insikt blev en del av berättelsen.
Jag frågar henne om föredragen hon håller och vem hon vill nå fram till. Hon svarar:
– Att stå på scenen och berätta min historia är både det svåraste och det finaste jag gjort. Jag blir fortfarande berörd, men jag bär inte längre bara min egen historia. Jag bär också alla de människor som ännu inte vågar berätta sin. När någon kommer fram efter en föreläsning och säger:
”Nu förstår jag att jag inte är ensam”, då vet jag att allt varit värt det.
– Jag hoppas att boken når både dem som själva lever eller har levt i våld och deras anhöriga, vänner, arbetsgivare, lärare, vårdpersonal, polis och beslutsfattare. För vi behöver bli fler som förstår hur våld ser ut när det inte lämnar synliga blåmärken. Kunskap kan rädda liv.
– Och ja… jag tror faktiskt att skrivandet blev en del av min behandling. Det har inte ersatt terapin, men det har hjälpt mig att sätta ord på det som så länge varit tyst.
– Genom att skriva tog jag tillbaka min egen berättelse. Det som en gång var min största smärta har blivit min största drivkraft, att ge hopp till andra och visa att det finns ett liv efter våldet.
Så läs, gråt, inspireras av modet. De sista sidorna i boken innehåller en säkerhetsplan för våldsutsatta. Med tips, råd, viktiga kontakter. https://sarahulten.se/
Och det här citatet är till dig Sara: Courage isn’t having the strength to go on – it is going on when you don’t have the strength.
