En sak som alltid har stört mig i diskussionen kring kärnkraften är att vissa förespråkare för fram ”argument” som kan sammanfattas som Vi svenskar är bättre. Detta är inte den formulering dessa förespråkare själva brukar använda, utan de brukar resonera som följer: Om vi skulle avskaffa den säkra kärnkraften i Sverige, så blir världen mer beroende av den osäkra kärnkraften i andra länder. Med andra länder menas oftast Ryssland.
Med denna metod försöker man förklara bort katastrofen i Tjernobyl (1986) och härdsmältan på Three Mile Island (1979). De hände ju inte i Sverige! Men detta resonemang kan inte bortförklara de två allvarligaste händelserna i Sverige, som inträffade i Årstaverket 1969 (Huddinge) och i Forsmarks reaktor 1 så sent som 2006. Hur nära det var en härdsmälta i Huddinge vet jag inte men i Forsmark var det nära. Mycket nära.
I Fukushima slog jordbävningen och den följande tsunamin ut kylningen. I Forsmark 2006 behövdes ingen jordbävning. Strömförsöjningen slogs ut, vilket ledde till att tolv olika säkerhetssystem slogs ut. Ventiler som skulle stängas, stängdes inte. I kontrollrummet visste man inte om kärnklyvningen fortsatte eller hade avstannat. Man visste inte heller styrstavarnas läge. Nödsystemet, att spruta in borsyra i reaktorn, användes – men fungerade inte.
Enbart två av de fyra dieselgeneratorerna, som var nödvändiga för att kyla kärnkraftverket och hindra en härdsmälta, startade. Två startade alltså inte och den enda skillnaden mellan de som startade och inte startade var slumpen. Samtliga fyra generatorer hade samma fel! I efterhand har man beräknat att om personalen hade fått igång kylningen 22 minuter senare än vad man lyckades med, så hade härdsmältan varit ett faktum.
Så slumpen är en viktig faktor bakom att Forsmark och Fukushima inte har mer gemensamt än första bokstaven i namnet.