Påståendet om att det finns de som vill ”islamisera” hela samhället kan låta så stort att vissa inte tar det på allvar. Men vi tänker försöka visa att det förhåller sig just på detta viset. Detta beror på den historiska förseningen när det gäller demokratiska och sekulära rörelser inom den muslimska religionen. Å ena sidan är islam en både decentraliserad religion och en religion som tolkas olika. Å andra sidan har det, inom islam, inte skett någon inre reformering av den typ som ägt rum inom exempelvis den svenska protestantismen.
Protestantismen i Sverige har tvingats acceptera en dubbel reträtt. Den första bestod i att kyrkan i praktiken skiljdes från staten. Den andra reträtten bestod i att den religiösa makten – oavsett om den framträdde i form av ett prästerskap eller en kung ”av guds nåde” – har tvingats acceptera att den är underställd en lagstiftande riksdag och en sekulär stat. Riksdagens överordning i förhållande till prästerskapet vad gäller lagstiftning, kyrkans avskiljande från staten som därmed blev sekulär, innebar en reformering av protestantismen (något som ej ska sammanblandas med Reformationen). Kyrkan lämnade politiken och förvaltar nu istället de enskildas privata tro. Kyrkans reträtter var en av de avgörande faktorerna bakom framväxten av ett demokratiskt samhälle inramat av en sekulär stat.
Kärnan till konflikten
Här närmar vi oss själva kärnan till konflikten. För även om islam är en decentraliserad religion, med olika uttolkningar, har den inre reformering som vi talat om i samband med bland annat protestantismen ännu inte ägt rum inom islam. Det finns ingen uttalad rörelse inom ”organiserad” islam för att skilja religionen (kyrkan) från den politiska maktutövningen. Det finns ingen uttalad rörelse för att ersätta shariadomstolarnas tolkningar, som vägledning för samhällsutvecklingen, med ett demokratiskt valt parlament. Den maktutövning som idag sker genom shariadomstolarna står i oförsonlig motsättning till den samhällsutveckling som bland annat flera generationer av socialister, men också andra progressiva krafter, kämpat för.
I Sverige, och i många andra europeiska länder, har de allra flesta muslimer under mycket lång tid tagit seden dit de kommit. Många har uppskattat friheten som det sekulära samhället ger. Särskilt viktigt har det sekulära samhället varit för människor från muslimska länder. Sekularismen har tillåtit religiösa minoriteter som muslimer att fortsätta utöva sin tro. Sekularismen har även inneburit att tidigare muslimer kunnat konvertera till exempelvis kristendomen eller bli ateister.
De muslimer som kom tidigare var till övervägande del arbetskraftsinvandrare. Men under de två sista årtiondena har förhållandena förändrats. Detta såväl internationellt och i Sverige. Detta inte minst genom den dramatiska ökningen av antalet invandrare och asylsökande med muslimsk bakgrund. Utvecklingen under det senaste årtiondet antyder dels att islamisterna (anhängarna av sharia) sätter tonen inom allt fler av de bostadsområden där muslimer utgör en stor och växande del av befolkningen. Dels att kraven från islamisterna syftar till att skapa ett parallellt muslimskt samhälle där shariadomstolar och sharialagar delvis har övertagit rättsskipningen. Då politikerna talar sig varma för bättre integration, arbetar islamisterna aktivt för ökad segregering. Detta för att bibehålla, och helst öka, sin makt över de nyanlända muslimerna. I valet mellan att reformera islam, eller utmana den sekulära staten, har islamisterna valt att att utmana. Detta innebär oundvikligen konflikt. Och denna har redan inletts.
Vilka framtida uttryck kommer konflikten att ta sig? Detta är omöjligt att besvara. Arbetarpartiet menar dock att anhängarna till ett demokratiskt samhälle och en sekulär stat, i sitt alternativ till islamisterna, på ett helt annat sätt måste bryta dagens destruktiva trend av växande utanförskap. Detta genom ett nytt miljonprogram, både vad gäller jobb och bostäder.
Muslimska reformister och liberaler utan hemvist
De protestanter som stöder fria val till en riksdag som stiftar lagarna kan ansluta sig till Svenska kyrkan. Protestantismen driver inte kravet på att lagarna i Sverige ska stiftas av präster på de kyrkomöten som utgör Svenska kyrkans högsta instans. Men för den majoritet av muslimer som också stöder systemet med en riksdag som stiftar lagarna – och som inte vill ha ett prästerskap med shariadomstolar istället – finns det ingen organisering att ansluta sig till. Varken religiös eller sekulär. Varken bland sunni- eller shiamuslimer eller andra. Detta ger islamisterna (ibland kallad politisk islam) en väldig fördel när det gäller tolkningen av islam i förhållande till den majoritet muslimer som inte är islamister.
För att citera forskaren Magnus Norell: ”Det finns ingen riktig icke-politisk islam i kontrast till islamism. […] I islam är politik och religion intimt inflätande i varandra, vilket gör det så svårt för de muslimer som försöker reformera och/eller liberalisera islam. Det gör det också lättare för islamisterna att argumentera utifrån ett religiöst perspektiv…” (ledarsidorna.se, juli 2016, vår kursivering).